måndag 25 januari 2016

Alla dagar borde få starta med pannkakor och jordnötssmör


Vi hade besök i helgen av vänner jag lärde känna på en konstskola i dom värmländska skogarna för många år sedan. Det är så fint att se band skapas mellan mina nutida ständiga kompanjoner och mina dåtida ständiga kompanjoner. Det är också fint att äta frukost ihop, särskilt när frukosten består av pannkakor och jordnötssmör. 

Det här är ett bildbevis på att mina barn åt en näringsrik och komplett lunch innan vi gick på museum. Det kan nämligen förklara det fruktansvärda utbrott en av dessa individer hade mitt under rådande vernissage. 

Här är en bild innan utbrottet. Fint. Harmoniskt. Inspirerande. 

Det här är en bild efter utbrottet. Jag ler visst lite på bilden, det är mycket oklart varför med tanke på att jag bara några minuter tidigare försökte trösta ett barn som vrålade "MEN RÖR MIG INTE JAG BESTÄMMER ÖVER MIN EGEN KROPP" i de ekande lokalerna bland. Obs! Barnet på bilden har inget med händelsen att göra. Han var väl bara allmänt treårsgrinig och i sammanhanget ganska lätthanterlig. 

Sådärja. Mycket bättre. Fin promenad hem, glada barn i pulkor, öl i tunga påsar och fina vänner. 

Och så det här då. Mat, glädje och sång in på småtimmarna. Att få känna mig mindre ensam för en stund. 

Bra helg. Bra och inspirerande uppladdning inför en intensiv studievecka tänkte jag för mig själv där någon gång. Vilket jag inte riktigt har någonting för nu när jag varit hemma med sjuka barn idag. Något jag troligtvis kommer vara i några dagar till. Ja det var ju bara några veckor sedan som dom var evighetssjuka, under hela jullovet och lite till för att vara exakt. Så varför inte igen? Tidig ankomst av Vabruari alltså. Kul!




onsdag 20 januari 2016

Hur många svordomar lyckas jag pressa in i en text om absolut ingenting?

Jag förstår inte. Var får ni tiden ifrån? Hur lyckas ni blogga och vara så roliga och bra hela tiden? Hur hinner ni? Jag är glad om jag lyckas hinna hänga en tvätt ungefär var tredje dag eller slänga soporna en gång i veckan. Jag har suttit framför datorn och pluggat varje dag i ca tre veckor men har inte lyckats hitta en enda minut över till att skriva ner ord att minnas eller tankar att dela.
Idag har jag tänkt på det där. Först tänkte jag: "Jag önskar jag hade mer tid". Fast nej, det är ju faktiskt inte sant. Jag vill inte ha mer tid. Jag har precis lagom mycket tid och jag har vant mig vid att tiden egentligen bara räcker till grundläggande överlevnad. Sen tänkte jag: "Jag önskar att jag vore en mer ordningssam person." Fast det stämmer ju inte heller. Jag har vant mig vid att jag sprider ut mig och att leta efter saker när dom inte ligger där jag tror dom borde ligga. Jag städar när jag orkar och när jag tycker att tiden är värd att lägga på det. Jag trivs med att inte plocka och gno hela förbannade tiden. Varför skulle jag ändra på mig själv? Vem skulle det egentligen göra gladare? Ingen alls såklart. Jag har ju svårt att föreställa mig att jag skulle känna djup själslig lycka av att inte samla saker på hög och att ha ordning i skåp och lådor. Jag känner djup själslig lycka när en tenta period är över och nya kurser i skolan startas. Precis som nu alltså. Att få släppa ut luften och bara hoppas att tentorna gick vägen och samtidigt få sätta sig in i nya ämnen som skrämmer skiten ur mig.
Annat som ger mig djup själslig lycka är chips och netflix. Och att köpa kläder till mig själv när CSN sponsrar på extra pengar. Saker som inte ger mig så djup själslig lycka däremot är män och saltgurka. Mardrömmen vore om de båda kom i en obehaglig kombination. Med bacon lindat runtom. Fy helvete vilken vidrig tanke.
Att tänka "jag önskar jag hade mer tid och att jag vore mer ordningssam" är ju bara inpressade normer. Som att längta efter att vara smal för vissa gissar jag. Eller att längta efter lång och evig kärlek för andra. Det enda jag eventuellt önskade mig är jag var lite bättre på att göra saker med och för dom jag bryr mig om. Vänner och familj. Att jag visade mer uppskattning, hörde av mig mer och allt det där. Det är det enda jag känner är bristfälligt i min person. Annars är jag ju helt perfekt. Med ängslan, oro, hängbröst, snusläpp, psoriasis, bristningar, känslighet, ivrighet, kraftlöshet, svartmålade ögonbryn, för höga skratt, för låga humor och för lat för att laga mat varje dag. Men det är ingen som verkar förstå vad den går miste om varje dag den väljer att inte vara med mig.
Nu är det kväll. Jag har städat (om en med städa menar skjutit undan saker i hörn och vrår så dom inte syns) och jag har en helt osedd säsong av Walking dead att dyka ner i. Chips har jag också.
Med andra ord: djup och själslig lycka.
I morgon ska jag kliva upp halv fem och slita upp barn för att skynda till dagis i snöstorm och försöka hinna med bussjävlar som aldrig går när dom ska. Då kommer hela världen kännas som ett brinnande jävla helvete. Det ska bli kul.

P.s. Barnen ska inte upp förrän halv sex. Herregud någon jävla måtta finns det väl.

tisdag 5 januari 2016

Första måndagen på nya året

Högen med bortprioriterade skolarbeten växer sig större i takt med att ängslan börjar härja fritt i magen. Barnen har varit sjuka halva jullovet. Så sjuka och ynkliga. Och jag får inte tillräckligt med tid till att skriva klart en enda mening. Mina föräldrar hjälper till. Avlöser. Stöttar. Men meningarna ska ju ändå skrivas samtidigt som snoriga näsor ska torkas och trötta kroppar ska kramas. Jag meddelar jobbet att jag måste vabba. Förlorad inkomst och ännu mer ängslan. Jag försöker undvika att falla ner i groparna med självömkan. Blir istället arg. Så förtvivlat jävla arg på den jävla fällan jag gått rakt in i. Kvinna. Ensamstående. Fattig. Ständigt orolig. Ständigt stressad. 
Men sen måste jag torka host-spyor och jag har inte tid att vara arg mer. 
När barnen somnat smyger jag ut i trapphuset och säger hej till någon jag har längtat efter men som jag ändå håller på avstånd. "Jag var tvungen att se dig. Jag saknar dig så det gör ont." viskar han mot min hud. Jag försöker skämta bort det. Kan inte ta sådana klyschiga ord på allvar. "Nej lyssna. Du har förändrat mig." säger han. Han säger verkligen det till mig. Och jag önskar att jag ändå hade lite kraft att dela med mig. Under kvällen viftar jag bort orationella tankar med hjälp av bokföringslagen och andra helt obegripliga texter. Dricker ett glas portvin. Smörjer in min psoriasistorra hud med en ny kräm och beställer uppspelt hem en elektrisk fotfil. Som jag älskar att få vältra mig i ålderdom och lyx såhär. Jag funderar på det här med nyårslöften. Gå och lägga sig i tid vore ett bra ett. Det kommer jag aldrig att hålla.