onsdag 20 januari 2016

Hur många svordomar lyckas jag pressa in i en text om absolut ingenting?

Jag förstår inte. Var får ni tiden ifrån? Hur lyckas ni blogga och vara så roliga och bra hela tiden? Hur hinner ni? Jag är glad om jag lyckas hinna hänga en tvätt ungefär var tredje dag eller slänga soporna en gång i veckan. Jag har suttit framför datorn och pluggat varje dag i ca tre veckor men har inte lyckats hitta en enda minut över till att skriva ner ord att minnas eller tankar att dela.
Idag har jag tänkt på det där. Först tänkte jag: "Jag önskar jag hade mer tid". Fast nej, det är ju faktiskt inte sant. Jag vill inte ha mer tid. Jag har precis lagom mycket tid och jag har vant mig vid att tiden egentligen bara räcker till grundläggande överlevnad. Sen tänkte jag: "Jag önskar att jag vore en mer ordningssam person." Fast det stämmer ju inte heller. Jag har vant mig vid att jag sprider ut mig och att leta efter saker när dom inte ligger där jag tror dom borde ligga. Jag städar när jag orkar och när jag tycker att tiden är värd att lägga på det. Jag trivs med att inte plocka och gno hela förbannade tiden. Varför skulle jag ändra på mig själv? Vem skulle det egentligen göra gladare? Ingen alls såklart. Jag har ju svårt att föreställa mig att jag skulle känna djup själslig lycka av att inte samla saker på hög och att ha ordning i skåp och lådor. Jag känner djup själslig lycka när en tenta period är över och nya kurser i skolan startas. Precis som nu alltså. Att få släppa ut luften och bara hoppas att tentorna gick vägen och samtidigt få sätta sig in i nya ämnen som skrämmer skiten ur mig.
Annat som ger mig djup själslig lycka är chips och netflix. Och att köpa kläder till mig själv när CSN sponsrar på extra pengar. Saker som inte ger mig så djup själslig lycka däremot är män och saltgurka. Mardrömmen vore om de båda kom i en obehaglig kombination. Med bacon lindat runtom. Fy helvete vilken vidrig tanke.
Att tänka "jag önskar jag hade mer tid och att jag vore mer ordningssam" är ju bara inpressade normer. Som att längta efter att vara smal för vissa gissar jag. Eller att längta efter lång och evig kärlek för andra. Det enda jag eventuellt önskade mig är jag var lite bättre på att göra saker med och för dom jag bryr mig om. Vänner och familj. Att jag visade mer uppskattning, hörde av mig mer och allt det där. Det är det enda jag känner är bristfälligt i min person. Annars är jag ju helt perfekt. Med ängslan, oro, hängbröst, snusläpp, psoriasis, bristningar, känslighet, ivrighet, kraftlöshet, svartmålade ögonbryn, för höga skratt, för låga humor och för lat för att laga mat varje dag. Men det är ingen som verkar förstå vad den går miste om varje dag den väljer att inte vara med mig.
Nu är det kväll. Jag har städat (om en med städa menar skjutit undan saker i hörn och vrår så dom inte syns) och jag har en helt osedd säsong av Walking dead att dyka ner i. Chips har jag också.
Med andra ord: djup och själslig lycka.
I morgon ska jag kliva upp halv fem och slita upp barn för att skynda till dagis i snöstorm och försöka hinna med bussjävlar som aldrig går när dom ska. Då kommer hela världen kännas som ett brinnande jävla helvete. Det ska bli kul.

P.s. Barnen ska inte upp förrän halv sex. Herregud någon jävla måtta finns det väl.

7 kommentarer:

  1. Underbart att läsa. Jag är ju också sån, stökig. Försöker hålla efter men nu ska jag sluta tänka att jag måste ändra mig. Det måste jag ju inte. Och har ju inte gjort på 49 år. Jag ska omfamna mig själv i stället. Tack!

    SvaraRadera