tisdag 5 januari 2016

Första måndagen på nya året

Högen med bortprioriterade skolarbeten växer sig större i takt med att ängslan börjar härja fritt i magen. Barnen har varit sjuka halva jullovet. Så sjuka och ynkliga. Och jag får inte tillräckligt med tid till att skriva klart en enda mening. Mina föräldrar hjälper till. Avlöser. Stöttar. Men meningarna ska ju ändå skrivas samtidigt som snoriga näsor ska torkas och trötta kroppar ska kramas. Jag meddelar jobbet att jag måste vabba. Förlorad inkomst och ännu mer ängslan. Jag försöker undvika att falla ner i groparna med självömkan. Blir istället arg. Så förtvivlat jävla arg på den jävla fällan jag gått rakt in i. Kvinna. Ensamstående. Fattig. Ständigt orolig. Ständigt stressad. 
Men sen måste jag torka host-spyor och jag har inte tid att vara arg mer. 
När barnen somnat smyger jag ut i trapphuset och säger hej till någon jag har längtat efter men som jag ändå håller på avstånd. "Jag var tvungen att se dig. Jag saknar dig så det gör ont." viskar han mot min hud. Jag försöker skämta bort det. Kan inte ta sådana klyschiga ord på allvar. "Nej lyssna. Du har förändrat mig." säger han. Han säger verkligen det till mig. Och jag önskar att jag ändå hade lite kraft att dela med mig. Under kvällen viftar jag bort orationella tankar med hjälp av bokföringslagen och andra helt obegripliga texter. Dricker ett glas portvin. Smörjer in min psoriasistorra hud med en ny kräm och beställer uppspelt hem en elektrisk fotfil. Som jag älskar att få vältra mig i ålderdom och lyx såhär. Jag funderar på det här med nyårslöften. Gå och lägga sig i tid vore ett bra ett. Det kommer jag aldrig att hålla.  

8 kommentarer: