fredag 17 juli 2015

Grattis Sandra. Äntligen en ålder som klär dig.



Jag har fyllt år. 30 år till och med. Det är några dagar sedan nu men jag känner mig fortfarande så rörd, glad och uppspelt över alla som kom och firade med mig. Vänner från när och fjärran. Människor jag så sällan får träffa men som jag så ofta längtar efter. Att ha alla, nästan varenda en som jag tycker så mycket om, samlade vid samma tillfälle kändes så storslaget och det lämnade kvar ett stort och vemodigt sår när alla åkte hem efter några nätter. Men vemodet har jag lärt mig att leva med. Ensamheten likaså. Fast jag är ju allt annat än ensam faktiskt. 

söndag 5 juli 2015

Mitt vilda lilla barn

De svala kvällsvindarna hade precis börjat leta sig in genom fönstret som jag desperat haft öppet hela dagen för att på något sätt försöka kyla ner mig, oss och hemmet. Jag trodde att du och din bror sov för länge sedan, det var ju så tyst inifrån erat rum. Men så kom du ut till mig på balkongen där jag satt och stirrade ut på ingenting speciellt. "Jag kan inte sova mamma..." mumlade du nästan ohörbart och kröp upp i mitt knä. Vi satt så länge du och jag. Du i mitt knä och jag vaggande från sida till sida och smekte din panna. Alldeles tysta. Vi hörde fåglarna sjunga sina sista sånger för kvällen och bilarnas motorljud avta allt mer. Det blev sent men jag ville inte släppa dig riktigt än. Du är sällan så här tyst och stilla. Det är alltid så många frågor om hur och varför, så många vrål som måste ut och så många steg dina ben måste springa. Det kändes så stort att få hålla den tysta och stilla du ett litet slag. Fast jag behövde ju faktiskt hänga tvätten tillslut, och du ville hjälpa mig med det. Vi stod där vid torkställningen bredvid varandra och hängde varannan tröja samtidigt som vi sjöng "Down to the river to pray". Samma visa jag sjungit för dig och din bror ända sedan ni kom till världen. Samma visa jag alltid sjunger när ni är ledsna och när ni ska sova. Ibland när ni är glada och bara vill höra en sång. Samma visa som jag hör dig sjunga till dina gosedjur; kaninen, hunden, haren, nallen och den lilla porslinskatten med trasigt ben. Jag såg på dig. Du är så trygg, modig och stark. Även när du är svag och upprörd. Även när du är ledsen och förtvivlad. Även när du inte förstår varför det känns som det gör eller varför det inte blir som du vill. Mitt vilda lilla barn. 
Det var väl egentligen bara ett litet ovesäntligt litet ögonblick av alla tusentals ögonblick vi kommer uppleva ihop. Men det var väl något i just det där ögonblicket som något föll på plats inom mig. När jag såg på dig, när jag hörde hur vi sjöng och när jag kände att jag inte bara vill göra allt för dig. Jag vill göra allt tillsammans med dig. 
Du somnade tillslut i min säng, ihopkrupen i min armhåla där du somnat så många gånger förr. Jag somnade kort efter med min näsa vilande i din nacke där jag somnat så många gånger förr. Och livet fortsatte som om ingenting hade hänt. Men inuti mig hade något äntligen fallit på plats.