söndag 28 juni 2015

Bara för att jag var så utvilad igår betyder det ju inte att jag måste förstöra för mig

Inatt bortprioriterade jag sömn helt frivilligt och medvetet. Jag ville rida med på den där sköna känslan jag hade igår. Något slags vidrigt livsnjuteri. Istället för att sova låg jag i flera timmar och tittade på mina favoritklipp från saturday night live. Alltså klipp jag redan sett ett par (säkert 45) gånger redan. Jag låg där för mig själv och skrattade högt och länge åt sånt jag tycker är jävligt roligt. Vad härligt det var. Tre timmar senare när barnen kröp upp bredvid mig och började kittla mig i armhålan var det inte alls lika härligt och det där livsnjuteriet kändes ganska så onödigt om jag ska vara ärlig. Nu vet jag det. Jag ska aldrig göra om det igen. 

lördag 27 juni 2015

Mättnad- och glädjeyra!

Jag har varit ledig otroligt lite den här månaden. Det känns. Det har varit ganska många rövkvällar och rövdagar. Ett och annat mer upplyftande ögonblick också naturligtvis, men det har varit en intensiv månad minst sagt. Så en ledig dag såhär en lördag i slutet av juni just när sommaren tydligen slog till kändes ju rätt storslaget måste jag säga.

Jag minns fortfarande spädbarnstiden. När nätter och dagar flöt ihop och det inte fanns något slut på den oändliga tröttheten och den sömnlösa gyttjan. Det sitter ärrat för alltid i minnet och jag har så svårt att förstå att jag inte är där längre. 09:05 tog jag den här bilden i total tystnad. Det visade sig visserligen att barnen varit så extremt tysta pga dom eventuellt stängt in sig på sitt rum med en påse tuschpennor och ett gäng leksaksfigurer som tydligen behövde "TAJTUERA SIG PRECIS SOM DU MAMMA." Jag kan leva med nerklottrade leksaker om det betyder att jag får en sovmorgon då och då. Det kan jag faktiskt. 

Efter frukost tog vi en solskenspromenad. Fy fan. Den där meningen låter som en såndär facebookstatus som man grymtar tröttsamt åt. Men jag kan inte hjälpa't. Det här är ju lite svårt att greppa nämligen. Att vi inte behöver en vagn varenda meter vi ska gå. Dom går ju själv nu, långt och självständigt. Fruktansvärt långsamt visserligen, men ändå helt själva. Och just det här har varit en målbild jag haft inom mig som fått mig att orka med de allra vidrigaste ögonblicken och rövdagarna. Att kunna promenera en stund med barnen och prata om funderingar och om livet i största allmänhet. Ganska många samtal om bajs också, det blir det ju faktiskt. 

Ja men cape jävla diem och så vidare. Det blev ju såklart harmonisk barfotalek på gården när vi kom hem.

Följt av det här: BARNKALAS! Kan ni begripa att mitt yngsta barn, den svenska jättebebisen som han kallades för på tyska sjukhuset, ska fylla tre år? Nej det kan inte jag heller. Herrejävlar. 
Hursomhelst. Sockerglada barn, fina vänner, solsken och köpefika blev ju en hit kan en säga. 

Tårtkalaset övergick till en pizzafest i kvällsolen med bubbliga barnskratt som aldrig riktigt ebbade ut. 
Om jag skulle sammanfatta dagen med två ord skulle det bli: mätt och glad. Det perfekta sinnestillståndet alltså. 

Imorgon ska jag jobba igen. Samt troligtvis gråta emotionellt och sentimentalt över att tvååringen som somnade ovaggad och lycklig ikväll kommer vakna imorgon som en hungrig och morgonsur treåring. 

måndag 22 juni 2015

Regntung rövdag

Det skulle vara ett blogginlägg här om hur fantastisk midsommarhelgen har varit. Hur den uppfyllde alla mina förhoppningar illustrerat med fina bilder. Men den här regntunga rövdagen gör det lite svårt att skriva om sånt som är fint och behagligt förstår ni. Den här regntunga rövdagen är en av alla hundratals regntunga rövdagar som livet har att erbjuda och kommer snart vara endast ett minne. Men än så länge är det fortfarande just en regntunga rövig rövdag. 
Jag har varit allt annat än en god förälder idag. Jag har felat på precis varenda liten punkt. Förutom gummistövlarna imorse i regnet kanske. Det var ju faktiskt rätt bra jobbat med tanke på att jag rätt ofta glömmer just gummistövlar trots spöregn. 

Jag fattar, och jag vet, att föräldraskapet är tungt och svårt och inte alltid behöver vara perfekt. Det är ju själva kärnan i mitt föräldraskap faktiskt. Jag eftersträvar aldrig perfektion, jag är nöjd om jag är en ok förälder. Men kanske sätter jag lite högre krav på mig själv eftersom jag är ensamförälder. Om inte jag är lyhörd, trygg, omhändertagande och förstående, vem ska då vara det? Om inte jag tusen gånger om dagen lugnt och pedagogiskt pratar om att inte slåss, inte ljuga, inte spotta, inte kasta mat, respektera när någon säger nej och stopp, inte retas, att alla är lika värda, att pojkar inte gör så för att dom är pojkar och att flickor för göra så fast dom är flickor, att vi samarbetar och att vi hjälps åt, vem ska annars göra det? Om inte jag kramar om dom länge, låter dom somna i min famn i min säng när dom drömmer mardrömmar, blåser och plåstrar om skrubbsår, läser samma bok om och om igen, vem ska annars göra det? 
Om inte jag går upp 06:00 varje morgon för att hinna packa väskor, göra frukost, städa upp, plocka ihop, komma i tid till förskolan, plockar upp dom i tid från förskolan, lagar mat utan för mycket gifter och skit, leker närvarande och lyssnar förstående, diskar, tvättar, viker tvätt, plockar upp och lagar leksaker, planerar utflykter, betalar räkningar i tid, städar i all oändlighet och däckar i säng 23:00 varje dag utan att ha hunnit med ens hälften av allt jag vill göra, vem ska annars göra det? 

Just precis idag känner jag mig både otillräcklig och jävligt dålig, men samtidigt rätt trött på precis allt också. Jag vill inte göra allt det där för just nu förstår jag inte vad det ska vara bra för. Varför ska jag göra det när ingen annan gör det? 
Att slita ut mig själv så förtvivlat när jag ändå bara bemöts av lögner, oändliga slagsmål, mat som spottas ut, uppkäftighet och total oförståelse för andras känslor, vad ska det egentligen vara bra för? 

Fy fan vilken dålig förälder jag har varit idag. En riktigt dålig jävla rövförälder har jag varit. En såndär som jag aldrig skulle bli. En såndär som jag inte ens trodde fanns. En sån har jag varit idag. 
Å andra sidan har ungarna varit riktigt usla rövungar också för den delen. Det där brukar ju hänga ihop av någon anledning. Mitt jordnötssmör som jag brukar trösta mig med på såna här rövdagar är slut också. Den burken hittade några onämnda rövungar och slickade ren. Så jävla klart. 

Nu går jag och lägger mig. Må rövdagarna komma och gå och inte bli ihågkomna i all i evighet, låt även helgen komma snart så mamma kan få dricka vin, rövdag eller ej, amen. 


torsdag 18 juni 2015

Jag intalar mig det i i alla fall.

Barnfri och ingen att vara med. Massor av gamla vänner i stan men alla sitter ju frusna och myggbitna i små stugor utan el och vatten istället för att gå på ut och dricka öl med mig. Jävla midsommar att hålla på och locka hem folk till Dalarna och sen inte tänka på oss ensamstående som för en gångs skull kan gå ut efter en hård arbetsdag. Fast. Det var ju med en liten lättnad ändå jag insåg att jag kunde gå hem och vara ifred istället. Jag tycker ju om att vara ifred. Jag tycker i och för sig om öl också. Så jag gick hem och drack öl i badkaret och vrålade mig hes till polsk dödsmetall. 
Sen upptäckte jag att jag kan se solen går ner bakom takåsarna från mitt köksfönster. Så jag stod och glodde på det en stund i total tystnad. Jag har inte upptäckt det förut, trots ett halvår boende i den här lägenheten. Ett halvår alltså.  Tänk att jag har bott själv i ett halvår och kommit ihåg att betala varenda räkning och vattnat (nästan) varje blomma. (Det är någon slags byggnadsställning utanför fönstret, det är alltså inget galler eller så. Få inte för er något.) 


Häromdagen kom min farmor in på mitt jobb. Rättelse: min farmor kommer in och på mitt jobb nästan varje dag, så pass att jag nästan måste ringa till henne och kolla så att hon inte ramlat och brutit någon lårsbenshals eller så när hon inte kommit förbi på ett tag. Hon gav mig i alla fall en liten slant när hon kom in senast. Hon tycker om att göra det och jag tycker det är så rart. Så sa hon till mig på bred värmländska "Köp de någe gott men inga chips och inga snus hörrudu. Då måste jag ge dig en smäll tror jag."  Farmor jag kan meddela att slanten räckte till både chips, dip och en dosa snus. Tack så mycket. Imorgon hoppas jag på syndernas förlåtelse. 


Det var ju rätt fint att vara hemma själv en kväll också. Jag menar vad är väl en öl med goda vänner på en trång och högljudd pub med ett brett ölsortiment? Helt fantastisk förmodligen. Men det är chips, dip och en tyst solnedgång i köksfönstret också. Det är vad jag försöker intala mig själv i alla fall. 


måndag 15 juni 2015

Lite självgodhet en kväll i Juni



I badrummet hörs tvättmaskinens monotona ljud, i rummet intill sitter barnen bredvid varandra och klipper papper och tejpar storslagen konst. Fönstret i köket står på glänt och släpper in den där milda kvällsvinden och som solen värmt upp. Jag steker korv för fjärde dagen i rad och på radion spelar dom en låt som påminner mig om stunden. Precis den här stunden. Livet och den nöjda känslan inuti.
Vardagen. Jag trodde aldrig jag skulle tycka om den så mycket som jag faktiskt gör precis just nu.

Jag har två jobb nu. Två jobb som ger mig så oerhört mycket och som bygger upp något vackert inom mig, men framförallt är det lön nog för att jag ska kunna klara mig utan bidrag från socialen. Vi har fortfarande inte råd med någonting egentligen, men lön nog för att vi ska kunna ha allt vi behöver.
Vi pratar ofta om just det, barnen och jag. Vad vi behöver och vad vi vill ha fast vi kanske inte behöver det. Så många barn som har så många olika cyklar, bollar, bilar och annat som vi inte har. Men vad behöver vi egentligen? "Korv, en säng, min kanin och dig mamma. Det är allt jag behöver" säger min förstfödda när vi för tusende gången måste prata om att vi inte har råd att köpa rullskridskor och en skateboard idag. Men kanske någon annan dag. Eller kanske aldrig. Men vad bra att vi kan äta korv idag igen, det tycker ni ju så mycket om.
Och vad skönt det ska bli att få sova tätt ihop inatt igen. Precis som alla andra nätter som passerat och alla andra nätter som kommer.
Jag har allt jag behöver nu. Jag har skapat allt det här. Inte bara barnen, men allt runtomkring oss. Tryggheten jag aldrig trodde jag skulle uppleva igen känns tydligt. Jag gjorde det för dom, men jag gjorde det kanske mest av allt för mig själv.

Jag önskar jag kunde beskriva mer om hur det känns inom mig. Hur det liksom bubblar ibland. Jag kan inte riktigt sätta ord på det, men det påminner lite om segerns sötma. Styrka. Frihet. Jävlaranamma. Lite självgodhet också visserligen men det kan jag lära mig att leva med.

Jag har saknat det här. Att få berätta och dela med mig. Jag kanske skulle göra det lite oftare.