tisdag 21 april 2015

Hej bloggen. Här inne händer det ju inte så mycket. Vi tar en sånhär "rolig" lista istället. Hejdå.

Beroende av:
Chips och snus. Chips och snus. CHIPS OCH SNUS.

Vem behöver du mest just nu?
Mina föräldrar. På riktigt. Jag skulle inte kunna jobba kvällar och helger om inte dom gärna ville hänga med mina barn så mycket som dom gör.

Vad tror folk om dig?
Jag har ingen aning. Jag har liksom slutat försöka snappa upp vad folk tror och tycker om mig eftersom jag faktiskt inte bryr mig så jävla mycket. Men jag har hört några gånger att folk tror att jag är glad och sprudlande.

Stämmer det?
Glad och sprudlande? I svaga ögonblick möjligtvis. Men så mycket av min tid som jag ägnar åt ångest och tårar skulle jag nog vilja påstå att det inte stämmer så bra faktiskt.

Vad får du oftast komplimanger för?
Jag får rätt mycket komplimanger för det jag skapar. När jag målar, syr, ritar, skriver. Och det smeker mitt ego så oerhört. Det är liksom det finaste jag kan få höra och gör mig helt kvittrande glad. Och sprudlande. Tills ångesten tar över. Hehe.

Brukar du skratta för dig själv?
Orimligt ofta. Mest åt mig själv faktiskt.

Vad står det i ditt senaste inkomna sms?
"Kom till 11 om du vill hämta barnen tidigare" från min chef. Alltså bra chef va?

Nästa mål i ditt liv:
Att komma ihåg att betala hyran i tid.

Hur svarar du i telefon?
"JA?". Aggressivt. Det irriterar som fan.

Vem ringde dig senast?
Barnens pappa.

Antal timmar sömn inatt?
6 timmar. Standard.

Brukar du komma i tid?
Om jag brukar komma i tid? Om JAG brukar komma i TID? Mmm. Jag är alltid i tid, gärna i god tid innan utsatt tid. Och eftersom alla andra jävlar alltid är alldeles för sena innebär det att jag lägger löjligt stor del av mitt liv på att vänta på folk.

När mår du bra?
När jag skriver min dagliga att-göra-lista mår jag ganska bra. När jag bockar av exakt allt på den listan mår jag extremt bra. Så orimligt jävla bra faktiskt.

Hur känner du dig nu?
Trött och sliten i kroppen. Men mår rätt bra och känner mig lite nöjd med mig själv. Har prickat av allt på min lista förstår ni.

Vanligaste färger på dina kläder?
Svart. I wear black until I find something darker.

Favoritdryck på morgonen?
Engelskt te med en skvätt mjölk i.

När brukar du oftast gå och lägga dig?
Ibland så tidigt som 20:00, ibland så sent som 02:00. Ett rätt brett spektra med andra ord, vilket kan spela in i mitt rätt breda känsloregister kanske. Eventuellt.

Är du blyg?
Näh, inte särskilt. Jag har däremot varit extremt blyg när jag var yngre, men jag har väl motat bort det.

Sysslar du med någon idrott?
Ha. Ha. ha.

Tror du på kärlek vid första ögonkastet?
Ja det gör jag nog. Jag har blivit extremt förälskad vid första ögonkastet vid några tillfällen. Ca två gånger. Det innebär ju inte i sig att den kärleken är särskilt hållbar eller ens något bra. Men jo, jag tror att plötslig kärlek kan uppstå bara sådär. Jag förstår det nu.

Har du ett smeknamn?
Ja. Ganska många faktiskt. De som används mest är väl bajskorvsmamma, korvmamma och tjatmamma.

Har du kyssts i regnet?
Inte vad jag kan komma ihåg. Däremot minns jag hur jag smärtsamt kysste någon farväl i tung blötsnö i vintras.



torsdag 16 april 2015

Det är ganska många gånger ordet röv används för att beskriva det senaste dygnet

Det är ju lätt hänt att det är dom bra dagarna fyllda av harmoni, glädje och sång som visas upp här. Lite medvetet är det ju. Jag vill att jag ska kunna bläddra tillbaka i bloggen och faktiskt se att det inte var så jävla hemskt alla dagar mitt i småbarnslitet. Jag vill bli påmind om hur mycket jag orkade, hur mycket jag ville och hur mycket jag klarade av. Men alla vet ju att det inte alltid är sådär. Snarare så att det mest är rätt rövigt och kämpigt faktiskt men dom där fina och bra dagarna är tillräckligt för att kunna orka vidare till nästa rövdag. Jag kan ibland bli lite kräkfärdig av att läsa och framförallt visa upp när det är sådär jävla härligt. För i helvete liksom, livet är ju knappast ett lyckopiller. Det är ju snarare rätt ja...rövigt. Så ska vi titta på hur ett extraordinärt jävla rövdygn sett ut här? Ja det gör vi. Varsågoda. 

Det här lelle barnet är så förbannat klen och ynklig. Sover enbart i min armhåla alldeles feberyriga och snurrig. Det är såklart ok, men det innebär ju ca noll sömn för den ömma modern. Lägg till en stycke oplanerad menstruation som får mig att inombords vilja mörda små barn och riva skallar av vuxna människor. Harmoniskt och balanserat. 

Det lelle feberbarnet blir oftast rätt pigg med lite meducin i kroppen. Då passar han och syrran på att slåss, bråka, härja och göra precis varenda minut till en hemsk konflikt. Alltså på riktigt. Att vara så osams som dom där två kan vara borde vara omöjligt för så små barn egentligen. Men tydligen inte. Återigen, inombords vill jag mörda små barn men kväver impulsen genom att väsa och fräsa. Mycket pedagogiskt. 

Tack och lov för förskola ändå, denna fantastiska instution. Vi lämnade storasysterplågan och gick på en "nu-ska-du-sova-länge-eller-hur?-promenad" eftersom ärenden och viktigheter måste utföras trots feber och halva vab-dagar. Det blåste något så djävulskt ute och jag trodde jag skulle förblöda. SÅ JÄVLA MYSIGT. 

Tror ni han sov? Ja i en kvart eller så. Så jag fick muta med chokladbollar på cafe emellan alla myndighetsbesök och blanketter. Aha, trodde ni att bara för att vi bott här i ett halvår att allt är frid och fröjd? Nehej då. Försäkringskassan för något slags heligt krig mot hela mitt väsen och det krävs ett heltidsjobb att bara försöka komma i kontakt med dom och rätt handläggare. Och fylla i rätt blankett. Och kopiera alla blanketter så att alla andra myndigheter ser att jag gör det jag ska för hur vore det om myndigheter hade något slags samarbete med varandra va? Harmonisk och balanserad. 


Jaha men sen kom barnens mormor, vab-räddaren i nöden och ordnade upp saker och ting. Vad vore jag utan henne och min pappa? Helt hjälplös faktiskt. Jag hade tex inte kunnat jobba, i princip någonting faktiskt, om inte dom fanns där för barnen. Så jag jobbade. Och hade en onödig konflikt med ett hundratals förpackningar strumpbyxor. För i helvete. Men tack och lov för bra selfie-speglar på jobbet och inga mörda-små-barn-impulser. Samtidigt den där gnagande oron och skulden för barnen. Jag borde vara där. Hur bra dom än har det med mina föräldrar, hur trygga dom än är, borde det väl vara jag som är där? 


Ja men sen blev det såhär kul efter jobbet: till akuten med det lelle feberbarnet. Av alla kvällar på hela året kanske just den här kvällen var värst av alla att åka dit eftersom tydligen var hälften av alla barn inom Falu kommun helt förfärligt och akut sjuka. 
I sju timmar satt jag där på en pinnstol och förblödde och väntade och väntade och förblödde. Ja ni fattar. Ja men sen fick vi antibiotika och en remiss till öron-näsa-hals. Bra så. 
Jag hade visst lyckats fippla bort mitt bankkort där någonstans också när jag stod framför godisautomaten hungrig, ledsen, trött och orolig. Det upptäckte jag när jag skulle betala taxin. "Hehe..prova det här kortet då..." Så tre på natten fick jag ringa och spärra kortet. Det var dessutom ytterst viktigt för mig att förklara för telefonistpersonen att jag minsann inte var full utan att jag är en ansvarsfull och mycket öm, kanske lite disträ, moder som förlagt kortet någonstans bara. Som om telefonisten ens brydde sig. Balanserad. 


Och sömnen då. Nej men inte så jättemycket av det den här natten heller och att hantverkajävlar ska börja såga sönder min balkong sju på morgonen är ju helt obegripligt när dom sen går på rast i två timmar klockan åtta. Det är så himla lite jag förstår här i världen, hantverkares schema är kanske det jag förstår allra minst. I det stora hela ett rätt rövigt dygn måste jag säga. MEN NU KAN DET BARA BLI BÄTTRE. JAG VÄLJER GLÄDJE! Dra åt helvete. 


tisdag 7 april 2015

Jag mutar ju barnen hela dagarna så då får jag väl muta mig själv också



Idag har jag för första gången i mitt liv vikt den rena och torra tvätten samma dag som jag tvättat den. Nej det har aldrig hänt tidigare då jag lagt ner ofantligt mycket tanke bakom ett oerhört effektivt system innehållande ett gäng Ikeakassar och en stor del av min säng när det kommer till ren tvätt. Men plötsligt händer det alltså. Är omåttligt stolt att jag upplevt denna dag innan min 30-årsdag faktiskt. 

En annan "för första gången"-erfarenhet rikare blir jag imorgon. Då ska jag lämna på förskolan och bege mig direkt till arbetet, dvs duschadsminkadombyttfräschochglad samt vara i tid och gärna glada barn också. Tidigare har jag haft en stund efter förskolelämning på mig att liksom bara bry mig om mig och inga kladdiga små korvhänder som ska riva och dra i allt. Dessutom, ska jag hämta barnen från förskolan direkt efter arbetet. Det har jag heller aldrig gjort tidigare eftersom mina föräldrar har hämtat då jag jobbat längre än förskolan har haft öppet. Alltså jag förstår om den här informationen får er att liksom somna till av totalt ointressant. Men för mig är det här hur jävla lajbans som helst. Jag ska liksom lajva en normal förälder. En vanlig människa. Med jobb och barn på förskola och middagsstress. Allt det där jag hittills bara har hört talas om men aldrig själv fått prova på. 

Vuxenlivet alltså. I'm on to you. 

måndag 6 april 2015

Hej

Kommer ni ihåg när jag sa att jag skulle tvångsblogga varje dag? HAHAHAHA. Varför sa jag ens så? Ingen trodde ju att jag skulle göra det. Allra minst jag. 
I alla fall. Det finns fortfarande obesvarade frågor från då och jag ville bara säga att jag inte har glömt bort dom. Tvärtom faktiskt. Jag tänker på det väldigt ofta. Oroväckande ofta kanske. 
Med andra ord: dom kommer. Någon gång. Snart. 
Ja, det var bara det. 

Hejdå 

söndag 5 april 2015

7 påskdagsbilder


Jag sov för lite inatt. Jag hade för trevligt besök och för gott vin i går kväll och jag somnade alldeles för sent. Men det gör mig inget. Inte när det är självförvållad sömnbrist. Det brukar vara annorlunda när någon annan berövat mig nattsömn. Då vill jag ställa till med kaos och slita loss skallar. 
Det gjorde mig däremot ingenting att barnen hetsåt frukosten och var klara redan innan jag hann sätta mig ner. Det var kanske precis vad jag behövde. Jag, Mian och en äggmacka. 

Sen hängde jag rätt länge med barnen och legolådan. Fascinerande lång koncentrationsförmåga dom har ändå när det handlar om färglada plastklossar men aldrig när det handlar om att duka av bordet eller tvätta händerna eller så. 

Jaha men kolla här då. Här står jag snygg och trygg på mitt jobb. Vilket jävla pusslande, förberedande och packande det är att ens ta sig dit hörrni. Särskilt på rätt obekväma arbetstider som jag ändå tycker att påskdagen kan räknas som. Jag menar förskolan är ju stängd, det är ju rätt obekvämt om något. Vilken tur att mina föräldrar råkade vara lediga dag. Annars hade väl mina kunder fått klädråd från en 4-åring och besök i provhytten av en 2-åring. Säkert "populärt". 

Jag kan knappt förstå det. Jag jobbar i en klädbutik. Det är så stort. Så rätt. Så bra. 

Efter jobbet bjöds jag in på påskrestmiddag hos mina föräldrar där de här två levt rövare hela dagen. Mamma och pappa alltså. Ingenting av det här vore möjligt utan dom. 

När vi väl kom hem hann vi med sånt där göttigt soffhäng ihop. Vi berättade hemligheter, kittlades och sjöng gamla gospellåtar ihop. Min förstfödda sjunger nämligen gamla amerikanska gospellåtar för jämnan. Det är helt vansinnigt charmigt. Och så fel. Men ändå så rätt. 


När barnen väl somnat efter ca hundrafemtio högläsningar ur en bok som handlar om grävmaskiner fick jag mig lite egentid tillsammans med kvällssolen i köket. Ångesthantering när den är som bäst. 
Inatt kommer jag att drömma om äggskal under fötterna, jeans och hur många olika slags grävmaskiner det finns out there.