söndag 22 mars 2015

När jag är barnfri i 24 timmar...

...börjar jag alltid med att titta på de mest gripande, sorgligaste, raraste, bedrövligaste och tårdrypande klipp på youtube jag kan hitta. Allt för att tvinga fram det där. Tårarna. Fulgråten. Och så gråter jag ur mig en stund. Oftast inte för någon särskild orsak. Men jag känner mig själv väl. Inuti mig finns det alltid något lite svårt och bråkigt. Något som kan få mig att gråta lite närsomhelst och hursomhelst. För att undvika spontana och felplacerade gråtutbrott tvingar jag ur det ur systemet istället. Det är rätt skönt. Lite renande och förlösande. Jag kan rekommendera Christian the lion, mitt alltid lika säkra kort när jag behöver locka fram lite gråt i förebyggande syfte.



Sen städar jag. Det ska vara rent. Prydligt. Stinka rengöringsmedel. Och det ska färska blommor på borden. I 24 timmar ska det vara precis så. Inga jävla leksaker eller kladdiga fingeravtryck någonstans. Dessutom, har ni städat och gråtit samtidigt någon gång? Klart ni har. Det är ju en helt otrolig ångestdämpande kombination. En drog.


Sen dricker jag förrätt. 


Och fortsätter med huvudrätt på bio.
Ah. Bio. Det är så sjukt mycket bättre än en högljudd pubkväll. Inte alltid. Men ibland så.


Det här är kanske det ljuvligaste ändå. Sovmorgon. Att vakna långsamt. Frukost i sängen. Solen som värmer. Tiden som får gå. 


Följt av en lagom loppisrunda. Eller en loppis och två second hand-butiker rättare sagt. Och helt sjukt bra fynd. Rätt mycket solskenspromenader däremellan också. 


Rundar av det hela med att gå hem, till en fortfarande lika välstädad lägenhet, och lägger mig i sängen igen. Att se på solen inifrån är en av mina bästa sysselsättningar nämligen. Att få göra det helt ångestfritt och oladdat dessutom, utan något som svider och gör ont, det är så otroligt och storslaget. 

Nästa gång jag är barnfri i 24 timmar jobbar jag troligtvis. En otroligt svindlande och lockande tanke för någon som inte jobbat bland folk på nästan sex år. 









Hej!


Jag fick rådet av en fin vän att spara det här minnet och den här känslan i en fin och kitschig liten ask. En ask jag kan öppna och titta ner i varje dag om det behövs, när jag glömt bort hur varmt och fint det känns i hela kroppen precis just nu. Den här känslan av att ha ett jobb. Att vara den av så många som sökte samma jobb som får börja. Inte vilket jobb som helst heller. Ett jobb jag verkligen vill ha. Jag ska få jobba med plus size-kläder, jag ska få jobba med kvinnor och jag ska få jobba inom detaljhandel. Det känns helt otroligt jävla bra. 

Små bitar som faller på plats. Något som blir mer trivsamt. Något som jag bygger och formar. Precis om jag vill. Livet. 
Bra jobbat Sandra. 

Hejdå.

söndag 15 mars 2015



Det har varit långa dagar och nätter. Fyllda med snor, hosta och feberkramper. Rastlöshet. Utmattning. Frustration. Allt vad nu en redig influensa kan bidra med. Alla tre, och dessutom en omgång till för två utav oss. 
Jag har stängt av så mycket som möjligt av det där dagdrömmandet och framtidsspinnandet. Försöker bara vårda och kurera. 
Men det sipprar ibland igenom. De mest sorgliga drömmarna en kan tänka sig. 
Häromdagen stod jag vid spisen och allt jag önskade mig var att dela det här med någon. Någon som hämtar barnen från förskolan, som leker med barnen och lagar mat tills jag kommer hem från jobbet. Någon som kryper upp i soffan med mig och drar efter andan precis som jag när Frank Underwood gör något vidrigt och genialt. Någon som viker tvätten när jag har tvättat. Någon som ler mot mig när jag vaknar. Någon som inte bara handlar bindor åt mig när jag grinar fram att jag har fått mens utan som också handlar choklad med apelsinkrokant och smeker min panna hela kvällen. Det låter väl inte så sorgligt när jag lägger fram det sådär. Men bakom allt det där tänkte jag att han inte behöver älska mig. Vi behöver inte älska varandra. Bara vi är med varandra. Delar på slitet. Det där vardagliga, jävliga livet som är så miserabelt när en är mitt i det men som känns så eftertraktat när en inte ens är nära. Han behöver inte ens vara särskilt smart, han behöver inte alltid hålla med mig, han behöver inte vara ambitiös eller ens rolig. Han behöver bara vara där. 
Jag vet ju. Att egentligen vill jag inte ha det så. Att jag egentligen hellre är ensam än delar livet med någon som inte brinner starkt. Att jag egentligen allra helst bor själv för resten av mitt liv för att slippa kompromissa om gardiner och kuddfodral. 
Men. Just då vid spisen kändes det som det enda som skulle få mig att överleva. Att gå in i en destruktiv spiral som bara skulle göra mig arg i längden. Men vad skönt det vore om någon annan vände på dom där korvjävlarna någon gång. 

torsdag 5 mars 2015

Att våga inte bråka hela tiden

Det har varit lite eländigt och hjärtesorg här ett tag. Så mycket grubblande och tvivel. Tillslut fick jag nog och ringde min föredetta man (som hjärtesorgen inte handlar om) och frågade rakt ut: "Visst var du kär i mig en gång i tiden? Visst är jag älskvärd? Litegrann i alla fall?" 
Mitt i en rätt olöst vårdnadskonflikt vågade jag vända mig till honom. Den jag känt mig älskad av mest i hela världen en gång i tiden. Han svarade mig så varmt och så ärligt. Det kändes fint och så stort av oss. Av honom. Av mig. 
Och snart kommer han hit och hälsar på. Som barnen längtar. Kanske lite jag med?