lördag 28 februari 2015

Framtidsplaner


Först det lite lätta: Innerligt tack för dina fina ord. Det gör mig väldigt rörd. Tack!

Nu till det lite svåra: Framtidsplaner. Hittills har planerna varit väldigt kortsiktiga. Ni vet dom där små sakerna som att flytta, varva ner, hitta ett hem, få barnen att känna sig trygga och älskade osv. Nu när vi har hittat ett hem och vi alla tre känner oss ganska bekväma och inbodda börjar ju de mer långsiktiga planerna göra sig påminda. Jag har alltid drömt om att arbeta med något lite mer kreativt och fritt. Men det finns ju inget kreativt och fritt arbete i hela världen som passar en ensamstående och outbildad småbarnsmor. Så, jag tänker att allt det där självförverkligande, det får komma sedan. Men en utbildning känns otroligt viktigt för mig just nu. Och jag vet väl ungefär åt vilket håll det lutar åt. Något som leder till ett arbete med kontorstider, inga arbetsresor, skälig lön (nåja, finns det egentligen något arbete med skälig lön?) och rätt skapliga förmåner. Något statligt gissar jag. På någon slags myndighet. Något jag kan arbeta med och kunna rå om barnen själv på samma gång. Men utbildningen jag vill gå börjar först i höst och fram tills dess hade jag tänkt ta körkort, hitta ett skitbra extrajobb och lära mig sy klänningar och baka surdegsbröd. Det är lite så jag tänker mig framtiden. Ljuv, harmonisk, kreativ men ändå rätt stabil och trygg.
Låter bra va? Mmm. Jag är bara rätt så jävla skitnervös om jag ska vara helt ärlig att ge mig ut i allt det där. Arbete, studier, verklighet. Men om jag tänker på vad jag har åstadkommit och vågat hittills, kommer jag nog klara av allt det där med.


fredag 27 februari 2015

Jag vet att jag har världens finaste läsare

Hörrni. Ni är väl ändå interners finest. Vilket stöd, vilken kärlek!
Ni är många som frågat mig om ni kan göra något. Det ni inte vet är att ni redan gör så mycket för mig. Ni hör av er, ni skriver till mig, ni berättar, ni bryr er. Till och med ni som aldrig träffat mig. Ni som inte riktigt vet vem jag är. Men ändå, utsträckta händer och oändlig gemenskap. Tack.

Vi klarar oss. Det är visserligen med väldigt mycket hjälp från mina föräldrar och andra i närheten. Men vi klarar oss. Barnen är fortfarande rätt slagna av den här influensan som härjat sönder oss, och jag har ca en veckas sömnbrist att ta igen. Men under den här veckan har det slagit mig ordentligt vad jag har vunnit på att flytta tillbaka hit igen. Att be om hjälp och få den hjälp jag behöver och lite mer. Det fick jag aldrig i Tyskland. Men det har jag här. Hur mycket jag än sliter här, har jag trygghet och säkerhet att falla in i. Det går inte att jämföra med hur jag slet i Tyskland utan någon säkerhet alls.

Om det finns något ni vill göra för mig, så gör något för mina likar. Finns det någon ensamstående i eran närhet? Någon som sliter, någon som vänder på varenda krona? Någon som aldrig riktigt hinner hämta andan innan det är dags för nya strider? Erbjud barnpassning, bjud över personen på middag, bjud ut på bio, beställ hem matvaror till dörren. Se, lyssna och var där för personen. Sträck ut en hand och visa ert stöd. Det betyder så mycket mer än ni någonsin kan föreställa er.

tisdag 24 februari 2015

Världen nästa

Ni har kanske sett henne förut. Kvinnan som går omkring i affären och noggrant lägger ner varorna i korgen. En efter en och räknar på fingrarna. Hon räknar på fingrarna för att hon vänder och vrider på allt hon har. Hur länge kommer det här räcka? Hur många måltider får barnen av det här? Hur länge kan dom överleva på nästan ingenting alls? Ibland har hon med sig barnen. Dom springer runt hennes ben vrålar högt. Ibland är det glädjevrål, för det mesta är det övertrötta ilskna vrål. Hon låter dom vråla. Hon bryr sig inte om vad dom andra i kassan säger. Det här är hennes sätt att överleva. Låt henne vara överleva på sitt eget sätt.

Svetten rinner ner för hennes panna. Hon har feber. Det har barnen med. Just idag ligger dom i famnen hos en vän hon ovanligt nog vågade be om hjälp. Att visa sig så liten och svag. Att inte klara av allt själv. Det är för henne som att hugga av ett finger i taget. Hon är själv och ensam, ända sedan den där dagen i april när dom som föräldrar kom överens om att gå åt olika håll. Hon är själv. Då görs allt själv. Men ibland ser hon sina svagheter och då är ett finger värt att offra. Hon har många fingrar kvar.
Innan hon gick såg hon barnen i ögonen och upprepade sig som hon alltid gör när hon ska lämna dom. "Ni vet väl att jag kommer tillbaka? Jag. Kommer. Alltid. Tillbaka." Dom måste tro henne. Dom måste veta att även om dom har tvingats lämna allt som varit dom tryggt och kärt finns åtminstone hon där. Alltid. Den där skulden, den vill aldrig släppa taget.

På väg ut ur affären stannar hon som vanligt till, ställer ner påsarna på marken och lägger ner pengar i den romska kvinnans kopp. 10% av allt hon handlar ger hon bort. "Var är barnen?" frågar hon på bruten svenska. "Hemma. Sjuka. Jag med". Kvinnorna tar varandras händer och ger varandra en blick. Båda två är kämpande mödrar men på väldigt olika sätt. Den ena mer privilegierad än den andra. Ett kort leende och några vänliga ord. Sen går hon tillbaka hem med febersvetten rinnande nerför sin rygg.

Inuti henne har hjärtat gått sönder. Men hon vet att ett brustet hjärta inte dödar henne. Hjärtat har gått sönder tillräckligt många gånger för att veta det. Det mesta går att laga, det mesta går att komma över. Hon är hellre trasig en stund än helt tom för alltid.

Hemma gråter hon ner i kaffekoppen. Det finns ingen ork kvar. Det finns inga pengar kvar. Det finns massor av önskningar och massor av vilja. Men hur ska hon orka och hinna? Den ständiga rädslan att fucka upp barnen. Den ständiga rädslan att hon redan har gjort det med sina val och sin s.k. frihet. Vilken frihet förresten? Hon känner sig allt annat än fri. Men ändå är hon ju just det. Fri att forma livet som hon vill. Fri att leva som hon vill. Men hon har en väldigt liten spelplan att spela ut den där friheten på. Hon känner sig snarare fångad i den så kallade friheten.

Ni har kanske sett henne förut. Kvinnan som trots så många nära henne oftast känner sig så förtvivlat ensam och sliten. Det finns så många som hon. Dom hör ihop på något sätt. Alla ensamma. Alla slitna. Alla klyschor. Men det gör inte slitet lättare. Det får inte feber att försvinna heller. En sak i taget. Febern först. Världen nästa.



torsdag 19 februari 2015

Det gör lite ont nu

Jo jag bloggade faktiskt igår. Men ångrade mig och raderade mina ord. Kanske hann några läsa det?  
Mitt hjärta är lite trasigt och det känns som om det blöder överallt. Men jag kommer komma över det. Jag känner mig snarare lite skamsen över min naivitet och dumdristighet i att kasta mig in i något jag tydligen inte kunde hantera. 
Orden jag skrev igår kändes för utlämnande. För mig själv. Och för honom. Jag cencurerar alltså. Rätt obekvämt och emot min princip, men kanske nödvändigt ibland. 
Jag omger mig av fina vänner och stöttande familj. Och jag vet att tiden kommer läka ihop det som gör ont nu. Men alltså. Fan vad ont det gör. Att tvingas nyktra till mitt i en berusning sådär. 

Med vänlig hälsning, 
Forever_alone_85 

tisdag 17 februari 2015

Bläcket på min hud symboliserar orden i bläck på pappret

Vi måste reda ut det här med min Depeche Mode-tatuering. Alltså. Jag har rätt många tatueringar. Det mesta är bara kladd, men det finns några lite mer noggranna skapelser. Men mina tatueringar är ju som en dagbok för mig. Varje litet kladdigt streck symboliserar något vackert, fult, roligt, hysteriskt eller vidrigt för mig. Att börja peka och berätta om varenda tatuering skulle kännas som obekvämt och lite orätt. Vi tolkar saker på olika sätt och min symbolik är inte eran. Om vi träffas och kommer nära varandra och om du frågar, då ska jag berätta om varenda en och förklara vad dom symboliserar för mig. Det lovar jag.

Om skammens källa


Oavsett om jag hade stannat kvar i Tyskland eller om jag hade flyttat tillbaka till Sverige hade jag fått förlita mig på att olika slags bidrag skulle behövas för att hjälpa till att bygga upp något nytt åt oss. En början så jag kunde hitta rätt, ge trygghet till barnen och en överlevnad för oss. Naturligtvis tycker jag att min situation, snart 30 år utan utbildning, nyskild, ensamstående med två barn med socialbidrag som enda inkomst, inte är helt idealisk. Men jag vet att det inte är för alltid. Det är för en kort period och jag är snarare väldigt glad och tacksam över att systemet ändå fungerar och att vi får det stöd vi behöver. Skammen ligger inte på mig eller på oss. Jag hade kanske kunnat planerat min flytt lite bättre. Jag har fortfarande inte lyckats betala alla kostnader kring flytten till exempel. Men jag vet inte riktigt vad jag skulle ha gjort annorlunda egentligen. Vi behövde flytta och jag har bidrag för att överleva just nu. Men det finns inte någon skam inblandat, även om det är många som gärna vill försöka trycka på det. Det är många som misstror bidragstagare. Att vi bara sitter hemma på soffan och suger ut pengar ur systemet. Att vi utnyttjar skattebetalarnas hårda slit medan vi bara lattjar runt. Men så är det ju inte. Det finns ingenting som är roligt eller lättsamt med att söka försörjningsstöd. Absolut ingenting. Men det ska ju absolut inte finnas någon skam inblandat. Skäms på det patriarkala jävla samhället istället. Skäms på att jag har förlorat flera år av pensionssparande medan min exman rest jorden runt. Skäms på att jag får gå på bidrag för att överleva medan han kan flytta mellan olika länder och betala mer i hyra varje månad än vad jag ens får in på mitt konto. Skäms på att ingen tycker det är märkligt. Skäms på att tusentals kvinnor sitter i min sits, och att ingen verkar tycker att det borde göras en förändring.
Skäms på dom som vill försvåra för oss som redan kryper på knä. Skäms på dom som vill få oss att känns oss lite lite sämre än alla andra. Skäms på dom som tror att dom vet, men i själva verket inte har en jävla aning om hur det är att sitta framför en främmande människa varje månad och försvara sina inköp och utgifter, att varje månad bara hoppas att ens ansökan ska vara giltig och att en kan överleva en liten stund till.
Istället för att som min handläggare sa när jag ansökte om bistånd första gången : "Ja, nu hoppas jag att du löser din situation snabbt och att du inte behöver oss så länge" kanske det går att säga "Du vet väl att det inte alltid behöver vara såhär? Du är trygg nu, vi finns här för dig, men jag vet att du är stark. Jag vet att du vill vara självständig och jag vet att du vill arbeta/studera. Jag vet att du kan. Men fram tills dess finns vi här. Vad bra du är, jag ser hur du kämpar. Det här kommer att gå bra."
Att uppmuntra istället för att redan innan bidragsansökan godkänts skuldbelägga och kränka känns ju som ett betydligt mer humant sätt. Det hade känts bättre om någon, bara en enda person, inom alla myndigheter jag har stökat runt med de senaste fem månaderna, hade sagt: "Såhär gör vi, såhär fungerar det, vi finns här för dig, vad bra att du kom hit, nu hjälps vi åt". Istället har jag mötts av främlingsfientlighet, otålighet, rasism, sexism och helt onödiga och hjärtlösa kommentarer om mig, mina barn och min exman. Ser ni inte, att det är hos er det börja? Skammen. Vi är inte välkomna någonstans. Inte ens hos dom som ska vara vårt stöd när vi inte har någon annanstans att gå. Det är kalla och hårda vindar som blåser runt om oss, men det finns ingen som vill värma oss och hjälpa till. Skäms på er.








måndag 16 februari 2015

Något att minnas nästa gång jag står böjd över disken och gråter

Vet ni vad jag tycker är svårast med att vara själv med barnen ändå? Jo tvätten är visserligen tung och psykar mig dagligen. Men det är inte det som är värst ändå. Det är maten. För det första vet jag att barnen äter typ fyra olika maträtter och allt annat verkar anses vara sönderfrätande och direkt dödligt att stoppa i munnen. Fast det är nog mer energin som krävs ändå för att förbereda mat, få i barnen mat samt städa upp kladd, klet och disk som gäckar mig. Det suger ur den sista lilla livskraften jag har kvar och kvällarna slutar ofta med att mamman gråter böjd över diskhon och barnen kastar kissblöjor på varandra pga helt jävla oresonliga och för att jag inte ens orkar bry mig om det. Dessutom är det ju inte en jävel som uppskattar ens insats. Barnen hade ju varit lika mätta och nöjda om dom fick äta äggmackor i soffan varje kväll.
Oftast är maten här väldigt enkel, dvs så få tillagningskärl som möjligt, helst kladdfritt och något som barnen faktiskt vågar sig på att äta. Fast då och då tappar jag förståndet helt och får för mig att vara "djärv" och "nytänkande". Eller helt jävla dum i huvudet. Som idag till exempel. "Vad ska vi äta till middag idag? Jo vi ska göra soppa! Dvs hacka en miljard olika jävla grönsaker, krydda med sju tusen olika kryddor och sen servera sörjan till barn som äter mer med kroppen än med munnen. Ja och barnen ska naturligtvis få vara med vid varje steg också. Hm, vad mer? Undrar om inte vi ska baka lite gott bröd också när vi ändå håller på? Jo men det gör vi. Bra Sandra. Lycka till Sandra."Och vet ni? Det blev ju helt jävla otroligt lyckat trots den för mig rätt överambitiösa nivån just nu. Visst är det fortfarande mjöl på en del ställen i köket. Visst var det soppa precis överallt. Men lyssna på det här då. Dom åt. Hur mycket som helst till och med. Och sa hela tiden hur gott det var. Jag fick visserligen diska och skura köket halva kvällen. Men det kändes så fint. Att vi tillsammans gjorde den där maten. Att vi tillsammans åt den och att vi tillsammans enades om att det var det godaste vi någonsin ätit.Jag förstår att det för andra inte är sån stor grej. Jag förstår om andra lägger ner mycket tid och engagemang när det kommer till mat och att det är en självklarhet för dom. Men för mig är ju mat inte så jävla roligt just nu och jag vill liksom bara komma lindrigt undan med att kombinera billigt, hälsosamt och enkelt. Så när vi upplever rätt trevliga stunder ihop som kretsar kring mat känner jag mig som en jävla krigare. Nej en segrare till och med. Mentala high fives och fistpumps laget runt. 




Jag kan inte få nog



Det började någon gång när jag var 11 och det där identitetssökandet startade hos mig. Fram tills dess var Arvingarna och Take That mina största idoler. Ja men ni förstår ju. Jag behövde något nytt och mer kvalitativt i mitt liv. Min storebror fick en skiva i present av sin dåvarande flickvän: Depeche Modes Ultra. Jag vet inte vilket mörker som fanns i mig redan då som gjorde mig besatt av musiken, men något fastnade i mig och har vuxit ända sedan dess. Jag förstod mig nog aldrig på hela synthgrejen och fastnade väl aldrig i den subkulturen. Men Depeche Mode, dom fastnade. Sedan dess har jag läst allt, sett allt, lyssnat på allt av och med dom. Jag har rest långt och offrat mycket för att se dom live. Jag fullkomligt älskar dom och har gjort så från första början. Jag har till och med en tatuering tillägnad dom någonstans på min kropp. När jag är riktigt ledsen och deppig tittar jag på livekonserter med dom för att pigga upp mig (min favoritkonsert är från Paris under Exciter-turnén 2001). På fredagar har ungarna och jag DÄPÄSSSHHH MODD-disco som går ut på att jag tvingar barnen att lyssna och dansa till minst tre Depeche-låtar och sen får dom välja tre helt andra låtar vilket alltid slutar i en trist sörja med Opa gagnam style eller liknande. Jag kan inte göra en enda spellista på spotify utan att blanda in minst en Depeche-låt, gärna två. Jag har svårt att hitta ny musik att lyssna på eftersom att jag fortfarande lyssnar orimligt mycket på Depeche Mode dagligen.
Jag förstår att dom inte är så bra som dom en gång var. Jag förstår att fansen är uppdelade i olika läger. Jag förstår kritiken mot dom idag. Men det där bryr jag mig inte så mycket i. Jag lyssnar fortfarande på både gamla och nya skivor och tycker på fullaste allvar att "Just cant get enough" är världens bästa låt även om jag egentligen föredrar deras skivor från mitten och slutet av 90-talet före det där blaskiga på 80-talet. Kort sammanfattat: Mitt förhållande till Depeche Mode är fortfarande lika brinnande idag som den där dagen 1997 när jag för första gången hörde de första svajiga tonerna som inleder Ultra. Och det finns inte en enda del av mig som skäms för det.



söndag 15 februari 2015

Finns drömmen?


Det finns ingenting, absolut ingenting, som smeker mig så gott som när mitt ordbajseri uppskattas och beröms. Det händer oroväckande ofta att någon säger att jag borde en skriva en bok. Och visst, vore inte det drömmen? Att skriva en bok. Min bok. Mina ord. Min värld. Men jag har så svårt att tro att jag har det i mig. Att skriva en bok verkar vara skitjobbigt. Att publicera en bok verkar vara ännu jobbigare. Att folk ska läsa min bok känns också lite jobbigt. Jag tycker inte om jobbiga saker och undviker det så mycket jag kan. Men visst. Drömmen finns där. Den gnager i mig varenda dag. Det finns en del skrivet som skrivits med en bok i åtanke. Men att verkligen starta igång processen på allvar, att avsluta det mastodontprojektet, att fullfölja och faktiskt komma till en färdig produkt, det känns så himla långt bort. Jag vet inte ens var jag skulle börja. Jag vet inte hur jag skulle börja. Jag vet framförallt inte hur jag skulle fortsätta om jag skulle börja.
Men en bok. Kanske blir det en sådan en dag. Jag vill ju det. Drömmer om det. Men det där tvivlet. Det tar över och smutsar ner allt.
Men tack. Tack så oerhört mycket ändå för att ni säger såhär fina saker om mina ord. Att ni vill läsa mer. Att ni finns där. Det betyder mer än ni kan ana.

lördag 14 februari 2015

14 februari 2015

Det finns verkligen ingenting som får mig att känna mig så ensam, övergiven och frustrerad på det här som kallas livet som tvätt. Att ta sig till tvättstugan på blankis med tunga tvättkassar och två små bambis efter sig som såklart bara måste sparka lite på varenda jävla snöhög på gården. Och trilla omkull. Och tröstas. Och bäras. Och trilla omkull igen. Att sen hänga tvätten i torkskåpet. Det är en fråga om perfektion samtidigt som tiden är emot en. Varenda sekund är viktig. En förlorad minut kan betyda att tvätten inte hinner torka klart. Bakom mig bråkar barnen om vilken tvättvagn som är vems trots att det finns fyra stycken. "Men ta en bara" muttrar jag och plockar upp strumporna som ramlat ner. En två tre fyra sekunder förlorade. Nu kör dom in i varandra. Slåss. Skriker. Rivs. Jag vill bara hänga tvätten klart. "Den måste bli torr fattar ni väl". Tårarna spränger i ögonen. Inte börja gråta nu. Det är bara lite tvätt. Inte börja gråta. Sen ska tvätten bäras hem. Sorteras. Vikas. Läggas på sin plats. Om och om igen. Och ingen som torkar tårarna när jag inte kan hålla dom inne längre. När jag står böjd över tvätten och gråter med ond rygg och barn som skriker bakom mig. På alla hjärtans dag under  mitt trettionde levnadsår. Med en förtvivlad ensamhet och en bitter eftersmak i munnen. 

Och kom inte hit igen


Hej Mr K!

Vet du vad, varken jag eller någon annan människa finns till för att du eller någon annan ska bedöma vår attraktionsnivå. Jag skiter fullständigt i vad du anser om mig, min kropp eller mina egenskaper. Låt mig vara ifred. Låt andra vara ifred. Sluta bedöm och sluta döm.
Resten av ditt anonyma kränkande tänker jag inte ens bemöda mig svara på. Jag måste nämligen ta ett bad nu.


fredag 13 februari 2015

Lita aldrig på tyska män dom kommer aldrig ta dig till framtiden vad än dom säger

Vad glad jag blir att läsa om er och era frågor. Varenda en faktiskt, även de med lite vidrigt synsätt. Det här med att tvångsblogga varje dag kommer ju inte vara några problem alls tack vare er. Eller ja. Vi får väl se. Jag vet ju hur jävla lat jag är och hur dagar och kvällar plötsligt flyter ihop till en enda stor gegga av oengagerade försök. Låt oss börja med det här med tyska män. Jag är ju blott en simpel tramsbloggare och är knappast expert inom området. Eller hehe, med tanke på racerdejtandet jag utsatte mig själv för i Tyskland kanske jag borde överväga att kalla mig själv för det ändå. Eller inte.



Kära anonyma singelförälder!

Att dejta är svårt. Att dejta när en har barn är skitsvårt. Att dejta med ett trasigt hjärta kan vara nästintill omöjligt. Vem en dejtar, var en dejtar eller hur en dejtar har egentligen ingen betydelse när det finns så mycket annat att ta hänsyn till. Att engagera sig, våga möta någon, vilja släppa in någon sådär nära, det är bland det svåraste som finns. Det vet vi väl alla. Oavsett varför du är singel, om det är för att du lämnat någon eller om det är för att du har blivit lämnad så har du och precis som alla andra ett bagage med smutsiga minnen blandat med väldigt fina upplevelser och det kan vara svårt att komma över det och gå vidare.
Nu tolkar jag din fråga som att du föredrar män, och det var i synnerhet män jag dejtade i Tyskland. Några som har blivit vänner för livet, några som har blivit fina minnen för livet, några som har blivit bittra erfarenheter som jag önskar att jag kanske hade klarat mig utan. Jag försökte läka det som var trasigt i mig med att söka bekräftelse och jag råkade krossa några hjärtan på vägen. Och en del av mig önskar att jag aldrig hade behövt flytta därifrån. Men det har knappast med tyska män i största allmänhet att göra. Att flytta till Tyskland för att träffa tyska män som om dom vore bättre/mer lättillgängliga/mer öppensinnade vore lite onödigt och dumdristigt. Jag är övertygad om att det finns män här i Sverige, eller var som helst i världen för den delen, som kan ge dig precis det du behöver och söker efter. Det är svårt. Jag förstår det. Men snart kommer någon se dig och se vilken fantastisk och underbar människa du är och ge dig den närheten du saknar och förtjänar. Tro på mina ord, du duger och du är bra. Du kommer älska och framförallt älskas igen.

torsdag 12 februari 2015

När mammans pedagogiska försök inte räcker till


Plötsligt en morgon i februari satt det äldre barnet och lärde det yngre barnet att räkna. Plötsligt gick det från "EIN EIN EIN EIN" tusen gånger om till "ETTTVÅTJEFUJAFEM". Storasyskon alltså. Bra att ha ändå även om dom slåss hårdare och kan hoppa högre. 

onsdag 11 februari 2015

Bajsprinsessan

Men näh. Imorgon är det jag som kliver ner från den här tronen på den enorma högen med bajs jag byggt åt mig själv, bajsprinsessan. Imorgon är det jag som tar tag viker undan den här jävla ängslan som ligger och skaver på insidan och gör tillvaron så onödigt dryg att ha att göra med. Imorgon alltså. Varför imorgon? För att imorgon är inte idag.
Jag tänkte börja blogga varje dag också. Tvångsblogga. Tvångsventilera. Tvångsskryta. Tvångsälta. Tvångsskratta.
Kan vi inte prova det? Från och med imorgon, ok?
Kan ni inte berätta lite om er själva så länge, eller ställ en fråga eller så? Vilka är ni? Vad vill ni veta? Mina kunskaper sträcker sig från internetdejting, socialbidrag, tyska män, barn med grav separationsångest, tjockiskläder, depeche mode, äggmackor och sailor moon. Men jag kan ju mycket annat också såklart om ni undrar över något särskilt.

torsdag 5 februari 2015

Nu vill jag sjunga dig fula sånger och hårda ord

Jag har försökt bo in mig lite. Vant mig vid att vara själv. Lärt mig hantera rutiner, vardag, skrik, panik och kladd alldeles själv. Jag har vant mig vid tystnaden om kvällarna. Jag har lärt mig att jag måste släcka alla lampor själv innan jag går och lägger mig. Jag har vant mig vid att somna ensam och jag har vant mig vid att vakna ensam.
Jag brottas dagligen med känslor om att jag inte räcker till. För det gör jag faktiskt inte. Det är antingen tvätt, disk, kladd eller i värsta fall barn som försummas. Jag hinner/orkar inte med precis allt, särskilt inte mig själv. Eller jag orkar snarare inte med mig själv och mitt eget sällskap. En snart 30-årig frånskild bitterfitta är ju inte det roligaste sällskapet. Så är det ju.

Dessutom har precis allt som skulle kunna gå fel dom senaste dagarna mycket riktigt gått fel.
Vi har fått ommålat i lägenheten. Fint. Friskt. Luftigt. Skönt.
I arbetet att färdigställa den här lägenheten så att det kan bli ett hem någon gång och vi verkligen kan bo in oss på riktigt har saker inte riktigt gått som jag vill. Det gör väl aldrig riktigt det. Men kom igen nu. Jag har skilt mig och flyttat från ett land till ett annat. Lite flyt kan väl få fortsätta åt mitt håll har jag i min enfald trott. Men nej. Barnen är otrygga och gränstestande. Dom behöver mig men mina tankar kretsar bara kring hyllor och gardiner. Jag prioriterar fel och straffas för det med dom grymmaste och svårlösta utbrotten en människa kan tänka sig. Okej. 
Uppe på det har vi en liten lätt konflikt med barnens far om vårdnad av barnen där jag känner att jag ger med mig för mycket men eftersom jag är så jävla förstående hela jävla tiden kan jag inte trycka på för hårt. Förbannade empati. Och hyllorna då. Jo men betongväggar och hyllor på väggarna är ingen bra lösning. Jag borde veta det. Men envisheten försökte vinna och min pappa hjälpte till. Vad fint det blev. Sen lossnade dom. En efter en. Sen gick sängen sönder. Spikar böjde sig. Byrån gick sönder. Leksaker krossades. Jag köpte en matta som såg fin ut men som egentligen är så ful att jag nästan kräks. Men eftersom jag med mycket våld och svett tvingat fast den under soffan orkar jag inte bända loss den igen. Den får ligga kvar och vara så jävla ful. Hål i väggen täcker jag med tavlor och hur svårt ska det vara för en lampjävel att sitta fast i taket egentligen?
Fråga inte hur många rullar dubbelhäftande tejp jag använt mig av för att låtsas som att det här hemmet ska se ut som ett hem. Vårt hem. Vår plats att älska, leka och leva i.
Ingenting ser ut som min inspirationsmapp på Pinterest. Ingenting. Jävla jävla Pinterest, jag hatar dig innerligt.

Ja och så är min kropp i harmonisk obalans och spelar ut mig mot mig själv. Jag har gråtit så in i helvete mycket dom senaste dagarna att jag tror jag fått en infektion i tårkanalerna. Det skaver och river lite i mitt hjärta också och jag kan inte riktigt göra något åt det. 

Och barnen har börjat hosta om nätterna så jag förväntar mig en skön vab-vecka snart. Och mina pengar är nästan slut, när kommer socialbidraget hörrni?

Jodiladi jodiladi hoppsan ett sånt jävla liv en har.