lördag 27 juni 2015

Mättnad- och glädjeyra!

Jag har varit ledig otroligt lite den här månaden. Det känns. Det har varit ganska många rövkvällar och rövdagar. Ett och annat mer upplyftande ögonblick också naturligtvis, men det har varit en intensiv månad minst sagt. Så en ledig dag såhär en lördag i slutet av juni just när sommaren tydligen slog till kändes ju rätt storslaget måste jag säga.

Jag minns fortfarande spädbarnstiden. När nätter och dagar flöt ihop och det inte fanns något slut på den oändliga tröttheten och den sömnlösa gyttjan. Det sitter ärrat för alltid i minnet och jag har så svårt att förstå att jag inte är där längre. 09:05 tog jag den här bilden i total tystnad. Det visade sig visserligen att barnen varit så extremt tysta pga dom eventuellt stängt in sig på sitt rum med en påse tuschpennor och ett gäng leksaksfigurer som tydligen behövde "TAJTUERA SIG PRECIS SOM DU MAMMA." Jag kan leva med nerklottrade leksaker om det betyder att jag får en sovmorgon då och då. Det kan jag faktiskt. 

Efter frukost tog vi en solskenspromenad. Fy fan. Den där meningen låter som en såndär facebookstatus som man grymtar tröttsamt åt. Men jag kan inte hjälpa't. Det här är ju lite svårt att greppa nämligen. Att vi inte behöver en vagn varenda meter vi ska gå. Dom går ju själv nu, långt och självständigt. Fruktansvärt långsamt visserligen, men ändå helt själva. Och just det här har varit en målbild jag haft inom mig som fått mig att orka med de allra vidrigaste ögonblicken och rövdagarna. Att kunna promenera en stund med barnen och prata om funderingar och om livet i största allmänhet. Ganska många samtal om bajs också, det blir det ju faktiskt. 

Ja men cape jävla diem och så vidare. Det blev ju såklart harmonisk barfotalek på gården när vi kom hem.

Följt av det här: BARNKALAS! Kan ni begripa att mitt yngsta barn, den svenska jättebebisen som han kallades för på tyska sjukhuset, ska fylla tre år? Nej det kan inte jag heller. Herrejävlar. 
Hursomhelst. Sockerglada barn, fina vänner, solsken och köpefika blev ju en hit kan en säga. 

Tårtkalaset övergick till en pizzafest i kvällsolen med bubbliga barnskratt som aldrig riktigt ebbade ut. 
Om jag skulle sammanfatta dagen med två ord skulle det bli: mätt och glad. Det perfekta sinnestillståndet alltså. 

Imorgon ska jag jobba igen. Samt troligtvis gråta emotionellt och sentimentalt över att tvååringen som somnade ovaggad och lycklig ikväll kommer vakna imorgon som en hungrig och morgonsur treåring. 

1 kommentar: