måndag 15 juni 2015

Lite självgodhet en kväll i Juni



I badrummet hörs tvättmaskinens monotona ljud, i rummet intill sitter barnen bredvid varandra och klipper papper och tejpar storslagen konst. Fönstret i köket står på glänt och släpper in den där milda kvällsvinden och som solen värmt upp. Jag steker korv för fjärde dagen i rad och på radion spelar dom en låt som påminner mig om stunden. Precis den här stunden. Livet och den nöjda känslan inuti.
Vardagen. Jag trodde aldrig jag skulle tycka om den så mycket som jag faktiskt gör precis just nu.

Jag har två jobb nu. Två jobb som ger mig så oerhört mycket och som bygger upp något vackert inom mig, men framförallt är det lön nog för att jag ska kunna klara mig utan bidrag från socialen. Vi har fortfarande inte råd med någonting egentligen, men lön nog för att vi ska kunna ha allt vi behöver.
Vi pratar ofta om just det, barnen och jag. Vad vi behöver och vad vi vill ha fast vi kanske inte behöver det. Så många barn som har så många olika cyklar, bollar, bilar och annat som vi inte har. Men vad behöver vi egentligen? "Korv, en säng, min kanin och dig mamma. Det är allt jag behöver" säger min förstfödda när vi för tusende gången måste prata om att vi inte har råd att köpa rullskridskor och en skateboard idag. Men kanske någon annan dag. Eller kanske aldrig. Men vad bra att vi kan äta korv idag igen, det tycker ni ju så mycket om.
Och vad skönt det ska bli att få sova tätt ihop inatt igen. Precis som alla andra nätter som passerat och alla andra nätter som kommer.
Jag har allt jag behöver nu. Jag har skapat allt det här. Inte bara barnen, men allt runtomkring oss. Tryggheten jag aldrig trodde jag skulle uppleva igen känns tydligt. Jag gjorde det för dom, men jag gjorde det kanske mest av allt för mig själv.

Jag önskar jag kunde beskriva mer om hur det känns inom mig. Hur det liksom bubblar ibland. Jag kan inte riktigt sätta ord på det, men det påminner lite om segerns sötma. Styrka. Frihet. Jävlaranamma. Lite självgodhet också visserligen men det kan jag lära mig att leva med.

Jag har saknat det här. Att få berätta och dela med mig. Jag kanske skulle göra det lite oftare.


13 kommentarer:

  1. Underbart! Jag är glad för din skull!

    SvaraRadera
  2. Jamen underbart att höra! Du är grym, Så starkt jobbat, klart som fan att du ska känna dej stolt och nöjd! Kram!

    SvaraRadera
  3. Så väldigt fint att läsa.

    SvaraRadera
  4. Så fint och bra! kram

    SvaraRadera
  5. You go girl! Härligt jobbat och fixat./En trogen bloggläsare som saknat dina kloka inlägg

    SvaraRadera
  6. Vad fint.

    Ifall du skulle få ångest över att inte kunna ge dina barn det dom vill ha - det kunde inte mina föräldrar heller, trots att dom var två. Dom volontärarbetade och sen blev mamma sjuk och familjen minus pappa tvingades i ilfart flytta till mina morföräldrar. Mamma var sjukskriven med en pytteinkomst i flera år, min pappa var vikarie i skolan. Sen pluggade mamma i sex år, var sjukskriven lite till, och pappa hattade runt i olika jobb. Precis när ekonomin blev lite mer ordnad skilde dom sig och ekonomin blev återigen "precis så vi klarar oss". och sen flyttade vi hemifrån, jag och min syster.

    Det blev folk av oss också. Jag och mamma har en jättefin relation och även om det så klart inte var roligt att se mina föräldrar gräla och gråta över ekonomin så är jag glad över att dom lärt mig hantera pengar. Jag är bäst på det av alla mina vänner, och min syster är en jävel på att spara. Skulle aldrig byta det mot att få vad jag nu önskade mig när jag var fem år.

    Fint att din förstfödda redan nu kan uttrycka det. Vad bra du är.

    Det är en glädje att följa dig.

    SvaraRadera
  7. Blir så jävla glad av det här. Heja bubblet, så himla värd det här är ni.

    SvaraRadera