torsdag 18 juni 2015

Jag intalar mig det i i alla fall.

Barnfri och ingen att vara med. Massor av gamla vänner i stan men alla sitter ju frusna och myggbitna i små stugor utan el och vatten istället för att gå på ut och dricka öl med mig. Jävla midsommar att hålla på och locka hem folk till Dalarna och sen inte tänka på oss ensamstående som för en gångs skull kan gå ut efter en hård arbetsdag. Fast. Det var ju med en liten lättnad ändå jag insåg att jag kunde gå hem och vara ifred istället. Jag tycker ju om att vara ifred. Jag tycker i och för sig om öl också. Så jag gick hem och drack öl i badkaret och vrålade mig hes till polsk dödsmetall. 
Sen upptäckte jag att jag kan se solen går ner bakom takåsarna från mitt köksfönster. Så jag stod och glodde på det en stund i total tystnad. Jag har inte upptäckt det förut, trots ett halvår boende i den här lägenheten. Ett halvår alltså.  Tänk att jag har bott själv i ett halvår och kommit ihåg att betala varenda räkning och vattnat (nästan) varje blomma. (Det är någon slags byggnadsställning utanför fönstret, det är alltså inget galler eller så. Få inte för er något.) 


Häromdagen kom min farmor in på mitt jobb. Rättelse: min farmor kommer in och på mitt jobb nästan varje dag, så pass att jag nästan måste ringa till henne och kolla så att hon inte ramlat och brutit någon lårsbenshals eller så när hon inte kommit förbi på ett tag. Hon gav mig i alla fall en liten slant när hon kom in senast. Hon tycker om att göra det och jag tycker det är så rart. Så sa hon till mig på bred värmländska "Köp de någe gott men inga chips och inga snus hörrudu. Då måste jag ge dig en smäll tror jag."  Farmor jag kan meddela att slanten räckte till både chips, dip och en dosa snus. Tack så mycket. Imorgon hoppas jag på syndernas förlåtelse. 


Det var ju rätt fint att vara hemma själv en kväll också. Jag menar vad är väl en öl med goda vänner på en trång och högljudd pub med ett brett ölsortiment? Helt fantastisk förmodligen. Men det är chips, dip och en tyst solnedgång i köksfönstret också. Det är vad jag försöker intala mig själv i alla fall. 


1 kommentar: