torsdag 16 april 2015

Det är ganska många gånger ordet röv används för att beskriva det senaste dygnet

Det är ju lätt hänt att det är dom bra dagarna fyllda av harmoni, glädje och sång som visas upp här. Lite medvetet är det ju. Jag vill att jag ska kunna bläddra tillbaka i bloggen och faktiskt se att det inte var så jävla hemskt alla dagar mitt i småbarnslitet. Jag vill bli påmind om hur mycket jag orkade, hur mycket jag ville och hur mycket jag klarade av. Men alla vet ju att det inte alltid är sådär. Snarare så att det mest är rätt rövigt och kämpigt faktiskt men dom där fina och bra dagarna är tillräckligt för att kunna orka vidare till nästa rövdag. Jag kan ibland bli lite kräkfärdig av att läsa och framförallt visa upp när det är sådär jävla härligt. För i helvete liksom, livet är ju knappast ett lyckopiller. Det är ju snarare rätt ja...rövigt. Så ska vi titta på hur ett extraordinärt jävla rövdygn sett ut här? Ja det gör vi. Varsågoda. 

Det här lelle barnet är så förbannat klen och ynklig. Sover enbart i min armhåla alldeles feberyriga och snurrig. Det är såklart ok, men det innebär ju ca noll sömn för den ömma modern. Lägg till en stycke oplanerad menstruation som får mig att inombords vilja mörda små barn och riva skallar av vuxna människor. Harmoniskt och balanserat. 

Det lelle feberbarnet blir oftast rätt pigg med lite meducin i kroppen. Då passar han och syrran på att slåss, bråka, härja och göra precis varenda minut till en hemsk konflikt. Alltså på riktigt. Att vara så osams som dom där två kan vara borde vara omöjligt för så små barn egentligen. Men tydligen inte. Återigen, inombords vill jag mörda små barn men kväver impulsen genom att väsa och fräsa. Mycket pedagogiskt. 

Tack och lov för förskola ändå, denna fantastiska instution. Vi lämnade storasysterplågan och gick på en "nu-ska-du-sova-länge-eller-hur?-promenad" eftersom ärenden och viktigheter måste utföras trots feber och halva vab-dagar. Det blåste något så djävulskt ute och jag trodde jag skulle förblöda. SÅ JÄVLA MYSIGT. 

Tror ni han sov? Ja i en kvart eller så. Så jag fick muta med chokladbollar på cafe emellan alla myndighetsbesök och blanketter. Aha, trodde ni att bara för att vi bott här i ett halvår att allt är frid och fröjd? Nehej då. Försäkringskassan för något slags heligt krig mot hela mitt väsen och det krävs ett heltidsjobb att bara försöka komma i kontakt med dom och rätt handläggare. Och fylla i rätt blankett. Och kopiera alla blanketter så att alla andra myndigheter ser att jag gör det jag ska för hur vore det om myndigheter hade något slags samarbete med varandra va? Harmonisk och balanserad. 


Jaha men sen kom barnens mormor, vab-räddaren i nöden och ordnade upp saker och ting. Vad vore jag utan henne och min pappa? Helt hjälplös faktiskt. Jag hade tex inte kunnat jobba, i princip någonting faktiskt, om inte dom fanns där för barnen. Så jag jobbade. Och hade en onödig konflikt med ett hundratals förpackningar strumpbyxor. För i helvete. Men tack och lov för bra selfie-speglar på jobbet och inga mörda-små-barn-impulser. Samtidigt den där gnagande oron och skulden för barnen. Jag borde vara där. Hur bra dom än har det med mina föräldrar, hur trygga dom än är, borde det väl vara jag som är där? 


Ja men sen blev det såhär kul efter jobbet: till akuten med det lelle feberbarnet. Av alla kvällar på hela året kanske just den här kvällen var värst av alla att åka dit eftersom tydligen var hälften av alla barn inom Falu kommun helt förfärligt och akut sjuka. 
I sju timmar satt jag där på en pinnstol och förblödde och väntade och väntade och förblödde. Ja ni fattar. Ja men sen fick vi antibiotika och en remiss till öron-näsa-hals. Bra så. 
Jag hade visst lyckats fippla bort mitt bankkort där någonstans också när jag stod framför godisautomaten hungrig, ledsen, trött och orolig. Det upptäckte jag när jag skulle betala taxin. "Hehe..prova det här kortet då..." Så tre på natten fick jag ringa och spärra kortet. Det var dessutom ytterst viktigt för mig att förklara för telefonistpersonen att jag minsann inte var full utan att jag är en ansvarsfull och mycket öm, kanske lite disträ, moder som förlagt kortet någonstans bara. Som om telefonisten ens brydde sig. Balanserad. 


Och sömnen då. Nej men inte så jättemycket av det den här natten heller och att hantverkajävlar ska börja såga sönder min balkong sju på morgonen är ju helt obegripligt när dom sen går på rast i två timmar klockan åtta. Det är så himla lite jag förstår här i världen, hantverkares schema är kanske det jag förstår allra minst. I det stora hela ett rätt rövigt dygn måste jag säga. MEN NU KAN DET BARA BLI BÄTTRE. JAG VÄLJER GLÄDJE! Dra åt helvete. 


7 kommentarer:

  1. Alltså åååh! Jäla skit! Men du! Om vi väljer lite glädje här; Vad fin han är i håret, vad bra att ni fick antibiotika tillslut, stilig selfie! Och hey! Välja vrede/glädje, omvartannat, MYSIGT! Kram o krya på er!!

    SvaraRadera
  2. Men vafan. Hoppas på ett bättre dygn/liv i fortsättningen!

    SvaraRadera
  3. Du är grym! Att vara enastående förälder är aldrig lätt. Att sen ha en riktigt ynklig sjukling gör det ju ännu jobbigare. Är också väldigt glad att ha mina föräldrar, trots att jag har gubbe. (Han jobbar borta) Hoppas resten av veckan blir bättre!

    SvaraRadera
  4. Fy fan vad rövigt... Hoppas på snar bättring på alla plan!

    SvaraRadera
  5. Heja dig, hoppas det vänder snart! <3

    SvaraRadera