söndag 15 mars 2015



Det har varit långa dagar och nätter. Fyllda med snor, hosta och feberkramper. Rastlöshet. Utmattning. Frustration. Allt vad nu en redig influensa kan bidra med. Alla tre, och dessutom en omgång till för två utav oss. 
Jag har stängt av så mycket som möjligt av det där dagdrömmandet och framtidsspinnandet. Försöker bara vårda och kurera. 
Men det sipprar ibland igenom. De mest sorgliga drömmarna en kan tänka sig. 
Häromdagen stod jag vid spisen och allt jag önskade mig var att dela det här med någon. Någon som hämtar barnen från förskolan, som leker med barnen och lagar mat tills jag kommer hem från jobbet. Någon som kryper upp i soffan med mig och drar efter andan precis som jag när Frank Underwood gör något vidrigt och genialt. Någon som viker tvätten när jag har tvättat. Någon som ler mot mig när jag vaknar. Någon som inte bara handlar bindor åt mig när jag grinar fram att jag har fått mens utan som också handlar choklad med apelsinkrokant och smeker min panna hela kvällen. Det låter väl inte så sorgligt när jag lägger fram det sådär. Men bakom allt det där tänkte jag att han inte behöver älska mig. Vi behöver inte älska varandra. Bara vi är med varandra. Delar på slitet. Det där vardagliga, jävliga livet som är så miserabelt när en är mitt i det men som känns så eftertraktat när en inte ens är nära. Han behöver inte ens vara särskilt smart, han behöver inte alltid hålla med mig, han behöver inte vara ambitiös eller ens rolig. Han behöver bara vara där. 
Jag vet ju. Att egentligen vill jag inte ha det så. Att jag egentligen hellre är ensam än delar livet med någon som inte brinner starkt. Att jag egentligen allra helst bor själv för resten av mitt liv för att slippa kompromissa om gardiner och kuddfodral. 
Men. Just då vid spisen kändes det som det enda som skulle få mig att överleva. Att gå in i en destruktiv spiral som bara skulle göra mig arg i längden. Men vad skönt det vore om någon annan vände på dom där korvjävlarna någon gång. 

3 kommentarer:

  1. Förstår precis vad du menar. Ser kompisar som separerat och nu är ensamma och tänker: "nå, blev det så himla bra och kul? Du skulle frågat mig innan så kunde jag berättat om allt jag måste göra ensam..." Men samtidigt unnar jag alla att slippa leva kvar i en dålig relation.
    Att vända på de där jävla korvskivorna... Det var ett bra uttryck

    SvaraRadera