tisdag 24 februari 2015

Världen nästa

Ni har kanske sett henne förut. Kvinnan som går omkring i affären och noggrant lägger ner varorna i korgen. En efter en och räknar på fingrarna. Hon räknar på fingrarna för att hon vänder och vrider på allt hon har. Hur länge kommer det här räcka? Hur många måltider får barnen av det här? Hur länge kan dom överleva på nästan ingenting alls? Ibland har hon med sig barnen. Dom springer runt hennes ben vrålar högt. Ibland är det glädjevrål, för det mesta är det övertrötta ilskna vrål. Hon låter dom vråla. Hon bryr sig inte om vad dom andra i kassan säger. Det här är hennes sätt att överleva. Låt henne vara överleva på sitt eget sätt.

Svetten rinner ner för hennes panna. Hon har feber. Det har barnen med. Just idag ligger dom i famnen hos en vän hon ovanligt nog vågade be om hjälp. Att visa sig så liten och svag. Att inte klara av allt själv. Det är för henne som att hugga av ett finger i taget. Hon är själv och ensam, ända sedan den där dagen i april när dom som föräldrar kom överens om att gå åt olika håll. Hon är själv. Då görs allt själv. Men ibland ser hon sina svagheter och då är ett finger värt att offra. Hon har många fingrar kvar.
Innan hon gick såg hon barnen i ögonen och upprepade sig som hon alltid gör när hon ska lämna dom. "Ni vet väl att jag kommer tillbaka? Jag. Kommer. Alltid. Tillbaka." Dom måste tro henne. Dom måste veta att även om dom har tvingats lämna allt som varit dom tryggt och kärt finns åtminstone hon där. Alltid. Den där skulden, den vill aldrig släppa taget.

På väg ut ur affären stannar hon som vanligt till, ställer ner påsarna på marken och lägger ner pengar i den romska kvinnans kopp. 10% av allt hon handlar ger hon bort. "Var är barnen?" frågar hon på bruten svenska. "Hemma. Sjuka. Jag med". Kvinnorna tar varandras händer och ger varandra en blick. Båda två är kämpande mödrar men på väldigt olika sätt. Den ena mer privilegierad än den andra. Ett kort leende och några vänliga ord. Sen går hon tillbaka hem med febersvetten rinnande nerför sin rygg.

Inuti henne har hjärtat gått sönder. Men hon vet att ett brustet hjärta inte dödar henne. Hjärtat har gått sönder tillräckligt många gånger för att veta det. Det mesta går att laga, det mesta går att komma över. Hon är hellre trasig en stund än helt tom för alltid.

Hemma gråter hon ner i kaffekoppen. Det finns ingen ork kvar. Det finns inga pengar kvar. Det finns massor av önskningar och massor av vilja. Men hur ska hon orka och hinna? Den ständiga rädslan att fucka upp barnen. Den ständiga rädslan att hon redan har gjort det med sina val och sin s.k. frihet. Vilken frihet förresten? Hon känner sig allt annat än fri. Men ändå är hon ju just det. Fri att forma livet som hon vill. Fri att leva som hon vill. Men hon har en väldigt liten spelplan att spela ut den där friheten på. Hon känner sig snarare fångad i den så kallade friheten.

Ni har kanske sett henne förut. Kvinnan som trots så många nära henne oftast känner sig så förtvivlat ensam och sliten. Det finns så många som hon. Dom hör ihop på något sätt. Alla ensamma. Alla slitna. Alla klyschor. Men det gör inte slitet lättare. Det får inte feber att försvinna heller. En sak i taget. Febern först. Världen nästa.



12 kommentarer:

  1. Du skriver så det känns.
    Jag sitter här i min privilegierade tillvaro och skäms.
    Tack!

    SvaraRadera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  3. Du berör. Med vartenda ord.

    Skaffa en blogg med reklam så att du börjar tjäna lite pengar på ditt skrivande!

    Kram

    SvaraRadera
  4. Åh Sandra, vad ont det gör att läsa.

    SvaraRadera
  5. Ja det gör ont. Kram

    SvaraRadera
  6. Hej. För något år sedan var jag och min man en sommar på bara en inkomst. Det var svinjobbigt och världen var ganska svart. Då var det någon som på min blogg frågade om de kunde hjälpa till på något sätt, så jag frågar samma nu. Kan vi hjälpa dig på något sätt?

    SvaraRadera
  7. Jävla telefon, fick inte skriva klart. I alla fall: jag skämdes och var tacksam på samma gång efter den frågan, men jag kanske kan göra något?

    SvaraRadera
  8. Du skriver så det känns. Jag är uppväxt som du beskriver. Jag blev bra och är lycklig. Har visserligen en knäpp relation till pengar men den knäppheten lider bara jag av.
    Kan vi hjälpa dig?
    (Och en extra stor kram för att du skänker pengar, när du inga har)

    SvaraRadera
  9. Wow, vad du skriver bra! Lite ohysad kommentar, kanske, när du ju skrivit att ni har det kämpigt. Krya!
    Maja

    SvaraRadera
  10. jag vet så väl, känner igen mej så mycket. du skriver så det gör ont i hjärtat på mej än trots att det var länge sedan jag var precis där du är nu.
    men, det viktigaste. kan jag hjälpa dej på något sätt? <3 /åsa (popapan)

    SvaraRadera
  11. Vilken jäkla förebild du är! För kvinnor, för att inte ge upp och för medmänsklighet <3

    SvaraRadera