torsdag 5 februari 2015

Nu vill jag sjunga dig fula sånger och hårda ord

Jag har försökt bo in mig lite. Vant mig vid att vara själv. Lärt mig hantera rutiner, vardag, skrik, panik och kladd alldeles själv. Jag har vant mig vid tystnaden om kvällarna. Jag har lärt mig att jag måste släcka alla lampor själv innan jag går och lägger mig. Jag har vant mig vid att somna ensam och jag har vant mig vid att vakna ensam.
Jag brottas dagligen med känslor om att jag inte räcker till. För det gör jag faktiskt inte. Det är antingen tvätt, disk, kladd eller i värsta fall barn som försummas. Jag hinner/orkar inte med precis allt, särskilt inte mig själv. Eller jag orkar snarare inte med mig själv och mitt eget sällskap. En snart 30-årig frånskild bitterfitta är ju inte det roligaste sällskapet. Så är det ju.

Dessutom har precis allt som skulle kunna gå fel dom senaste dagarna mycket riktigt gått fel.
Vi har fått ommålat i lägenheten. Fint. Friskt. Luftigt. Skönt.
I arbetet att färdigställa den här lägenheten så att det kan bli ett hem någon gång och vi verkligen kan bo in oss på riktigt har saker inte riktigt gått som jag vill. Det gör väl aldrig riktigt det. Men kom igen nu. Jag har skilt mig och flyttat från ett land till ett annat. Lite flyt kan väl få fortsätta åt mitt håll har jag i min enfald trott. Men nej. Barnen är otrygga och gränstestande. Dom behöver mig men mina tankar kretsar bara kring hyllor och gardiner. Jag prioriterar fel och straffas för det med dom grymmaste och svårlösta utbrotten en människa kan tänka sig. Okej. 
Uppe på det har vi en liten lätt konflikt med barnens far om vårdnad av barnen där jag känner att jag ger med mig för mycket men eftersom jag är så jävla förstående hela jävla tiden kan jag inte trycka på för hårt. Förbannade empati. Och hyllorna då. Jo men betongväggar och hyllor på väggarna är ingen bra lösning. Jag borde veta det. Men envisheten försökte vinna och min pappa hjälpte till. Vad fint det blev. Sen lossnade dom. En efter en. Sen gick sängen sönder. Spikar böjde sig. Byrån gick sönder. Leksaker krossades. Jag köpte en matta som såg fin ut men som egentligen är så ful att jag nästan kräks. Men eftersom jag med mycket våld och svett tvingat fast den under soffan orkar jag inte bända loss den igen. Den får ligga kvar och vara så jävla ful. Hål i väggen täcker jag med tavlor och hur svårt ska det vara för en lampjävel att sitta fast i taket egentligen?
Fråga inte hur många rullar dubbelhäftande tejp jag använt mig av för att låtsas som att det här hemmet ska se ut som ett hem. Vårt hem. Vår plats att älska, leka och leva i.
Ingenting ser ut som min inspirationsmapp på Pinterest. Ingenting. Jävla jävla Pinterest, jag hatar dig innerligt.

Ja och så är min kropp i harmonisk obalans och spelar ut mig mot mig själv. Jag har gråtit så in i helvete mycket dom senaste dagarna att jag tror jag fått en infektion i tårkanalerna. Det skaver och river lite i mitt hjärta också och jag kan inte riktigt göra något åt det. 

Och barnen har börjat hosta om nätterna så jag förväntar mig en skön vab-vecka snart. Och mina pengar är nästan slut, när kommer socialbidraget hörrni?

Jodiladi jodiladi hoppsan ett sånt jävla liv en har.

15 kommentarer:

  1. Det finns inga ord för eländet du har nu.

    Önskar dig all lycka och hoppas det ordnar sig till det bästa.
    Kram från en okänd läsare

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack fina okända läsare. Det är ju egentligen inte så eländigt när en får perspektiv på saker och ting. Men jag uppskattar dina ord. Tack.

      Radera
  2. Att t.o.m SPIKARNA jobbar mot dig är fördjävligt.

    SvaraRadera
  3. Fan vad jobbigt! Önskar så att du kunde rikta din empati mot dig själv, vara förstående för dig istället för ditt ex. Jag menar inte att han inte också är värd förståelse osv, men jag tror att för balansens skulle kanske han kunde sköta sin egenempati och du din. Istället för att ni båda förstår honom och ingen dig. I den ideala av världar skulle ni väl båda förstå varandra, men nu verkar det ju inte så. Alltså önskar jag dig att du som faktiskt är den som drar det tunga lasset med arbetet med barnen fick all den förståelse och empati du är värd. Du är en hjälte och jag tycker att du ska ge dig själv cred för det. Om ditt ex inte ser dig och ger dig förståelse så gör det du i alla fall. Det kanske låter larvigt men jag tror verkligen på att du konkret kan börja uppmärksamma dina stordåd mer. Och stå på dig i era diskussioner.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fast det är väl det där som är kärnan i svårigheten i att vara ensamstående. Att ge sig själv cred. Att ge sig själv empati. Att peppa sig själv. Hur fan ska en orka och hinna med att göra det?

      Radera
    2. Hej Nej det kanske inte går. Min tanke var bara att du skrev att du kände empati och uttryckte förståelse för ditt ex. Och om du kunde vända det mot dig själv istället. Men kanske att det tar mindre energi att vara empatisk mot någon annan än sig själv? Jag vet inte? Kanske att det är svårare och därför tar mer.

      Radera
    3. Ja kanske tar det mindre energi ändå att ge empati till andra. Jag har i alla fall lättare för det. Dessutom att känna empati för sig själv, det är ju en svår balans att inte hamna över på att tycka synd om sig själv. Och där vill jag ju inte hamna. Men jag hör vad du säger. Jag ska försöka lägga det i minnesbanken och kanske ta fram det nästa gång jag känner att jag ger för mycket empati till någon annan.

      Radera
  4. Du är ändå bäst. Nu får världen steppa upp lite för dig! <3 /J

    SvaraRadera
  5. Ja vadfan! Jävla skit. Men du, du är grym, star du är cool och du pallar det här. Vi har din rygg. Kram på dej!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fan vad jag älskar när kvinnor har min rygg. Inget får mig att känna mig starkare. Tack!

      Radera
  6. Det blir bra. Det tar bara tid och ork, vilket inte är så bara

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tid, ork och toapapper är alltid slut här.

      Radera