måndag 16 februari 2015

Jag kan inte få nog



Det började någon gång när jag var 11 och det där identitetssökandet startade hos mig. Fram tills dess var Arvingarna och Take That mina största idoler. Ja men ni förstår ju. Jag behövde något nytt och mer kvalitativt i mitt liv. Min storebror fick en skiva i present av sin dåvarande flickvän: Depeche Modes Ultra. Jag vet inte vilket mörker som fanns i mig redan då som gjorde mig besatt av musiken, men något fastnade i mig och har vuxit ända sedan dess. Jag förstod mig nog aldrig på hela synthgrejen och fastnade väl aldrig i den subkulturen. Men Depeche Mode, dom fastnade. Sedan dess har jag läst allt, sett allt, lyssnat på allt av och med dom. Jag har rest långt och offrat mycket för att se dom live. Jag fullkomligt älskar dom och har gjort så från första början. Jag har till och med en tatuering tillägnad dom någonstans på min kropp. När jag är riktigt ledsen och deppig tittar jag på livekonserter med dom för att pigga upp mig (min favoritkonsert är från Paris under Exciter-turnén 2001). På fredagar har ungarna och jag DÄPÄSSSHHH MODD-disco som går ut på att jag tvingar barnen att lyssna och dansa till minst tre Depeche-låtar och sen får dom välja tre helt andra låtar vilket alltid slutar i en trist sörja med Opa gagnam style eller liknande. Jag kan inte göra en enda spellista på spotify utan att blanda in minst en Depeche-låt, gärna två. Jag har svårt att hitta ny musik att lyssna på eftersom att jag fortfarande lyssnar orimligt mycket på Depeche Mode dagligen.
Jag förstår att dom inte är så bra som dom en gång var. Jag förstår att fansen är uppdelade i olika läger. Jag förstår kritiken mot dom idag. Men det där bryr jag mig inte så mycket i. Jag lyssnar fortfarande på både gamla och nya skivor och tycker på fullaste allvar att "Just cant get enough" är världens bästa låt även om jag egentligen föredrar deras skivor från mitten och slutet av 90-talet före det där blaskiga på 80-talet. Kort sammanfattat: Mitt förhållande till Depeche Mode är fortfarande lika brinnande idag som den där dagen 1997 när jag för första gången hörde de första svajiga tonerna som inleder Ultra. Och det finns inte en enda del av mig som skäms för det.



10 kommentarer:

  1. Blir så glad av att läsa detta, älskar när folk gillar ett band så här passionerat! Och nu vill jag se tatueringen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Blev så glad av din fråga! Alltså tatueringen. Jag vet inte. Vi får se.

      Radera
  2. Vad roligt att läsa!

    Jag är också intresserad av att se tatueringen :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi får kanske starta en hemlig facebookgrupp där vi visar tatueringar eller något. Hehe

      Radera
  3. Åh depeche är så bra, önskar med jag upptäckt dem tidigare men tackar min roomie från högskoleåren som lärde mig lyssna på DM nånstans runt år 2000. Sen dess har jag också svårt att göra en playlist utan en DM-låt :-P

    Och jag vill också se tatueringen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bättre sent än aldrig. Välkommen in i gemenskapen.

      Ja men det var då ett jäkla tjat om tatueringen. Hehe

      Radera
  4. Enjoy the silence är ju den bästa!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej I just can't get enough sa jag ju.

      Radera
  5. Kul att läsa, inte ofta jag hört om andra som gillar dem. När alla andra i klassen var helt besatt av New Kids On The Block lyssnade jag bara på Depeche Mode istället. Än idag älskar jag dem och skulle ÄNTLIGEN få se dem på P&L 2013, men det gick ju som det gick :(

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ah trist att du inte lyckats se dom än. Men dom kommer tillbaka. Dom kommer alltid tillbaka. Då åker vi och ser dom va?

      Radera