lördag 28 februari 2015

Framtidsplaner


Först det lite lätta: Innerligt tack för dina fina ord. Det gör mig väldigt rörd. Tack!

Nu till det lite svåra: Framtidsplaner. Hittills har planerna varit väldigt kortsiktiga. Ni vet dom där små sakerna som att flytta, varva ner, hitta ett hem, få barnen att känna sig trygga och älskade osv. Nu när vi har hittat ett hem och vi alla tre känner oss ganska bekväma och inbodda börjar ju de mer långsiktiga planerna göra sig påminda. Jag har alltid drömt om att arbeta med något lite mer kreativt och fritt. Men det finns ju inget kreativt och fritt arbete i hela världen som passar en ensamstående och outbildad småbarnsmor. Så, jag tänker att allt det där självförverkligande, det får komma sedan. Men en utbildning känns otroligt viktigt för mig just nu. Och jag vet väl ungefär åt vilket håll det lutar åt. Något som leder till ett arbete med kontorstider, inga arbetsresor, skälig lön (nåja, finns det egentligen något arbete med skälig lön?) och rätt skapliga förmåner. Något statligt gissar jag. På någon slags myndighet. Något jag kan arbeta med och kunna rå om barnen själv på samma gång. Men utbildningen jag vill gå börjar först i höst och fram tills dess hade jag tänkt ta körkort, hitta ett skitbra extrajobb och lära mig sy klänningar och baka surdegsbröd. Det är lite så jag tänker mig framtiden. Ljuv, harmonisk, kreativ men ändå rätt stabil och trygg.
Låter bra va? Mmm. Jag är bara rätt så jävla skitnervös om jag ska vara helt ärlig att ge mig ut i allt det där. Arbete, studier, verklighet. Men om jag tänker på vad jag har åstadkommit och vågat hittills, kommer jag nog klara av allt det där med.


6 kommentarer:

  1. Under tiden ska du skriva, visst? Jag tänker blogginlägg förstås, men också typ krönikor i (lokal)tidningen, artiklar, insändare m.m. Du skriver enormt bra och har viktiga erfarenheter som kan intressera en massa läsare.

    SvaraRadera
  2. Jag blir också rädd/ängslig ibland inför förändringsr/nya saker. Jag gör precis som du skriver: tänker på vad jag vågat hittills (skaffat och fött barn helt ensam slår allt, kan jag säga) och lägger till att jag vill ingjuta mod i mitt barn genom att visa att jag vågar/kan. Ta ett litet steg åt gången så når du målet (det tänkta eller ett annat lika bra) så småningom. Du är fantastisk, Sandra och du har gjort stora förändringar sista halvåret. Nu är du hemma. Du kan språket och här finns många som vill hjälpa dig.
    Och jag är också beroende av din blogg.

    SvaraRadera