torsdag 15 januari 2015

Hej

Jag har läst igenom den här bloggen lite. Så tramsig ibland och så svår bitvis. Det får den väl vara. Men det slår mig att jag inte riktigt är samma person längre. Det finns liksom ingenting av den där hemmafrun kvar som slet och var ensam i sin tvåsamhet. Det finns kanske lite tendenser kvar av dålig karaktär, lathet och känslighet. Men resten har jag klätt av mig. Kanske lämnade jag kvar det där vid hamnen, lät det flyta med floden, förbi containerhamnen och ut i det okända. 
En person jag lärde mig att tycka om i Hamburg hörde häromdagen av sig till mig. Jag minns hur vi kunde se på varandra och förlora oss i ögon, ljud och längtan. Han ville komma och hälsa på och jag kunde inte säga ja. Jag sa nej. Jag vill inte träffa honom igen. Han påminner om en tid full av lögner, för mycket alkohol och för hög musik i dunkla lokaler. Nu kommer det hörni. Den här lite frireligiösa tacksamheten som alltid känns malplacerad, men ändå bestämmer sig för att dyka upp som någon jävla gubbe i låda ibland. Ja men här kommer det då: Tack mig själv och alla runt mig som tog mig hem till Sverige igen. Tack för att jag har fått lite distans. Tack för att jag inte fastnade där. Tack och lov för att våga säga nej. 

Ja det var bara det.
Hejdå

5 kommentarer:

  1. Tack för att du kom hem! Du gjorde mitt liv till guld! Jag älskar dig. Till månen och tillbaka. ��

    SvaraRadera
  2. Jag har läst din blogg lite då och då. För att enkelt summera : Det börjar kännas riktigt bra :)

    SvaraRadera
  3. följer din resa. Du skriver så himla fint. Och så är du så jävla rolig! Tack för att du delar med dej! Kram!

    SvaraRadera