tisdag 13 januari 2015

Efter helgen

Jag har inte svurit en enda gång framför barnen sedan jag kom hem i måndags morse. Inte skrikit heller. Ett personligt rekord. Nu tror ni jag skriker hela tiden. Det gör jag inte. Bara när det inte går att hålla emot mer. Jag borde skaffa en vän som kan komma till mig på kvällarna och jag kan skrika av mig lite. Vem tusan ska ta min vrede? Det är ingen vrede förresten. Lite trötthet mest. Kanske lite melankoli också. Ser ni vad jag försöker göra här? Något slags försvarstal. Vad håller jag på med? 

Barnen har varit med sin pappa i helgen och jag har åkt tåg och berusats av livet. Tänk om vi kan fortsätta såhär? Att överlämnande barn och dela upp ansvaret på ett visserligen inte helt jämlikt sätt, men ändå, utan stora bråk och utan större märkvärdigheter. Vad fint det vore. Och om jag fick fortsätta berusas. Det skulle göra gott för oss alla. 

Nu ska jag egentligen hämta barnen på förskolan och sen ska vi träffa vänner, vråla efter våfflor, och vara en del av en gemenskap jag trivs så bra i. Men jag ville först ta en liten stund och säga tack. Hej. Vad fina ni är som finns med mig, tack för att ni stannar. Vad fina era ord är och vad glad det gör mig att läsa dom. Och vad ledsen det gör mig att läsa om er som kämpar men inte hittar kraft. Som går igenom precis det vi gått igenom men med sämre förutsättningar. Jag finns här. Vi gör det här tillsammans. Som systrar står vi enade och vägrar hålla tyst. Tillsammans är vi mindre ensamma. Kom ihåg det. 

Och maila mig gärna om ni vill vara mindre anonyma men ha lite mera stöd. sandra.mm.chapman snabela gmail.com 




2 kommentarer: