måndag 5 januari 2015

Att älska och skiljas

När jag öppnade brevet från tingsrätten och läste de byråkratiska orden nedskrivna av en främling om att mitt äktenskap var över föll jag ihop framför mamma och pappas dörr. Jag släppte ut det. Allt. All sorg och allt tvivel. Det är bara några veckor sedan skilsmässan blev klar, ändå känns det som att den varit klar i en evighet. I den där evigheten jag gått i, som en milslång, fuktig och mörk tunnel. Utan att veta om jag gått framåt eller bakåt har jag gått vilse och dragit fingrarna längs den skrovliga väggen. Alla andra ljud har stängts ute och allt jag hört är mina fotsteg som ekat mot den blöta cementen under mina fötter samtidigt som tankarna format dom där orden. Älskad. Har jag någonsin varit älskad? Jag vet ju hur det känns att älska. Jag älskade verkligen. Brinnande och intensivt. Men när jag stod där med skilsmässopapperna i mina händer så kunde jag inte sluta undra om det är värt att älska. Att brinna, vråla, kyssas, andas ikapp och leva ett liv ihop. Det tar ju ändå slut. Någon gång tar allt slut. Precis som att livet går vidare. Med brännskador och ärr för livet går det ändå vidare på något jävla sätt. Jag är inte rädd för att älska eller känna. Är det inte precis det som allt går ut på egentligen? Att känna starkt, att falla, att ge sig själv och att släppa in någon sådär nära. Att dela allt. Men tvivlet. Det kommer jag inte undan.

Det har varit ett tungt men fantastiskt fint äventyr att ta sig hit. Och än är det ju inte över. Det finns massor av äventyr kvar tänker jag, om det är den vägen jag vill gå igen. Men nu är det rätt skönt att gå på vägar jag känner igen sedan barnsben, tryggheten i att ha alla nära mig, vetskapen om att jag inte är ensam. Det är bara lugnt. Och fritt. Solen som lyser på oss, vi har mat att äta och sängar att somna gott i. Jag begär inte mer. Vill egentligen inte mer än bara det. 

Skilsmässopapperna har jag lagt i en plastmapp. Där har dom sällskap av vigselbeviset från Botkyrka kommun, personbeviset på Edith, Edgars tyska födelseattest, intyg om att vi är utskrivna ur Tyskland och ett brev jag skrev till Hass men som han aldrig fick läsa. Den där mappen har jag lagt högst upp och långt bort. En samling dokument som jag rör vid ibland när jag behöver påminna mig om vad som hände och hur det gick till. Hur ärret i hjärtat kom dit och hur det slutade att brinna. 

Jag är skild nu. Det känns inte alls så misslyckat som jag först trott. Det känns snarare modigt, starkt och klokt. Men ändå. Skild. Aldrig mera ogift. Men ärrad för livet



6 kommentarer:

  1. Du skriver så fint. Kram.

    SvaraRadera
  2. Du skriver fint. Jag blir ledsen flr er skull när jag läser men känner också att du är på väg framåt. Och ser också att du gör ett avslut genom att lägga undan pappren.

    SvaraRadera
  3. Du är fantastiskt bra på att formulera dig, att ge uttryck för dina känslor, stämningar. Tack för att du fortsätter att blogga. Du är stark, du kommer att klara allt.
    Agi

    SvaraRadera
  4. Så vackert skrivet. Glad att du är tillbaka har saknat dina inlägg.
    Emma

    SvaraRadera
  5. När ska du skriva en bok egentligen?

    SvaraRadera
  6. Så vackert och så ont. Du är verkligen modig. Och fantastisk. <3

    SvaraRadera