onsdag 30 december 2015

Internetdejting

Jag vet inte hur många av er som har utforskat helvetet på jorden ännu, dvs dejtingsidor. Men jag gissar att det inte undgått någon livs levande människa idag att internetdejting existerar och att det dessutom är en mycket djup sörja av lögner, förskönande bilder, sexuellappp trakasserier, hot och fullkomlig förnedring. 

Jag får ganska ofta frågan om jag dejtar, och framförallt hur det går till. Jag har ganska aktivt internetdejtat ett tag nu och jag kan fortfarande inte bestämma mig för om jag fullkomligt hatar det eller tycker det är världens bästa grej. Nu bär jag dessutom på ett heterosexuellt ok, så mina erfarenheter och fasthanda tips utgår enbart ifrån kvinna försöker dejta man eller som det i verkligheten ser ut: män försöker antasta kvinna. 
 
Först måste  en ta sig igenom den värsta chocken när en registrerat sig och loggat in på en sida skapad för att hitta en eller flera partners. Vilken sida en än väljer så finns det vissa saker att komma ihåg: 
1. Var beredd på att stöta på gamla klass- och skolkamrater. Människor en inte haft kontakt med på 15 år, människor en inte ens minns längre, dyker plötsligt upp och hela ens tonår fladdrar ångestladdat förbi. Nej. Bara nej.
2. Jodå. En och annan gammal lärare finns också där. Jag dömer ingen, men nej. Låt bli. 
3. Ja och så finns det ju pappas gamla vänner...
4....och brödernas gamla vänner. 
5. Och dom som du känner igen på grund av att dom misshandlat och våldtagit dina vänner. 
6. Sen finns det dom som utger sig för att vara "diskreta" och "öppna för förslag". Dom är alltid gifta. Alltid! 
7. 95% skriver något om att gym, träning och att "ta hand om kroppen" är deras stora intresse. Vissa är mer försiktiga medan andra inte ens försöker dölja sitt tjockishat. 
8. Det finns dom som söker the one and only och är beredd att gå igenom eld och vatten för att hitta en enda människa som kan tänka sig att stå ut med dom. Dom är lättupptäckta eftersom dom gärna i andra meddelandet detaljerat beskriver hur många barn dom vill ha och hur livet skulle se ut om några år när vi slagit oss ner någonstans. 
9. Var beredd på att få frågor om bröst, hur många män en har dejtat från sidan, "vad tänder du på då?", "du verkar vara så sur, fått för lite kuk eller, Höhö", erbjudande om att sälja din kropp samt en och annan plötslig kukbild från ingenstans. Dagliga kränkande ord och sexuella trakasserier är inte ovanligt alls. 
10. Var framförallt beredd på att stöta på föredetta dejter och partners. Skriv. Inte. Hej. Stå emot. 

"Men Sandra, hur ska en göra då för att ens hamna på en dejt någon gång?" 
Ja vilken bra fråga! Här är mina bästa rekommendationer för att orka med den sörjigaste smutsen på dejtingsajter: 
1. Om du inte är intresserad, men han inte can take a no for an answer, säg att du har hiv alternativt är oerhört fascinerande fertil. Inget skrämmer bort män så snabbt som könssjukdomar och bebisar. 
2. Som svar på oombedda kukbilder använder jag alltid den här bilden: 

3. Blocka och anmäl precis allt som är kränkande och hotfullt. Ingen ska behöva tolerera sånt. 
4. Även om ni i skrivna meddelanden verkar komma bra överens, föreslå alltid att prata i telefon först. På telefon märks snabbt om samtalet flyter på bra eller inte. Med andra ord behöver du inte ödsla tid på att träffa någon som du inte vet du kommer tycka om att prata med. Tid är värdefullt. En misslyckad och tråkig dejt innebär att du förlorat tid du hellre kunde spendera på Netflix. 
5. Researcha! Google is your friend. Så även Facebook. Du vill ju inte hamna mittemot någon som röstar på SD eller som delar hundra "roliga" Leif GW Persson-klipp per dag. 
6. Träffas på allmän plats första gången. Ett café eller en bar eller liknande. OBS, om du går på många olika dejter kan det vara bra att byta ställe då och då för att undvika personalens nyfikna och klumpiga kommentarer som "jaha, här igen med någon ny?"  
7. Om du vill ligga på första dejten så ligg på första dejten. Om du inte vill ligga så gör inte det. Det är helt upp till dig och ingen annan. 

Som ni kanske förstår fungera det riktigt  bra det här med internetdejting och att navigera sig igenom mäns i största allmänhet vidriga beteende på internet. Se på mig bara! Och lycka till för all del. Forever_single_85 

söndag 27 december 2015

Dom sista decemberdagarna...

...kan kortfattat sammanfattas såhär: Julförberedelser, ovanlig syskonsämja, tomtebesök och önskningar som slår in, hemvändarvänner och en veckas lång ledighet. (Nästan) inga studier för mig, ingen förskola för barnen och nästan inga måsten alls. Det låter ganska harmoniskt och stillsamt va?. Det har det ju bitvis visserligen varit. Men jag måste säga att jag är "ganska" glad att våra rutiner återgår till det normala imorgon i några dagar. Och med "ganska" menar jag rätt så jävla mycket. Det finns ju faktiskt begränsningar på hur mycket en ensamförälder orkar med. Att sitta vaken och skriva är tillexempel sådant som borde prioriteras bort, så vi tittar på lite grumliga bilder tagna med en mobiltelefon så länge.
Imorgon ska vi prata om internetdejting här. Vi ses då hoppas jag. 












fredag 18 december 2015

Som ni har längtat:

Vad handlade din senaste dröm om?
Obscena mängder svettig brysselkål och min klasskompis Camilla som liksom rullade runt i de där små kålhuvvena. Jag vaknade så jäkla glad! 
Har du kvar klädesplagg från då du var liten?
Ja det har jag. (Tack mamma!) Har till och med tvingat på mina barn de där kläderna några gånger. Längtar tills dom kan tvinga på sina eventuella barn eller hundvalpar de där kläderna. 
Vilken är din sämsta egenskap?
Jag är så jävla dålig på att prioritera. Jämt. Tex: "Hänga tvätt eller netflix? Tvätt eller netflix? TVÄTTEN! Nej förresten. Netflix!". Upprepa i alla evighet. 
Hur många kuddar har du i sängen?
Två stora jävlar från Tyskland och fyra andra sådana där vanliga svenskstandardiserade kuddar. Hade ingen aning om att jag visst tyckte om kuddar så mycket. 
Föredrar du havet eller poolen?
Pool såklart. I havet bor det hajar. Hur vågar ni ens?
Vad gör du när ingen ser på?
Petar näsan alternativt bildgooglar Tom Hardy.
Vem ringer du när du är arg/ledsen?
Min vän Marie eller min mamma. Kanske min ex-man också förresten. Jag kan liksom fortfarande skälla ut honom för saker han absolut inte har gjort. Det tycker jag är fint. 
Vilket är ditt drömjobb?
Ett kontorsjobb med kontorstider och kontorsmöten, fredagsfika och julfester. Drömmen!
Vilken kroppsdel är du minst nöjd med?
Mina armbågar. Psoriasis alltså. Vem visste att det kunde förstöra så mycket för min annars så felfria look? 
Vad gör dig lycklig?
Netflix, glass, hångel, pizza, kyssar i pannan, chips, trassla in fingrarna i långt silvrigt hår, vin, snus, barnskratt och solidaritet. 
Vild fest eller romantisk hemmakväll?
Vild netflix-hemmakväll. Det vilda består i att jag har på mig jeans istället för leggings och att jag glömmer att handla chips och måste därför freestyla fram något slags snacks ur nästintill tomma skafferier. 
Samlade du på något när du var liten?
Dåligt omdöme och sånt där skräp från pennvässare. Tror att samlingen finns kvar om någon skulle vilja se. Vi pratar välfyllda glasslådor här va. 
Har du några smeknamn?
Sandra Doo Dee, (she smells like poo and pee) och bajsmamma. Så gulliga vänner och barn en har. 
Föredrar du kramar eller blöta kyssar?
Blöta kyssar. Om inte det blöta är barnsnor. Fy fan för snorpussar. 
Om du fick förändra dig själv på något sätt, vad skulle du göra då?
Ingenting. Im flawless. 
Favoritprogram på TV?
Cirka allt på HBO Nordic. 

onsdag 16 december 2015

Det är mitt i december och allt där ute är frostbitet

Utanför fönstret är mörkret sådär bottenlöst och förvillande som det bara kan vara i mitten av december innan snön har lagt sig. Innanför fönstret tänds små ljus som någon slags tröst för den ensamma, eller kanske ett slags hopp, en påminnelse om att mörkret inte håller i sig för alltid. Det blir snart ljust igen. Men nu är det mörkt, och det är inget fel med det. Utan mörker skulle inget ljus finnas.
I bakgrunden hörs barnen berätta små historier för varandra i våningsängen. Snart kommer dom vaggas in i en djup djup sömn och kvällen kan ägnas åt den där att göra listan som aldrig verkar ta slut på grund av dygnets alldeles för få timmar. 
Det är så mycket som har hänt, och ändå har allt stått helt still sedan sist. 
Jag har börjat studera. Ett ekonomiprogram på högskolan som är allt annat än lätt för någon som är maniskt livrädd för allt som har med siffror att göra. Vad jag har på ett ekonomiprogram att göra är ju en bra fråga. Men i samma tysta andetag viskar jag "varför skulle jag inte vara där?"
Jag är fortfarande ensam. Men ändå aldrig riktigt ensam. Under sensommaren och hösten kändes det som om jag gick på knä för att orka. Jag härdade ut. Grät mig till sömns, men jag klarade mig igenom både nätterna och dagarna. Det är bättre nu. För jag tar hand om min ängslan och oro som dyker upp ibland. Håller om den, gråter ut, skriker tills bröstkorgen blir tom och släpper iväg den. Tills den kommer tillbaka med något nytt att gråta och skrika för. 
Men ensamheten. Trots vänner, som jag i och för sig aldrig har tid för, trots beundrare som uppvaktar på dom mest uppseendeväckande sätt, trots barn som om nätterna kryper upp bredvid mig och andas i min nacke, trots kamrater och familj. Trots allt det, så segrar alltid ensamheten. Ensam var jag långt innan skilsmässopapper skrevs på. Ensam kommer jag ta mig igenom vintern. Ensam kommer jag fostra mina barn. Ensam kommer jag att dö. Jag förlikar mig med det och fyller tomrummen när jag orkar och när jag kan med det och dom som får plats.
Jag har varit skild i ett år, jag har börjat gå i terapi igen, jag har fått psoriasis och jag är tjockare än vad jag någonsin varit. Men. Jag är också fri. Fri från den svåraste sorgen. Fri från mardrömmarna. Fri från den ständiga ilskan. Fri från osäkerheten. Fri från normer och ideal.
Jag minns att jag skrev när jag skilde mig och flyttade hem igen "Om jag klarar det här klarar jag allt." Och jag klarade det. Och nu vill jag skriva samma sak när det kommer till heltidsstudier, två extrajobb och två högljudda skitungar i ett alltid lika stökigt och skitit hem: "Om jag klarar det här, då klarar jag nog faktiskt allt." 

Jag vet inte om jag är tillbaka. Kanske är jag det. Jag saknar nämligen er så det värker i bröstet.
Vi har ju varit med om det här förut så jag tänker inte lova något. Men den här bloggen. Det är kanske det viktigaste tidsdokumentet i mitt liv. Och det är här jag har träffat några av dom finaste människorna i mitt liv. Och det är här jag kanske kan få vädra mig för att kunna hålla mig vid liv. Vi får se. 
Berätta nu för mig, hur har ni det?


fredag 17 juli 2015

Grattis Sandra. Äntligen en ålder som klär dig.



Jag har fyllt år. 30 år till och med. Det är några dagar sedan nu men jag känner mig fortfarande så rörd, glad och uppspelt över alla som kom och firade med mig. Vänner från när och fjärran. Människor jag så sällan får träffa men som jag så ofta längtar efter. Att ha alla, nästan varenda en som jag tycker så mycket om, samlade vid samma tillfälle kändes så storslaget och det lämnade kvar ett stort och vemodigt sår när alla åkte hem efter några nätter. Men vemodet har jag lärt mig att leva med. Ensamheten likaså. Fast jag är ju allt annat än ensam faktiskt. 

söndag 5 juli 2015

Mitt vilda lilla barn

De svala kvällsvindarna hade precis börjat leta sig in genom fönstret som jag desperat haft öppet hela dagen för att på något sätt försöka kyla ner mig, oss och hemmet. Jag trodde att du och din bror sov för länge sedan, det var ju så tyst inifrån erat rum. Men så kom du ut till mig på balkongen där jag satt och stirrade ut på ingenting speciellt. "Jag kan inte sova mamma..." mumlade du nästan ohörbart och kröp upp i mitt knä. Vi satt så länge du och jag. Du i mitt knä och jag vaggande från sida till sida och smekte din panna. Alldeles tysta. Vi hörde fåglarna sjunga sina sista sånger för kvällen och bilarnas motorljud avta allt mer. Det blev sent men jag ville inte släppa dig riktigt än. Du är sällan så här tyst och stilla. Det är alltid så många frågor om hur och varför, så många vrål som måste ut och så många steg dina ben måste springa. Det kändes så stort att få hålla den tysta och stilla du ett litet slag. Fast jag behövde ju faktiskt hänga tvätten tillslut, och du ville hjälpa mig med det. Vi stod där vid torkställningen bredvid varandra och hängde varannan tröja samtidigt som vi sjöng "Down to the river to pray". Samma visa jag sjungit för dig och din bror ända sedan ni kom till världen. Samma visa jag alltid sjunger när ni är ledsna och när ni ska sova. Ibland när ni är glada och bara vill höra en sång. Samma visa som jag hör dig sjunga till dina gosedjur; kaninen, hunden, haren, nallen och den lilla porslinskatten med trasigt ben. Jag såg på dig. Du är så trygg, modig och stark. Även när du är svag och upprörd. Även när du är ledsen och förtvivlad. Även när du inte förstår varför det känns som det gör eller varför det inte blir som du vill. Mitt vilda lilla barn. 
Det var väl egentligen bara ett litet ovesäntligt litet ögonblick av alla tusentals ögonblick vi kommer uppleva ihop. Men det var väl något i just det där ögonblicket som något föll på plats inom mig. När jag såg på dig, när jag hörde hur vi sjöng och när jag kände att jag inte bara vill göra allt för dig. Jag vill göra allt tillsammans med dig. 
Du somnade tillslut i min säng, ihopkrupen i min armhåla där du somnat så många gånger förr. Jag somnade kort efter med min näsa vilande i din nacke där jag somnat så många gånger förr. Och livet fortsatte som om ingenting hade hänt. Men inuti mig hade något äntligen fallit på plats. 

söndag 28 juni 2015

Bara för att jag var så utvilad igår betyder det ju inte att jag måste förstöra för mig

Inatt bortprioriterade jag sömn helt frivilligt och medvetet. Jag ville rida med på den där sköna känslan jag hade igår. Något slags vidrigt livsnjuteri. Istället för att sova låg jag i flera timmar och tittade på mina favoritklipp från saturday night live. Alltså klipp jag redan sett ett par (säkert 45) gånger redan. Jag låg där för mig själv och skrattade högt och länge åt sånt jag tycker är jävligt roligt. Vad härligt det var. Tre timmar senare när barnen kröp upp bredvid mig och började kittla mig i armhålan var det inte alls lika härligt och det där livsnjuteriet kändes ganska så onödigt om jag ska vara ärlig. Nu vet jag det. Jag ska aldrig göra om det igen. 

lördag 27 juni 2015

Mättnad- och glädjeyra!

Jag har varit ledig otroligt lite den här månaden. Det känns. Det har varit ganska många rövkvällar och rövdagar. Ett och annat mer upplyftande ögonblick också naturligtvis, men det har varit en intensiv månad minst sagt. Så en ledig dag såhär en lördag i slutet av juni just när sommaren tydligen slog till kändes ju rätt storslaget måste jag säga.

Jag minns fortfarande spädbarnstiden. När nätter och dagar flöt ihop och det inte fanns något slut på den oändliga tröttheten och den sömnlösa gyttjan. Det sitter ärrat för alltid i minnet och jag har så svårt att förstå att jag inte är där längre. 09:05 tog jag den här bilden i total tystnad. Det visade sig visserligen att barnen varit så extremt tysta pga dom eventuellt stängt in sig på sitt rum med en påse tuschpennor och ett gäng leksaksfigurer som tydligen behövde "TAJTUERA SIG PRECIS SOM DU MAMMA." Jag kan leva med nerklottrade leksaker om det betyder att jag får en sovmorgon då och då. Det kan jag faktiskt. 

Efter frukost tog vi en solskenspromenad. Fy fan. Den där meningen låter som en såndär facebookstatus som man grymtar tröttsamt åt. Men jag kan inte hjälpa't. Det här är ju lite svårt att greppa nämligen. Att vi inte behöver en vagn varenda meter vi ska gå. Dom går ju själv nu, långt och självständigt. Fruktansvärt långsamt visserligen, men ändå helt själva. Och just det här har varit en målbild jag haft inom mig som fått mig att orka med de allra vidrigaste ögonblicken och rövdagarna. Att kunna promenera en stund med barnen och prata om funderingar och om livet i största allmänhet. Ganska många samtal om bajs också, det blir det ju faktiskt. 

Ja men cape jävla diem och så vidare. Det blev ju såklart harmonisk barfotalek på gården när vi kom hem.

Följt av det här: BARNKALAS! Kan ni begripa att mitt yngsta barn, den svenska jättebebisen som han kallades för på tyska sjukhuset, ska fylla tre år? Nej det kan inte jag heller. Herrejävlar. 
Hursomhelst. Sockerglada barn, fina vänner, solsken och köpefika blev ju en hit kan en säga. 

Tårtkalaset övergick till en pizzafest i kvällsolen med bubbliga barnskratt som aldrig riktigt ebbade ut. 
Om jag skulle sammanfatta dagen med två ord skulle det bli: mätt och glad. Det perfekta sinnestillståndet alltså. 

Imorgon ska jag jobba igen. Samt troligtvis gråta emotionellt och sentimentalt över att tvååringen som somnade ovaggad och lycklig ikväll kommer vakna imorgon som en hungrig och morgonsur treåring. 

måndag 22 juni 2015

Regntung rövdag

Det skulle vara ett blogginlägg här om hur fantastisk midsommarhelgen har varit. Hur den uppfyllde alla mina förhoppningar illustrerat med fina bilder. Men den här regntunga rövdagen gör det lite svårt att skriva om sånt som är fint och behagligt förstår ni. Den här regntunga rövdagen är en av alla hundratals regntunga rövdagar som livet har att erbjuda och kommer snart vara endast ett minne. Men än så länge är det fortfarande just en regntunga rövig rövdag. 
Jag har varit allt annat än en god förälder idag. Jag har felat på precis varenda liten punkt. Förutom gummistövlarna imorse i regnet kanske. Det var ju faktiskt rätt bra jobbat med tanke på att jag rätt ofta glömmer just gummistövlar trots spöregn. 

Jag fattar, och jag vet, att föräldraskapet är tungt och svårt och inte alltid behöver vara perfekt. Det är ju själva kärnan i mitt föräldraskap faktiskt. Jag eftersträvar aldrig perfektion, jag är nöjd om jag är en ok förälder. Men kanske sätter jag lite högre krav på mig själv eftersom jag är ensamförälder. Om inte jag är lyhörd, trygg, omhändertagande och förstående, vem ska då vara det? Om inte jag tusen gånger om dagen lugnt och pedagogiskt pratar om att inte slåss, inte ljuga, inte spotta, inte kasta mat, respektera när någon säger nej och stopp, inte retas, att alla är lika värda, att pojkar inte gör så för att dom är pojkar och att flickor för göra så fast dom är flickor, att vi samarbetar och att vi hjälps åt, vem ska annars göra det? Om inte jag kramar om dom länge, låter dom somna i min famn i min säng när dom drömmer mardrömmar, blåser och plåstrar om skrubbsår, läser samma bok om och om igen, vem ska annars göra det? 
Om inte jag går upp 06:00 varje morgon för att hinna packa väskor, göra frukost, städa upp, plocka ihop, komma i tid till förskolan, plockar upp dom i tid från förskolan, lagar mat utan för mycket gifter och skit, leker närvarande och lyssnar förstående, diskar, tvättar, viker tvätt, plockar upp och lagar leksaker, planerar utflykter, betalar räkningar i tid, städar i all oändlighet och däckar i säng 23:00 varje dag utan att ha hunnit med ens hälften av allt jag vill göra, vem ska annars göra det? 

Just precis idag känner jag mig både otillräcklig och jävligt dålig, men samtidigt rätt trött på precis allt också. Jag vill inte göra allt det där för just nu förstår jag inte vad det ska vara bra för. Varför ska jag göra det när ingen annan gör det? 
Att slita ut mig själv så förtvivlat när jag ändå bara bemöts av lögner, oändliga slagsmål, mat som spottas ut, uppkäftighet och total oförståelse för andras känslor, vad ska det egentligen vara bra för? 

Fy fan vilken dålig förälder jag har varit idag. En riktigt dålig jävla rövförälder har jag varit. En såndär som jag aldrig skulle bli. En såndär som jag inte ens trodde fanns. En sån har jag varit idag. 
Å andra sidan har ungarna varit riktigt usla rövungar också för den delen. Det där brukar ju hänga ihop av någon anledning. Mitt jordnötssmör som jag brukar trösta mig med på såna här rövdagar är slut också. Den burken hittade några onämnda rövungar och slickade ren. Så jävla klart. 

Nu går jag och lägger mig. Må rövdagarna komma och gå och inte bli ihågkomna i all i evighet, låt även helgen komma snart så mamma kan få dricka vin, rövdag eller ej, amen. 


torsdag 18 juni 2015

Jag intalar mig det i i alla fall.

Barnfri och ingen att vara med. Massor av gamla vänner i stan men alla sitter ju frusna och myggbitna i små stugor utan el och vatten istället för att gå på ut och dricka öl med mig. Jävla midsommar att hålla på och locka hem folk till Dalarna och sen inte tänka på oss ensamstående som för en gångs skull kan gå ut efter en hård arbetsdag. Fast. Det var ju med en liten lättnad ändå jag insåg att jag kunde gå hem och vara ifred istället. Jag tycker ju om att vara ifred. Jag tycker i och för sig om öl också. Så jag gick hem och drack öl i badkaret och vrålade mig hes till polsk dödsmetall. 
Sen upptäckte jag att jag kan se solen går ner bakom takåsarna från mitt köksfönster. Så jag stod och glodde på det en stund i total tystnad. Jag har inte upptäckt det förut, trots ett halvår boende i den här lägenheten. Ett halvår alltså.  Tänk att jag har bott själv i ett halvår och kommit ihåg att betala varenda räkning och vattnat (nästan) varje blomma. (Det är någon slags byggnadsställning utanför fönstret, det är alltså inget galler eller så. Få inte för er något.) 


Häromdagen kom min farmor in på mitt jobb. Rättelse: min farmor kommer in och på mitt jobb nästan varje dag, så pass att jag nästan måste ringa till henne och kolla så att hon inte ramlat och brutit någon lårsbenshals eller så när hon inte kommit förbi på ett tag. Hon gav mig i alla fall en liten slant när hon kom in senast. Hon tycker om att göra det och jag tycker det är så rart. Så sa hon till mig på bred värmländska "Köp de någe gott men inga chips och inga snus hörrudu. Då måste jag ge dig en smäll tror jag."  Farmor jag kan meddela att slanten räckte till både chips, dip och en dosa snus. Tack så mycket. Imorgon hoppas jag på syndernas förlåtelse. 


Det var ju rätt fint att vara hemma själv en kväll också. Jag menar vad är väl en öl med goda vänner på en trång och högljudd pub med ett brett ölsortiment? Helt fantastisk förmodligen. Men det är chips, dip och en tyst solnedgång i köksfönstret också. Det är vad jag försöker intala mig själv i alla fall. 


måndag 15 juni 2015

Lite självgodhet en kväll i Juni



I badrummet hörs tvättmaskinens monotona ljud, i rummet intill sitter barnen bredvid varandra och klipper papper och tejpar storslagen konst. Fönstret i köket står på glänt och släpper in den där milda kvällsvinden och som solen värmt upp. Jag steker korv för fjärde dagen i rad och på radion spelar dom en låt som påminner mig om stunden. Precis den här stunden. Livet och den nöjda känslan inuti.
Vardagen. Jag trodde aldrig jag skulle tycka om den så mycket som jag faktiskt gör precis just nu.

Jag har två jobb nu. Två jobb som ger mig så oerhört mycket och som bygger upp något vackert inom mig, men framförallt är det lön nog för att jag ska kunna klara mig utan bidrag från socialen. Vi har fortfarande inte råd med någonting egentligen, men lön nog för att vi ska kunna ha allt vi behöver.
Vi pratar ofta om just det, barnen och jag. Vad vi behöver och vad vi vill ha fast vi kanske inte behöver det. Så många barn som har så många olika cyklar, bollar, bilar och annat som vi inte har. Men vad behöver vi egentligen? "Korv, en säng, min kanin och dig mamma. Det är allt jag behöver" säger min förstfödda när vi för tusende gången måste prata om att vi inte har råd att köpa rullskridskor och en skateboard idag. Men kanske någon annan dag. Eller kanske aldrig. Men vad bra att vi kan äta korv idag igen, det tycker ni ju så mycket om.
Och vad skönt det ska bli att få sova tätt ihop inatt igen. Precis som alla andra nätter som passerat och alla andra nätter som kommer.
Jag har allt jag behöver nu. Jag har skapat allt det här. Inte bara barnen, men allt runtomkring oss. Tryggheten jag aldrig trodde jag skulle uppleva igen känns tydligt. Jag gjorde det för dom, men jag gjorde det kanske mest av allt för mig själv.

Jag önskar jag kunde beskriva mer om hur det känns inom mig. Hur det liksom bubblar ibland. Jag kan inte riktigt sätta ord på det, men det påminner lite om segerns sötma. Styrka. Frihet. Jävlaranamma. Lite självgodhet också visserligen men det kan jag lära mig att leva med.

Jag har saknat det här. Att få berätta och dela med mig. Jag kanske skulle göra det lite oftare.


tisdag 21 april 2015

Hej bloggen. Här inne händer det ju inte så mycket. Vi tar en sånhär "rolig" lista istället. Hejdå.

Beroende av:
Chips och snus. Chips och snus. CHIPS OCH SNUS.

Vem behöver du mest just nu?
Mina föräldrar. På riktigt. Jag skulle inte kunna jobba kvällar och helger om inte dom gärna ville hänga med mina barn så mycket som dom gör.

Vad tror folk om dig?
Jag har ingen aning. Jag har liksom slutat försöka snappa upp vad folk tror och tycker om mig eftersom jag faktiskt inte bryr mig så jävla mycket. Men jag har hört några gånger att folk tror att jag är glad och sprudlande.

Stämmer det?
Glad och sprudlande? I svaga ögonblick möjligtvis. Men så mycket av min tid som jag ägnar åt ångest och tårar skulle jag nog vilja påstå att det inte stämmer så bra faktiskt.

Vad får du oftast komplimanger för?
Jag får rätt mycket komplimanger för det jag skapar. När jag målar, syr, ritar, skriver. Och det smeker mitt ego så oerhört. Det är liksom det finaste jag kan få höra och gör mig helt kvittrande glad. Och sprudlande. Tills ångesten tar över. Hehe.

Brukar du skratta för dig själv?
Orimligt ofta. Mest åt mig själv faktiskt.

Vad står det i ditt senaste inkomna sms?
"Kom till 11 om du vill hämta barnen tidigare" från min chef. Alltså bra chef va?

Nästa mål i ditt liv:
Att komma ihåg att betala hyran i tid.

Hur svarar du i telefon?
"JA?". Aggressivt. Det irriterar som fan.

Vem ringde dig senast?
Barnens pappa.

Antal timmar sömn inatt?
6 timmar. Standard.

Brukar du komma i tid?
Om jag brukar komma i tid? Om JAG brukar komma i TID? Mmm. Jag är alltid i tid, gärna i god tid innan utsatt tid. Och eftersom alla andra jävlar alltid är alldeles för sena innebär det att jag lägger löjligt stor del av mitt liv på att vänta på folk.

När mår du bra?
När jag skriver min dagliga att-göra-lista mår jag ganska bra. När jag bockar av exakt allt på den listan mår jag extremt bra. Så orimligt jävla bra faktiskt.

Hur känner du dig nu?
Trött och sliten i kroppen. Men mår rätt bra och känner mig lite nöjd med mig själv. Har prickat av allt på min lista förstår ni.

Vanligaste färger på dina kläder?
Svart. I wear black until I find something darker.

Favoritdryck på morgonen?
Engelskt te med en skvätt mjölk i.

När brukar du oftast gå och lägga dig?
Ibland så tidigt som 20:00, ibland så sent som 02:00. Ett rätt brett spektra med andra ord, vilket kan spela in i mitt rätt breda känsloregister kanske. Eventuellt.

Är du blyg?
Näh, inte särskilt. Jag har däremot varit extremt blyg när jag var yngre, men jag har väl motat bort det.

Sysslar du med någon idrott?
Ha. Ha. ha.

Tror du på kärlek vid första ögonkastet?
Ja det gör jag nog. Jag har blivit extremt förälskad vid första ögonkastet vid några tillfällen. Ca två gånger. Det innebär ju inte i sig att den kärleken är särskilt hållbar eller ens något bra. Men jo, jag tror att plötslig kärlek kan uppstå bara sådär. Jag förstår det nu.

Har du ett smeknamn?
Ja. Ganska många faktiskt. De som används mest är väl bajskorvsmamma, korvmamma och tjatmamma.

Har du kyssts i regnet?
Inte vad jag kan komma ihåg. Däremot minns jag hur jag smärtsamt kysste någon farväl i tung blötsnö i vintras.



torsdag 16 april 2015

Det är ganska många gånger ordet röv används för att beskriva det senaste dygnet

Det är ju lätt hänt att det är dom bra dagarna fyllda av harmoni, glädje och sång som visas upp här. Lite medvetet är det ju. Jag vill att jag ska kunna bläddra tillbaka i bloggen och faktiskt se att det inte var så jävla hemskt alla dagar mitt i småbarnslitet. Jag vill bli påmind om hur mycket jag orkade, hur mycket jag ville och hur mycket jag klarade av. Men alla vet ju att det inte alltid är sådär. Snarare så att det mest är rätt rövigt och kämpigt faktiskt men dom där fina och bra dagarna är tillräckligt för att kunna orka vidare till nästa rövdag. Jag kan ibland bli lite kräkfärdig av att läsa och framförallt visa upp när det är sådär jävla härligt. För i helvete liksom, livet är ju knappast ett lyckopiller. Det är ju snarare rätt ja...rövigt. Så ska vi titta på hur ett extraordinärt jävla rövdygn sett ut här? Ja det gör vi. Varsågoda. 

Det här lelle barnet är så förbannat klen och ynklig. Sover enbart i min armhåla alldeles feberyriga och snurrig. Det är såklart ok, men det innebär ju ca noll sömn för den ömma modern. Lägg till en stycke oplanerad menstruation som får mig att inombords vilja mörda små barn och riva skallar av vuxna människor. Harmoniskt och balanserat. 

Det lelle feberbarnet blir oftast rätt pigg med lite meducin i kroppen. Då passar han och syrran på att slåss, bråka, härja och göra precis varenda minut till en hemsk konflikt. Alltså på riktigt. Att vara så osams som dom där två kan vara borde vara omöjligt för så små barn egentligen. Men tydligen inte. Återigen, inombords vill jag mörda små barn men kväver impulsen genom att väsa och fräsa. Mycket pedagogiskt. 

Tack och lov för förskola ändå, denna fantastiska instution. Vi lämnade storasysterplågan och gick på en "nu-ska-du-sova-länge-eller-hur?-promenad" eftersom ärenden och viktigheter måste utföras trots feber och halva vab-dagar. Det blåste något så djävulskt ute och jag trodde jag skulle förblöda. SÅ JÄVLA MYSIGT. 

Tror ni han sov? Ja i en kvart eller så. Så jag fick muta med chokladbollar på cafe emellan alla myndighetsbesök och blanketter. Aha, trodde ni att bara för att vi bott här i ett halvår att allt är frid och fröjd? Nehej då. Försäkringskassan för något slags heligt krig mot hela mitt väsen och det krävs ett heltidsjobb att bara försöka komma i kontakt med dom och rätt handläggare. Och fylla i rätt blankett. Och kopiera alla blanketter så att alla andra myndigheter ser att jag gör det jag ska för hur vore det om myndigheter hade något slags samarbete med varandra va? Harmonisk och balanserad. 


Jaha men sen kom barnens mormor, vab-räddaren i nöden och ordnade upp saker och ting. Vad vore jag utan henne och min pappa? Helt hjälplös faktiskt. Jag hade tex inte kunnat jobba, i princip någonting faktiskt, om inte dom fanns där för barnen. Så jag jobbade. Och hade en onödig konflikt med ett hundratals förpackningar strumpbyxor. För i helvete. Men tack och lov för bra selfie-speglar på jobbet och inga mörda-små-barn-impulser. Samtidigt den där gnagande oron och skulden för barnen. Jag borde vara där. Hur bra dom än har det med mina föräldrar, hur trygga dom än är, borde det väl vara jag som är där? 


Ja men sen blev det såhär kul efter jobbet: till akuten med det lelle feberbarnet. Av alla kvällar på hela året kanske just den här kvällen var värst av alla att åka dit eftersom tydligen var hälften av alla barn inom Falu kommun helt förfärligt och akut sjuka. 
I sju timmar satt jag där på en pinnstol och förblödde och väntade och väntade och förblödde. Ja ni fattar. Ja men sen fick vi antibiotika och en remiss till öron-näsa-hals. Bra så. 
Jag hade visst lyckats fippla bort mitt bankkort där någonstans också när jag stod framför godisautomaten hungrig, ledsen, trött och orolig. Det upptäckte jag när jag skulle betala taxin. "Hehe..prova det här kortet då..." Så tre på natten fick jag ringa och spärra kortet. Det var dessutom ytterst viktigt för mig att förklara för telefonistpersonen att jag minsann inte var full utan att jag är en ansvarsfull och mycket öm, kanske lite disträ, moder som förlagt kortet någonstans bara. Som om telefonisten ens brydde sig. Balanserad. 


Och sömnen då. Nej men inte så jättemycket av det den här natten heller och att hantverkajävlar ska börja såga sönder min balkong sju på morgonen är ju helt obegripligt när dom sen går på rast i två timmar klockan åtta. Det är så himla lite jag förstår här i världen, hantverkares schema är kanske det jag förstår allra minst. I det stora hela ett rätt rövigt dygn måste jag säga. MEN NU KAN DET BARA BLI BÄTTRE. JAG VÄLJER GLÄDJE! Dra åt helvete. 


tisdag 7 april 2015

Jag mutar ju barnen hela dagarna så då får jag väl muta mig själv också



Idag har jag för första gången i mitt liv vikt den rena och torra tvätten samma dag som jag tvättat den. Nej det har aldrig hänt tidigare då jag lagt ner ofantligt mycket tanke bakom ett oerhört effektivt system innehållande ett gäng Ikeakassar och en stor del av min säng när det kommer till ren tvätt. Men plötsligt händer det alltså. Är omåttligt stolt att jag upplevt denna dag innan min 30-årsdag faktiskt. 

En annan "för första gången"-erfarenhet rikare blir jag imorgon. Då ska jag lämna på förskolan och bege mig direkt till arbetet, dvs duschadsminkadombyttfräschochglad samt vara i tid och gärna glada barn också. Tidigare har jag haft en stund efter förskolelämning på mig att liksom bara bry mig om mig och inga kladdiga små korvhänder som ska riva och dra i allt. Dessutom, ska jag hämta barnen från förskolan direkt efter arbetet. Det har jag heller aldrig gjort tidigare eftersom mina föräldrar har hämtat då jag jobbat längre än förskolan har haft öppet. Alltså jag förstår om den här informationen får er att liksom somna till av totalt ointressant. Men för mig är det här hur jävla lajbans som helst. Jag ska liksom lajva en normal förälder. En vanlig människa. Med jobb och barn på förskola och middagsstress. Allt det där jag hittills bara har hört talas om men aldrig själv fått prova på. 

Vuxenlivet alltså. I'm on to you. 

måndag 6 april 2015

Hej

Kommer ni ihåg när jag sa att jag skulle tvångsblogga varje dag? HAHAHAHA. Varför sa jag ens så? Ingen trodde ju att jag skulle göra det. Allra minst jag. 
I alla fall. Det finns fortfarande obesvarade frågor från då och jag ville bara säga att jag inte har glömt bort dom. Tvärtom faktiskt. Jag tänker på det väldigt ofta. Oroväckande ofta kanske. 
Med andra ord: dom kommer. Någon gång. Snart. 
Ja, det var bara det. 

Hejdå 

söndag 5 april 2015

7 påskdagsbilder


Jag sov för lite inatt. Jag hade för trevligt besök och för gott vin i går kväll och jag somnade alldeles för sent. Men det gör mig inget. Inte när det är självförvållad sömnbrist. Det brukar vara annorlunda när någon annan berövat mig nattsömn. Då vill jag ställa till med kaos och slita loss skallar. 
Det gjorde mig däremot ingenting att barnen hetsåt frukosten och var klara redan innan jag hann sätta mig ner. Det var kanske precis vad jag behövde. Jag, Mian och en äggmacka. 

Sen hängde jag rätt länge med barnen och legolådan. Fascinerande lång koncentrationsförmåga dom har ändå när det handlar om färglada plastklossar men aldrig när det handlar om att duka av bordet eller tvätta händerna eller så. 

Jaha men kolla här då. Här står jag snygg och trygg på mitt jobb. Vilket jävla pusslande, förberedande och packande det är att ens ta sig dit hörrni. Särskilt på rätt obekväma arbetstider som jag ändå tycker att påskdagen kan räknas som. Jag menar förskolan är ju stängd, det är ju rätt obekvämt om något. Vilken tur att mina föräldrar råkade vara lediga dag. Annars hade väl mina kunder fått klädråd från en 4-åring och besök i provhytten av en 2-åring. Säkert "populärt". 

Jag kan knappt förstå det. Jag jobbar i en klädbutik. Det är så stort. Så rätt. Så bra. 

Efter jobbet bjöds jag in på påskrestmiddag hos mina föräldrar där de här två levt rövare hela dagen. Mamma och pappa alltså. Ingenting av det här vore möjligt utan dom. 

När vi väl kom hem hann vi med sånt där göttigt soffhäng ihop. Vi berättade hemligheter, kittlades och sjöng gamla gospellåtar ihop. Min förstfödda sjunger nämligen gamla amerikanska gospellåtar för jämnan. Det är helt vansinnigt charmigt. Och så fel. Men ändå så rätt. 


När barnen väl somnat efter ca hundrafemtio högläsningar ur en bok som handlar om grävmaskiner fick jag mig lite egentid tillsammans med kvällssolen i köket. Ångesthantering när den är som bäst. 
Inatt kommer jag att drömma om äggskal under fötterna, jeans och hur många olika slags grävmaskiner det finns out there. 





söndag 22 mars 2015

När jag är barnfri i 24 timmar...

...börjar jag alltid med att titta på de mest gripande, sorgligaste, raraste, bedrövligaste och tårdrypande klipp på youtube jag kan hitta. Allt för att tvinga fram det där. Tårarna. Fulgråten. Och så gråter jag ur mig en stund. Oftast inte för någon särskild orsak. Men jag känner mig själv väl. Inuti mig finns det alltid något lite svårt och bråkigt. Något som kan få mig att gråta lite närsomhelst och hursomhelst. För att undvika spontana och felplacerade gråtutbrott tvingar jag ur det ur systemet istället. Det är rätt skönt. Lite renande och förlösande. Jag kan rekommendera Christian the lion, mitt alltid lika säkra kort när jag behöver locka fram lite gråt i förebyggande syfte.



Sen städar jag. Det ska vara rent. Prydligt. Stinka rengöringsmedel. Och det ska färska blommor på borden. I 24 timmar ska det vara precis så. Inga jävla leksaker eller kladdiga fingeravtryck någonstans. Dessutom, har ni städat och gråtit samtidigt någon gång? Klart ni har. Det är ju en helt otrolig ångestdämpande kombination. En drog.


Sen dricker jag förrätt. 


Och fortsätter med huvudrätt på bio.
Ah. Bio. Det är så sjukt mycket bättre än en högljudd pubkväll. Inte alltid. Men ibland så.


Det här är kanske det ljuvligaste ändå. Sovmorgon. Att vakna långsamt. Frukost i sängen. Solen som värmer. Tiden som får gå. 


Följt av en lagom loppisrunda. Eller en loppis och två second hand-butiker rättare sagt. Och helt sjukt bra fynd. Rätt mycket solskenspromenader däremellan också. 


Rundar av det hela med att gå hem, till en fortfarande lika välstädad lägenhet, och lägger mig i sängen igen. Att se på solen inifrån är en av mina bästa sysselsättningar nämligen. Att få göra det helt ångestfritt och oladdat dessutom, utan något som svider och gör ont, det är så otroligt och storslaget. 

Nästa gång jag är barnfri i 24 timmar jobbar jag troligtvis. En otroligt svindlande och lockande tanke för någon som inte jobbat bland folk på nästan sex år. 









Hej!


Jag fick rådet av en fin vän att spara det här minnet och den här känslan i en fin och kitschig liten ask. En ask jag kan öppna och titta ner i varje dag om det behövs, när jag glömt bort hur varmt och fint det känns i hela kroppen precis just nu. Den här känslan av att ha ett jobb. Att vara den av så många som sökte samma jobb som får börja. Inte vilket jobb som helst heller. Ett jobb jag verkligen vill ha. Jag ska få jobba med plus size-kläder, jag ska få jobba med kvinnor och jag ska få jobba inom detaljhandel. Det känns helt otroligt jävla bra. 

Små bitar som faller på plats. Något som blir mer trivsamt. Något som jag bygger och formar. Precis om jag vill. Livet. 
Bra jobbat Sandra. 

Hejdå.

söndag 15 mars 2015



Det har varit långa dagar och nätter. Fyllda med snor, hosta och feberkramper. Rastlöshet. Utmattning. Frustration. Allt vad nu en redig influensa kan bidra med. Alla tre, och dessutom en omgång till för två utav oss. 
Jag har stängt av så mycket som möjligt av det där dagdrömmandet och framtidsspinnandet. Försöker bara vårda och kurera. 
Men det sipprar ibland igenom. De mest sorgliga drömmarna en kan tänka sig. 
Häromdagen stod jag vid spisen och allt jag önskade mig var att dela det här med någon. Någon som hämtar barnen från förskolan, som leker med barnen och lagar mat tills jag kommer hem från jobbet. Någon som kryper upp i soffan med mig och drar efter andan precis som jag när Frank Underwood gör något vidrigt och genialt. Någon som viker tvätten när jag har tvättat. Någon som ler mot mig när jag vaknar. Någon som inte bara handlar bindor åt mig när jag grinar fram att jag har fått mens utan som också handlar choklad med apelsinkrokant och smeker min panna hela kvällen. Det låter väl inte så sorgligt när jag lägger fram det sådär. Men bakom allt det där tänkte jag att han inte behöver älska mig. Vi behöver inte älska varandra. Bara vi är med varandra. Delar på slitet. Det där vardagliga, jävliga livet som är så miserabelt när en är mitt i det men som känns så eftertraktat när en inte ens är nära. Han behöver inte ens vara särskilt smart, han behöver inte alltid hålla med mig, han behöver inte vara ambitiös eller ens rolig. Han behöver bara vara där. 
Jag vet ju. Att egentligen vill jag inte ha det så. Att jag egentligen hellre är ensam än delar livet med någon som inte brinner starkt. Att jag egentligen allra helst bor själv för resten av mitt liv för att slippa kompromissa om gardiner och kuddfodral. 
Men. Just då vid spisen kändes det som det enda som skulle få mig att överleva. Att gå in i en destruktiv spiral som bara skulle göra mig arg i längden. Men vad skönt det vore om någon annan vände på dom där korvjävlarna någon gång. 

torsdag 5 mars 2015

Att våga inte bråka hela tiden

Det har varit lite eländigt och hjärtesorg här ett tag. Så mycket grubblande och tvivel. Tillslut fick jag nog och ringde min föredetta man (som hjärtesorgen inte handlar om) och frågade rakt ut: "Visst var du kär i mig en gång i tiden? Visst är jag älskvärd? Litegrann i alla fall?" 
Mitt i en rätt olöst vårdnadskonflikt vågade jag vända mig till honom. Den jag känt mig älskad av mest i hela världen en gång i tiden. Han svarade mig så varmt och så ärligt. Det kändes fint och så stort av oss. Av honom. Av mig. 
Och snart kommer han hit och hälsar på. Som barnen längtar. Kanske lite jag med? 

lördag 28 februari 2015

Framtidsplaner


Först det lite lätta: Innerligt tack för dina fina ord. Det gör mig väldigt rörd. Tack!

Nu till det lite svåra: Framtidsplaner. Hittills har planerna varit väldigt kortsiktiga. Ni vet dom där små sakerna som att flytta, varva ner, hitta ett hem, få barnen att känna sig trygga och älskade osv. Nu när vi har hittat ett hem och vi alla tre känner oss ganska bekväma och inbodda börjar ju de mer långsiktiga planerna göra sig påminda. Jag har alltid drömt om att arbeta med något lite mer kreativt och fritt. Men det finns ju inget kreativt och fritt arbete i hela världen som passar en ensamstående och outbildad småbarnsmor. Så, jag tänker att allt det där självförverkligande, det får komma sedan. Men en utbildning känns otroligt viktigt för mig just nu. Och jag vet väl ungefär åt vilket håll det lutar åt. Något som leder till ett arbete med kontorstider, inga arbetsresor, skälig lön (nåja, finns det egentligen något arbete med skälig lön?) och rätt skapliga förmåner. Något statligt gissar jag. På någon slags myndighet. Något jag kan arbeta med och kunna rå om barnen själv på samma gång. Men utbildningen jag vill gå börjar först i höst och fram tills dess hade jag tänkt ta körkort, hitta ett skitbra extrajobb och lära mig sy klänningar och baka surdegsbröd. Det är lite så jag tänker mig framtiden. Ljuv, harmonisk, kreativ men ändå rätt stabil och trygg.
Låter bra va? Mmm. Jag är bara rätt så jävla skitnervös om jag ska vara helt ärlig att ge mig ut i allt det där. Arbete, studier, verklighet. Men om jag tänker på vad jag har åstadkommit och vågat hittills, kommer jag nog klara av allt det där med.


fredag 27 februari 2015

Jag vet att jag har världens finaste läsare

Hörrni. Ni är väl ändå interners finest. Vilket stöd, vilken kärlek!
Ni är många som frågat mig om ni kan göra något. Det ni inte vet är att ni redan gör så mycket för mig. Ni hör av er, ni skriver till mig, ni berättar, ni bryr er. Till och med ni som aldrig träffat mig. Ni som inte riktigt vet vem jag är. Men ändå, utsträckta händer och oändlig gemenskap. Tack.

Vi klarar oss. Det är visserligen med väldigt mycket hjälp från mina föräldrar och andra i närheten. Men vi klarar oss. Barnen är fortfarande rätt slagna av den här influensan som härjat sönder oss, och jag har ca en veckas sömnbrist att ta igen. Men under den här veckan har det slagit mig ordentligt vad jag har vunnit på att flytta tillbaka hit igen. Att be om hjälp och få den hjälp jag behöver och lite mer. Det fick jag aldrig i Tyskland. Men det har jag här. Hur mycket jag än sliter här, har jag trygghet och säkerhet att falla in i. Det går inte att jämföra med hur jag slet i Tyskland utan någon säkerhet alls.

Om det finns något ni vill göra för mig, så gör något för mina likar. Finns det någon ensamstående i eran närhet? Någon som sliter, någon som vänder på varenda krona? Någon som aldrig riktigt hinner hämta andan innan det är dags för nya strider? Erbjud barnpassning, bjud över personen på middag, bjud ut på bio, beställ hem matvaror till dörren. Se, lyssna och var där för personen. Sträck ut en hand och visa ert stöd. Det betyder så mycket mer än ni någonsin kan föreställa er.

tisdag 24 februari 2015

Världen nästa

Ni har kanske sett henne förut. Kvinnan som går omkring i affären och noggrant lägger ner varorna i korgen. En efter en och räknar på fingrarna. Hon räknar på fingrarna för att hon vänder och vrider på allt hon har. Hur länge kommer det här räcka? Hur många måltider får barnen av det här? Hur länge kan dom överleva på nästan ingenting alls? Ibland har hon med sig barnen. Dom springer runt hennes ben vrålar högt. Ibland är det glädjevrål, för det mesta är det övertrötta ilskna vrål. Hon låter dom vråla. Hon bryr sig inte om vad dom andra i kassan säger. Det här är hennes sätt att överleva. Låt henne vara överleva på sitt eget sätt.

Svetten rinner ner för hennes panna. Hon har feber. Det har barnen med. Just idag ligger dom i famnen hos en vän hon ovanligt nog vågade be om hjälp. Att visa sig så liten och svag. Att inte klara av allt själv. Det är för henne som att hugga av ett finger i taget. Hon är själv och ensam, ända sedan den där dagen i april när dom som föräldrar kom överens om att gå åt olika håll. Hon är själv. Då görs allt själv. Men ibland ser hon sina svagheter och då är ett finger värt att offra. Hon har många fingrar kvar.
Innan hon gick såg hon barnen i ögonen och upprepade sig som hon alltid gör när hon ska lämna dom. "Ni vet väl att jag kommer tillbaka? Jag. Kommer. Alltid. Tillbaka." Dom måste tro henne. Dom måste veta att även om dom har tvingats lämna allt som varit dom tryggt och kärt finns åtminstone hon där. Alltid. Den där skulden, den vill aldrig släppa taget.

På väg ut ur affären stannar hon som vanligt till, ställer ner påsarna på marken och lägger ner pengar i den romska kvinnans kopp. 10% av allt hon handlar ger hon bort. "Var är barnen?" frågar hon på bruten svenska. "Hemma. Sjuka. Jag med". Kvinnorna tar varandras händer och ger varandra en blick. Båda två är kämpande mödrar men på väldigt olika sätt. Den ena mer privilegierad än den andra. Ett kort leende och några vänliga ord. Sen går hon tillbaka hem med febersvetten rinnande nerför sin rygg.

Inuti henne har hjärtat gått sönder. Men hon vet att ett brustet hjärta inte dödar henne. Hjärtat har gått sönder tillräckligt många gånger för att veta det. Det mesta går att laga, det mesta går att komma över. Hon är hellre trasig en stund än helt tom för alltid.

Hemma gråter hon ner i kaffekoppen. Det finns ingen ork kvar. Det finns inga pengar kvar. Det finns massor av önskningar och massor av vilja. Men hur ska hon orka och hinna? Den ständiga rädslan att fucka upp barnen. Den ständiga rädslan att hon redan har gjort det med sina val och sin s.k. frihet. Vilken frihet förresten? Hon känner sig allt annat än fri. Men ändå är hon ju just det. Fri att forma livet som hon vill. Fri att leva som hon vill. Men hon har en väldigt liten spelplan att spela ut den där friheten på. Hon känner sig snarare fångad i den så kallade friheten.

Ni har kanske sett henne förut. Kvinnan som trots så många nära henne oftast känner sig så förtvivlat ensam och sliten. Det finns så många som hon. Dom hör ihop på något sätt. Alla ensamma. Alla slitna. Alla klyschor. Men det gör inte slitet lättare. Det får inte feber att försvinna heller. En sak i taget. Febern först. Världen nästa.



torsdag 19 februari 2015

Det gör lite ont nu

Jo jag bloggade faktiskt igår. Men ångrade mig och raderade mina ord. Kanske hann några läsa det?  
Mitt hjärta är lite trasigt och det känns som om det blöder överallt. Men jag kommer komma över det. Jag känner mig snarare lite skamsen över min naivitet och dumdristighet i att kasta mig in i något jag tydligen inte kunde hantera. 
Orden jag skrev igår kändes för utlämnande. För mig själv. Och för honom. Jag cencurerar alltså. Rätt obekvämt och emot min princip, men kanske nödvändigt ibland. 
Jag omger mig av fina vänner och stöttande familj. Och jag vet att tiden kommer läka ihop det som gör ont nu. Men alltså. Fan vad ont det gör. Att tvingas nyktra till mitt i en berusning sådär. 

Med vänlig hälsning, 
Forever_alone_85 

tisdag 17 februari 2015

Bläcket på min hud symboliserar orden i bläck på pappret

Vi måste reda ut det här med min Depeche Mode-tatuering. Alltså. Jag har rätt många tatueringar. Det mesta är bara kladd, men det finns några lite mer noggranna skapelser. Men mina tatueringar är ju som en dagbok för mig. Varje litet kladdigt streck symboliserar något vackert, fult, roligt, hysteriskt eller vidrigt för mig. Att börja peka och berätta om varenda tatuering skulle kännas som obekvämt och lite orätt. Vi tolkar saker på olika sätt och min symbolik är inte eran. Om vi träffas och kommer nära varandra och om du frågar, då ska jag berätta om varenda en och förklara vad dom symboliserar för mig. Det lovar jag.

Om skammens källa


Oavsett om jag hade stannat kvar i Tyskland eller om jag hade flyttat tillbaka till Sverige hade jag fått förlita mig på att olika slags bidrag skulle behövas för att hjälpa till att bygga upp något nytt åt oss. En början så jag kunde hitta rätt, ge trygghet till barnen och en överlevnad för oss. Naturligtvis tycker jag att min situation, snart 30 år utan utbildning, nyskild, ensamstående med två barn med socialbidrag som enda inkomst, inte är helt idealisk. Men jag vet att det inte är för alltid. Det är för en kort period och jag är snarare väldigt glad och tacksam över att systemet ändå fungerar och att vi får det stöd vi behöver. Skammen ligger inte på mig eller på oss. Jag hade kanske kunnat planerat min flytt lite bättre. Jag har fortfarande inte lyckats betala alla kostnader kring flytten till exempel. Men jag vet inte riktigt vad jag skulle ha gjort annorlunda egentligen. Vi behövde flytta och jag har bidrag för att överleva just nu. Men det finns inte någon skam inblandat, även om det är många som gärna vill försöka trycka på det. Det är många som misstror bidragstagare. Att vi bara sitter hemma på soffan och suger ut pengar ur systemet. Att vi utnyttjar skattebetalarnas hårda slit medan vi bara lattjar runt. Men så är det ju inte. Det finns ingenting som är roligt eller lättsamt med att söka försörjningsstöd. Absolut ingenting. Men det ska ju absolut inte finnas någon skam inblandat. Skäms på det patriarkala jävla samhället istället. Skäms på att jag har förlorat flera år av pensionssparande medan min exman rest jorden runt. Skäms på att jag får gå på bidrag för att överleva medan han kan flytta mellan olika länder och betala mer i hyra varje månad än vad jag ens får in på mitt konto. Skäms på att ingen tycker det är märkligt. Skäms på att tusentals kvinnor sitter i min sits, och att ingen verkar tycker att det borde göras en förändring.
Skäms på dom som vill försvåra för oss som redan kryper på knä. Skäms på dom som vill få oss att känns oss lite lite sämre än alla andra. Skäms på dom som tror att dom vet, men i själva verket inte har en jävla aning om hur det är att sitta framför en främmande människa varje månad och försvara sina inköp och utgifter, att varje månad bara hoppas att ens ansökan ska vara giltig och att en kan överleva en liten stund till.
Istället för att som min handläggare sa när jag ansökte om bistånd första gången : "Ja, nu hoppas jag att du löser din situation snabbt och att du inte behöver oss så länge" kanske det går att säga "Du vet väl att det inte alltid behöver vara såhär? Du är trygg nu, vi finns här för dig, men jag vet att du är stark. Jag vet att du vill vara självständig och jag vet att du vill arbeta/studera. Jag vet att du kan. Men fram tills dess finns vi här. Vad bra du är, jag ser hur du kämpar. Det här kommer att gå bra."
Att uppmuntra istället för att redan innan bidragsansökan godkänts skuldbelägga och kränka känns ju som ett betydligt mer humant sätt. Det hade känts bättre om någon, bara en enda person, inom alla myndigheter jag har stökat runt med de senaste fem månaderna, hade sagt: "Såhär gör vi, såhär fungerar det, vi finns här för dig, vad bra att du kom hit, nu hjälps vi åt". Istället har jag mötts av främlingsfientlighet, otålighet, rasism, sexism och helt onödiga och hjärtlösa kommentarer om mig, mina barn och min exman. Ser ni inte, att det är hos er det börja? Skammen. Vi är inte välkomna någonstans. Inte ens hos dom som ska vara vårt stöd när vi inte har någon annanstans att gå. Det är kalla och hårda vindar som blåser runt om oss, men det finns ingen som vill värma oss och hjälpa till. Skäms på er.








måndag 16 februari 2015

Något att minnas nästa gång jag står böjd över disken och gråter

Vet ni vad jag tycker är svårast med att vara själv med barnen ändå? Jo tvätten är visserligen tung och psykar mig dagligen. Men det är inte det som är värst ändå. Det är maten. För det första vet jag att barnen äter typ fyra olika maträtter och allt annat verkar anses vara sönderfrätande och direkt dödligt att stoppa i munnen. Fast det är nog mer energin som krävs ändå för att förbereda mat, få i barnen mat samt städa upp kladd, klet och disk som gäckar mig. Det suger ur den sista lilla livskraften jag har kvar och kvällarna slutar ofta med att mamman gråter böjd över diskhon och barnen kastar kissblöjor på varandra pga helt jävla oresonliga och för att jag inte ens orkar bry mig om det. Dessutom är det ju inte en jävel som uppskattar ens insats. Barnen hade ju varit lika mätta och nöjda om dom fick äta äggmackor i soffan varje kväll.
Oftast är maten här väldigt enkel, dvs så få tillagningskärl som möjligt, helst kladdfritt och något som barnen faktiskt vågar sig på att äta. Fast då och då tappar jag förståndet helt och får för mig att vara "djärv" och "nytänkande". Eller helt jävla dum i huvudet. Som idag till exempel. "Vad ska vi äta till middag idag? Jo vi ska göra soppa! Dvs hacka en miljard olika jävla grönsaker, krydda med sju tusen olika kryddor och sen servera sörjan till barn som äter mer med kroppen än med munnen. Ja och barnen ska naturligtvis få vara med vid varje steg också. Hm, vad mer? Undrar om inte vi ska baka lite gott bröd också när vi ändå håller på? Jo men det gör vi. Bra Sandra. Lycka till Sandra."Och vet ni? Det blev ju helt jävla otroligt lyckat trots den för mig rätt överambitiösa nivån just nu. Visst är det fortfarande mjöl på en del ställen i köket. Visst var det soppa precis överallt. Men lyssna på det här då. Dom åt. Hur mycket som helst till och med. Och sa hela tiden hur gott det var. Jag fick visserligen diska och skura köket halva kvällen. Men det kändes så fint. Att vi tillsammans gjorde den där maten. Att vi tillsammans åt den och att vi tillsammans enades om att det var det godaste vi någonsin ätit.Jag förstår att det för andra inte är sån stor grej. Jag förstår om andra lägger ner mycket tid och engagemang när det kommer till mat och att det är en självklarhet för dom. Men för mig är ju mat inte så jävla roligt just nu och jag vill liksom bara komma lindrigt undan med att kombinera billigt, hälsosamt och enkelt. Så när vi upplever rätt trevliga stunder ihop som kretsar kring mat känner jag mig som en jävla krigare. Nej en segrare till och med. Mentala high fives och fistpumps laget runt.