tisdag 30 december 2014

Vi har kommit i mål


Vi har ett hem, barnen går på förskola, skilsmässan är klar, bistra bråk över skype har bytts ut till fina och konstruktiva konversationer via mail, barnen sover gott, äter bra, leker fint. Jag andas lätt, dansar små steg och känner mig fri och stark. Äntligen fri och stark. Som jag har längtat efter det.

Jag fattar inte att vi gjorde det. Att vi gjorde slut, att vi flyttade ifrån varandra och lämnade det vi trodde skulle vara livet. Jag fattar inte att jag packade och lämnade allt jag värdesatte. Jag fattar inte att barnen och jag överlevt, klarat oss och gjort så mycket fint och bra ihop trots kaos och förvirring. Jag fattar det verkligen inte. Men jag behöver inte fatta, för vi är ju i mål nu.

Jag har burit och skyddat barnen i min lejonfamn, men nu kan jag äntligen låta dom få irra runt fritt, jag kan andas ut och vi kan sakta hitta ett sätt att leva på nytt. Vårt liv. Det är vi nu. I vårt nya hem och vårt nya område i min gamla hemstad. Och det känns bra, rätt och fridfullt på alla sätt och vis.

Jag saknar Hamburg så det gör ont i magen fortfarande. Jag saknar vännerna, atmosfären, männen, kärleken, tillhörigheten. Jag saknar hamnen, jag saknar tunnelbanan, jag saknar de prostituerade transvestiterna några gator bort, jag saknar den tyska maten och jag saknar den stora staden. Pulsen. Ljudet. Livet. 
Men här vinner jag så mycket mer. Att kunna träffa min mamma spontant nere på stan. Att barnen kan åka till sin mormor och morfar när dom vill. Att jag stöter på gamla klasskompisar, vänners syskon, före detta kollegor och andra fina människor jag hade en gång i mitt liv och välkomnas med öppna armar. Jag kan prata med myndigheter på mitt språk, jag känner mig trygg i systemet och vet vad jag kan göra. Jag kan handla filmjölk och kaviar vilken dag som helst. Jag kan ta tag i saker jag skjutit upp. Jag kan möta det jag en gång tyckte var svårt med en lättnad nu. För att jag gör allt det här själv. Jag kan inte luta mig mot någon, jag kan inte gömma mig bakom någon. Varje beslut är mitt att ta och jag gör det med en sån jävla kraft. 

Vi är i mål. Någon slags tomhet kommer. Jag behöver inte kämpa mer. Varje dag är visserligen en kamp i sig. Att få livet att gå ihop med en mycket liten ekonomi och med väldigt små medel. Att varje dag vara närvarande, engagerad, kärleksfull och uppmuntrande. Att varje dag bry sig om att diska, laga mat och städa upp. Att varje dag roa, vara pedagogisk och rättvis. Att varje dag få utrymme att andas. Utan någon vuxen som ser och uppmärksammar. Utan någon som tar min hand och berömmer mig. Ja men jag behöver det. Veta att jag gör något bra, att jag inte sliter så förtvivlat för ingenting. Men barnen ger ju allt nu. Harmonin mellan oss. Den är så påtaglig att jag brister ut i tårar varje gång jag ser säkerheten och tryggheten i dom. När jag ser hur dom tar varandras händer och känner hur dom kramar om mina ben när jag står och diskar på kvällarna. Då kommer segerkänslan tillbaka. Men jag behöver inte kämpa mer bara för att hålla oss ovanför ytan. Sen är det ju något med den här ensamheten på kvällarna. Jag fyller tiden med år av bortglömd kreativitet. Jag skapar och släpper ut allt. Men ensamheten. Jag älskar att vara ensam, men inte att känna mig ensam. Jag behöver röster, sällskap och skratt. Jag behöver känna att jag tillhör ett sammanhang som inte bara handlar om att mätta barns hunger. Vi pratar inte om någon slags kärleksrelation här. Jag vill vara väldigt tydlig med det. Visst vill jag älska och känna igen. Jag är inte det minsta rädd för det. Men att vara två. Med alla krav och måsten. Att kväva friheten. Det ska till väldigt mycket innan jag ger mig in i det igen. Jag ryser lite av obehag av bara tanken faktiskt. 

Att få säga det högt nu, att kunna ändra situationsstatus från "Det kommer att bli bra" till "Det är bra nu" känns så förbannat jävla kraftfullt och ärligt. Bra jobbat Sandra. Fan vad bra jobbat. Snart kommer ett nytt år med andra svårigheter att ta mig igenom eller annat jag inte kan förutse. Men jag kommer aldrig behöva uppleva det jag alldeles nyss lämnat bakom mig igen. Så mycket vet jag.

Finns ni kvar med mig?