måndag 22 september 2014

Hej

Jag har gnällt och tjatat över hela internet redan så jag kan väl lika gärna fortsätta på temat. Herrejävlar vad jobbigt det är att flytta hörrni. Grejerna tar ju aldrig slut. Och att inte riktigt veta vad eller hur mycket jag kan ta med mig, att det mesta blir en chansning, det gör mig helt kallsvettig. Om 1,5 dag ska alla grejer fraktas till Sverige. Om 1,5 dag. Om ni hade kikat in lite snabbt nu här hemma hade ni skakat på huvudet och skrattat. 1,5 dag? Lycka till va. 

Ja det är lite stressigt med andra ord. Men jag är ju rätt dålig på att hantera stress så istället för att packa och organisera livet gör jag annat: 
...går på kalas 
...och huden ska ju ha sitt. 

Saker jag borde göra just nu istället för att ta igen dagens sammanlagda förlorade internetanvändning: sova gott, djupt och länge. 
Men inte ikväll tydligen. Hejdå 
 



måndag 15 september 2014

Kalas som inte gick i kras

Jag hade fest i lördags. Jävlar vad roligt det var. Och vilken bra blandning med folk. Jag älskar de här människorna jag har lärt känna här. Livslånga vänskapsband och sånt där. Nu känner jag mig helt redo för att flytta hem igen och bygga vidare på vänskapsbanden jag har där och lite på livet också. Jag har storslagna planer. 
Dessutom. Hemmafester hörrni. Varför har vi inte det lite oftare? 


fredag 12 september 2014

Hej

Jag ville bara säga hej. Det är så hiskeligt många som hört av sig och brytt sig. Omtanke och kärlek. Det är fint. Men jag mår bra. Jag menar antingen tar jag mig igenom det här. Eller så dör jag. Så jag gör så gott jag kan. Om två veckor är jag i Sverige och har lämnat Hamburg bakom mig. Fram tills dess försöker jag bara överleva och göra de här barnen jag har så trygga som möjligt. Det fungerar rätt bra. Ibland. Imorgon ska jag ha hejdåfest. Jag har bjudit nästan alla jag känner och håller kär dvs en ganska brokig blandning med folk. Nästa vecka kommer mamma. Några dagar senare kommer pappa med en flyttbil. Jag har en skitlång att-göra-lista som jag inte riktigt vet hur jag ska ta mig igenom. Men först fest. Hemmafest. Det har jag inte haft sen jag var 25. 
Min hjärna exploderar snart. Mina ord hakar upp sig. Mitt hjärta slutar ibland att slå. Men snart är även detta förbi. 

fredag 5 september 2014

Jag ska hjälpa dig

Jag kände det först i magen, sedan kände jag hur det spred sig. Tog tag i hjärtat och flöt upp i halsen. Paniken. Ångesten. Attacken.
Jag satte mig ner och försökte andas och ta kontroll. Det finns tid och rum för allt, men inte det här. Inte nu.
Plötsligt sätter sig någon framför mig, tar mitt ansikte i sina händer och tittar djupt in i mina ögon. "Är du ledsen mamma?" säger hon och smeker bort tårarna från mina kinder. "Det blir bättre, jag ska hjälpa dig" säger hon. Denna stora lilla varelse. Mitt vilda lilla barn. Hon som lär mig allt om livet och allt om att kämpa. Hon som driver mig till vansinne ena stunden och skänker mig de ljuvligaste skratten den andra.
Hon hjälpte mig. Hon höll min hand och pussade mig på kinden. "Sssshhhhh" viskade hon till mig. Om och om igen. Sen var det över. Krampen i kroppen släppte och jag kunde andas igen.
Bredvid mig satt en snart fyra-åring som inte vet särskilt mycket om livet än men som verkar förstå så mycket mer än så. Dom där orden. Jag ska hjälpa dig. Det påminner mig om varför jag gör det här. Varför jag börjar om och varför jag vill bygga något nytt. För hennes skull. Och för hennes bror. För oss. Jag må vara ärrad för livet efter att ha förlorat deras far, men jag tänker aldrig förlora oss.


tisdag 2 september 2014

Det som väntar

Det här med att säga hejdå. Eller förhoppningsvis på återseende. Det tynger mitt hjärta så oerhört.
Jag gråter en liten skvätt varje dag när jag tänker på det och föreställer mig det framför mig. Hur jag med tårarna rinnandes kommer hålla om mina medsystrar en sista gång. Hur jag kommer sakna deras närhet, deras evigt tacksamma råd och gripande livserfarenheter. Hur deras barn kommer växa och glömma bort oss medan jag alltid kommer minnas hur dom log, andades, bajsade och sov som bebisar.
Jag hoppas såklart att många av de här kvinnorna kommer fortsätta kännas som systrar för mig även när vi inte ses varje vecka. Och förhoppningsvis, eller med allra största säkerhet, fyller nya och gamla vänner det där enorma tomrummet när jag flyttar tillbaka till Sverige.
Men ändå. Avsked alltså. Jag förbereder mig och försöker stålsätta mig. Men ingenting i världen kan förbereda ett sentimentalt och blödigt hjärta för det som väntar.