lördag 26 juli 2014

Summertime

Att ha semester här var verkligen det bästa vi kunde göra. Så stilla och lugnt. Så många fina vänner att träffa. Så många minnen som skapas för barnen. Så mycket tid barnbarn och morföräldrar har ihop. Här kommer en fotobomb från fina stunder. De som uppstår mellan mina ledsna och sorgliga stunder.

Varje dag saknar jag honom

Jag har kommit hem. Det är verkligen så det känns på alla sätt och vis. En varm känsla som sprider sig inuti. Som får mig att sträcka på fingrarna mot ljuset och känna orken och hoppet.
Sen vänder det. På ett ögonblick mörknar det och jag faller ihop. Jag är som en känslomässig bomb som exploderar vid oväntade tillfällen. Det spelar ingen roll hur hemma jag känner mig här igen. Det var inte såhär det skulle bli. Det var inte hit jag skulle återvända. Sorgen. Arbetet. Förlusten.
Varje dag känner jag mig befriad och lättad. Varje dag saknar jag honom vid min sida.

tisdag 22 juli 2014

Det här är hemma för mig

Igår reste vi. Tidigt på morgonen gick flyget.

Sen åkte vi tåg. Det var långt och svettigt. Men alltså barnen, vad bra dom är. Bästa resesällskapet och i princip inget gnäll eller bråk alls. Jag var mycket nöjd. Och lite förvånad också.

När vi väl kom fram till Falun var det någon som fick plötslig semester feeling. Bra där.

Det var ren lycka att träffa mormodern och morfadern igen. Och för första gången sedan jag flyttade härifrån kändes det som att komma hem. Det var längesedan jag kände precis så.

Barn har ju tydligen ingen känsla för det här med semester eller inte. Det är ju tidiga morgnar oavsett. Som tydligen ska spenderas på den daggvåta altanen. Inte mig emot egentligen.

Jag hade egentligen ett enda önskemål för Sverigeresan; att få svalka av kroppen i en kylig svensk sjö. Så det var det första vi gjorde. Vi hängde där vid stranden precis hela dagen och några av mina vänner kom och gjorde oss sällskap. Mina barndomsvänner dessutom. Det är så jävla fint att kunna berätta för dom att jag ska flytta hem, att vi kommer ses mer, att våra barn förhoppningsvis kommer lära känna varandra. Ja det känns verkligen bra att flytta hit igen.

Och vilken tur att jag har slutat upp med att hata och skämmas över min kropp. Särskilt på en badstrand.

När vi kom hem igen satt min farmor på altanen och väntade på oss med jordgubbar, paket och pussar.

Barnen har två nyupptäckta favoritsysslor här hos mormor och morfar. Den ena är att gå och plocka hallon i tid och otid, den andra är att springa stjärtnakna och kissa i buskarna. (De buskar som inte har några slags bär alltså) Båda aktiviteterna uppmuntras på lite olika vis.

Och så sover vi ihop här. Det gör vi ju oftast hemma också. Men det är något fint med att vi inte ens har en varsin säng att somna i och att vi måste somna ihop ibland. Det säger jag nu ja. Fråga mig om två veckor vad jag egentligen tycker om det.

lördag 19 juli 2014

In your face bitch

HAHAHAHA! Tvättmaskinshelvetet fungerar igen. Det enda som krävdes var en rejäl frustrationshormomsspark på rätta stället. Jo jo. Hur kunde jag ens tvivla att jag skulle klara av att leva själv? Jag klarar mig bra jag.

Brööööööl

Jaha. Vad har ni haft för er i den här olidligt tryckande hettan idag då? Besökt stränder eller bott i kylboxar? Låter rimligt. Vi har legat inne med persiennerna nerdragna, tittat på lejon kungen ca 35 gånger och druckit sjukliga mängder milkshake. Saker jag borde gjort: packat och tömt kylen. På måndag åker vi ju till Sverige på semester i tre veckor. Med smutstvätt dessutom.
Äh. Jag har ju hela dagen på mig imorgon att få ihop någon slags packning.

torsdag 17 juli 2014

Livslusten fattas mig; en serie bilder från idag


När jag vaknade imorse låg barnen i famnen på honom och läste böcker. Som om det var det mest naturliga i hela världen. Men det är det ju inte. Men det går ju ta vara på den tiden vi har kvar tänker jag. Och så går vi åt samma håll på morgnarna till jobb och Kita. Det är fint.
Barnen är i alla fall nöjda med att ha en helt ny person i närheten att driva till vansinnets kant med utbrott, hets och röveri. Och jag blir lite fnissig när jag ser de tappra nybörjarförsöken från hans sida.

Bland de bästa stunderna jag vet är när jag kan bjuda hem några vänner på mat som jag tycker om. Smörgåstårta tex. Så det gjorde jag idag. Och spenderade hela dagen nästan åt att prata om mig själv, min framtid och min nutid. Jag älskar att få prata om mig själv sådär. Det känns alltid så renande efteråt och alla eventuella knutar i tankeverksamheten har liksom lösts upp.

När jag hämtade barnen från Kita hade jag kommit på den briljanta iden att åka buss till en lekpark långt bort, helt utan barnvagn. Det betydde bussbyten och bussväntan i kokheta busskurer. Åksjuka i kokheta bussar. Ruskigt långsamma promenader till och från busshållplatsen i kokhet sol. Allmänt surt tillstånd och för lite snacks att muta med eftersom mina armar inte kan bära hur mycket som helst. Jag åker inte buss så ofta. Jag blev påmind om varför idag. Och jag har i princip alltid med mig barnvagnen. Jag vet varför nu. Ja men vad kul att vi testade det och sög ur livslusten ur mig.

I parken var det ju rätt gött ändå. I skuggan. Så länge det fanns vattenmelon. Allt mellan det och hemgång bestod mestadels av skrik och panik. Återigen, livslusten liksom sögs ur mig med jämnt flöde.
Och värmen hörrni. Inte en enda människa kan ju vara lycklig i sådana här omständigheter.

Allt blev lite för mycket tillslut. Alla skrik. Värmen. Bussarna. Samtalet med barnafadern. Längtan härifrån. Skulden. Viljan att stanna kvar. Den mycket tomma och trötta kroppen. Jag kände hur allt började bubbla och koka över. Så fort tvångssövningen av barnen lyckades gick jag till sängs. Innan klockan slog nio. Precis lagom läggdags med andra ord.
Imorgon är livslusten återfunnen igen.

FaceTime

Edith ser rakt in i skärmen och säger till sin far: "Pappa du ska komma hem nu" och precis då går allt inom mig sönder.

onsdag 16 juli 2014

Farhågor besannas

Jag hör ett välbekant ljud från badrummet. Ett skramlande mycket illavarslande ljud. Eller snarare oljud.
När jag öppnar dörren bekräftas mina farhågor. Jodå. Mycket riktigt. Tvättmaskinen är trasig. Kaputt.
Det är som om någon hört min absolut värsta mardröm.
Nyseparerad, utan pengar, med två kladdungar i ett land där jag inte ens vet var jag ska vända mig för att laga det där åbäket.
Så trött nu.

tisdag 15 juli 2014

En annan dag i bilder

Men hör på det här nu då: jag vaknade först av alla idag! Så innan de där små barnen vaknade förberedde jag frukost och dukade fint på bordet. "ÅH TACKSÅMYCKJET MAMMA" utbrast Edith när hon tassade in i köket och gnuggade ögonen. För hon ser sånt. Jag vet det. Frukosten blev i och för sig varken trevligare eller mindre skrikig pga det. Men det var ju ändå värt att överraska barnen sådär.

Efter dagislämning hade jag en del ärenden att uträtta. Posten, banken osv. Men för i helvete. Det här samhället öppnar ju för jävla sent. Så jag satt i en park en stund och livsnjöt lite. Tänkte ta en skapligt skrytig selfie. Det gick skitbra.

När jag ÄNTLIGEN lyckades fixa allt skit jag var tvungen att fixa (på tyska dessutom, ja men lagom tills att jag ska flytta härifrån släpper såklart tyskan och jag beter mig som något slags proffs) träffade jag en kompis. Vi gick i shoppingalleria och shoppade, skvallrade, åt slaskig foodcourter mat och jag hann med att gråta en liten skvätt också. Fy fan. Att tvingas säga hejdå till alla jag har lärt känna här kommer ta hårt på mig.

Ja sen fanns det inte så mycket tid kvar så jag hämtade barnen och gick till en park med några andra vänner. Alla andras barn lekte fridfullt och lyckligt. Mina barn skrek och betedde sig som rövar nästan exakt hela tiden. Utom precis i den här sekunden då. Förrädiska små liv de där. Ena dagen lyckliga och harmoniska, andra dagen förbannade och svåra. Men dom har väl någon att brås på.

Ja vi fortsatte väl röveriet med att äta med alla barn på Ikea. Alltså det var rätt trevligt första gången, rätt ok andra gången, men nu vet jag väl inte riktigt om det är så trevligt mer.
Mina barn fortsatte ju att vara sura och skrikiga och nästan ingen mat åt dom heller. Alltså jag bryr mig verkligen inte om mina barn är skrikiga och får utbrott på offentliga platser. Jag skiter totalt i blickarna och suckarna från andra som tycker att barn ska bete sig och vara korrekta. Men det är ju så utmattande att vara lugn och pedagogisk hela tiden. Det enda jag vill är ju att skrika tillbaka och hulkgråta samt springa därifrån. Tillslut hotade jag med "om ni inte bla bla bla bla så går vi hem på en gång". Så det gjorde vi, mitt i maten och allt.

När vi kom hem låg vi alla i sängen och slickade såren lite. Höll om varandra, bad om ursäkt, pratade lite om hur vi ska göra nästa gång och sånt där. Hittade tillbaka till teamkänslan och avslutade med en berättigad high five. Så löjligt, som ett jävla hockeyteam. Men ni vet hur barn gärna härmar uttryck som vuxna i deras närhet använder ofta? Edith använder de här uttrycken rätt ofta: "LÅT BLI DEN DÄR", "KOM TILLBAKA!", "FOR FUCKS SAKE" och "MEN ÅÅÅÅÅÅHHH!!". Men idag sa hon "DET ÄR VI NU MAMMA" och det gjorde mig lite blödig. Så himla fint ändå. Kanske förstår hon mer än jag trott.

När barnen somnat nära varandra i min säng slog jag till med den här underbara kombon: öl, tv-serier och bubbelbad. Ja det kändes gott. Nu ska jag ta och sova och försöka ignorera Trubbelkänslorna i magen som bara Trubbel kan ställa till med. Mer om det en annan gång.

måndag 14 juli 2014

Dagen i bilder: En bra start

Måndag. Sista veckan som båda barnen går på dagis. Med andra ord sista veckan med total frihet om dagarna att förlusta mig med precis vad jag vill. Vi kan väl säga att jag var rätt tidig till dagis imorse. "Sorry, I have an appointment" ljög jag helt utan skam och skyndade mig därifrån.

Och något slags möte hade jag ju faktiskt. Först med en hetsig och intensiv promenad i duggregn. Sedan en betydligt mer bekvämare stund med frukost i sängen. Visste ni förresten att Morrissey släppte sin nya skiva i fredags? På min födelsedag och allt. Det gjorde han bra. Jag har lyssnat och nynnat hela dagen. När jag inte sovit med andra ord. För det kan jag eventuellt ha gjort en liten stund.

Jag har nog inte badat i badkaret sedan vi gjorde slut. Jag vet inte varför. Det var så förknippat med oss på något sätt. Dessutom kändes det så främmande att lägga sig i ett badkar och slappna av samtidigt som hela livet gick sönder. Men så idag tog jag kontroll över det där. Det hjälpte ju också att jag fick väldoftande badprodukter av en fin vän i födelsedagspresent. Som ett tecken på att det var dags nu. Och ja, det var precis så skönt som jag minns det. Synd att jag inte kunde ligga där resten av dagen.

Men det finns ju andra plikter också. Som att hämta hem mycket glada barn och käka banan i soffan tex.

Och att städa lite. Ser ni ungarnas prioritering? Skura bänkar och bord innan plocka upp kläder och leksaker från golvet? Har jag inte lärt dom någonting eller?

Middagen intogs med teven på för vissa och hela bilförrådet på bordet för andra. Jag har nämligen inga problem med att ta genvägar för att dom ska äta bättre ibland.

Ja men den där stunden efter middagen är nog min nya favorittid på dagen numera. Tidigare var det mest jobbigt och skrikigt just då. Av olika skäl. Men det är oftast då jag kommer på att jag borde ha lekt lite mer med barnen istället för att städa. Så då gör vi det. Eller så är det då jag känner mig lite ledsen och behöver hålla om barnen lite extra. Så då gör vi det. Ja det blir en rätt fin stund med andra ord.

Sen är det ju extra fint att kunna lägga barnen och känna att eventuella utbrott och grymtningar har förlåtits. Och lägga sig i sängen igen med en tv-serie (Deadwood), en halv bytta glass (cookies and cream) och med ren tvätt i bakgrunden som redan väntat i en vecka på att vikas, så den kan gott vänta ett tag till.
Bra start på sista veckan av frihet ändå. God natt.

Jag undrar bara

Men vad fan har jag gjort? Har jag precis inlett en diskussion på Facebook med välbärgade, privilegierade och fullkomligt självblinda hemmafruar om barnuppfostran? Ja.
Kommer jag vilja vrida nackar och skrikgråta innan det här är över? Ja.
Är det okej att dricka vin till lunch?

Update:
Alltså ärligt talat. Det är okej att föräldrar har olika syn på hur barn ska växa upp och allt det där. Det är okej att vi gör olika, tänker olika och säger olika.
Men att känna sig tvingad att spotta och fräsa på andra som inte håller med, det känns ju lite...sådär va. Allt började med den här artikeln som någon länkade. Jag personligen tycker den är urusel på alla sätt och vis och kommenterade det också, medan alla brittiska och amerikanska mammor prisade den och tyckte den var det bästa dom läst på såååååååå länge. Och tydligen har jag som har så små barn ingen aning om vad jag pratar om egentligen. Nej nej. Men fortsätt ni. Gör vad ni vill. Så gör jag vad jag vill. Jag har läst allt ni tycker om mig och mina hippiefasoner nu, tack för att ni tar det så seriöst förresten.  Privilegierade människor som inte begriper hur privilegierade dom är kan vara bland de värsta människorna jag vet att vistas tillsammans med. Det ska bli ganska skönt att inte behöva tvångsvistas med dom mer.

lördag 12 juli 2014

Om barnafadern

Det är många som frågar och undrar om barnens far just nu. Om han lämnar barnen och om hur han kan göra det.
Jag vill egentligen inte gå in på några detaljer, jag är inte i en position där jag kan tala för hans beslut eller hans fortsatta liv.
Men ni måste förstå att oavsett om jag och han inte längre lever ihop, oavsett om jag inte helt och hållet kan förstå honom, så kommer jag aldrig göra något annat än att stötta honom i vad han än tar sig för.
Det finns ett mörker hos alla människor. Mörker som ibland inte går att förklara eller för den delen ens att förstå. Människor är inte kompletta och vissa har en naturlig fallenhet för det mesta, men inte för allt. Att inte ha en fallenhet att klara av att vara en närvarande förälder på alla sätt och vis måste på många sätt vara det svåraste. Jag har känt på det under en kort period, när Edith var nyfödd och jag var fylld av depression och ångest. Då kunde jag varken älska eller känna mig nära. Men det var under några månader och så fort jag tog mig igenom det föll allt på plats. Att alltid, varenda dag, känna så måste vara ett av det svartaste mörker en människa kan leva med.
Jag tvivlar aldrig på hans kärlek till sina barn och han kommer alltid vara deras far på alla sätt och vis. Dom kommer att ses och dom kommer så länge jag orkar och kan ha en fungerande relation. Säkert komplicerad och svår i perioder. Men jag är övertygad om att barn kan bli lyckliga vuxna utan två föräldrar ständigt närvarande i vardagen. Våra barn kommer alltid ha många bra vuxna förebilder i sin närhet i vilket fall som helst. Det finns inget inom mig som varken vill eller kan ändra honom eller hans mörker. Det är som det är och jag är helt övertygad om att vi kommer göra det absolut bästa vi kan av situationen. Det finns inga vinnare eller förlorare här. Det finns bara människor, barn som vuxna, som alltid kommer veta att att dom är älskade och trygga, oavsett avstånd eller tidszoner. Jag hoppas att ni kan hålla era eventuella tankar och kommentarer om honom och hans beslut för er själv i fortsättningen. Om inte jag pratar illa om honom finns det ingen anledning för någon annan att göra det heller.

Mama I'm coming home

Jag har stått här ett tag och stirrat nu. Stirrat ut över det sista av kvällssolen som fyller lägenheten. Det skitiga matbordet. Smulorna på golvet. Leksakerna i varenda hörn. Minnena i varenda vrå. Vad gör man av dom? När dom kryper ut ur huden och lägger sig som en tjock och klibbig hinna över hela kroppen. När dom gör det svårt att andas och svårt att stå rakt och stadigt.
Jag förväntade mig inte den här totala helkroppsförlamningen. Jag förväntade mig inte den här tomheten heller. Jag har ju varit ensam så länge. Även innan allt tog slut var jag ensam. Det är väl så man vet att det är slut, när man är ensam i tvåsamheten. Jag har vetat så länge. Ändå står jag här nu och känner hur allt faller och hur allt som påminner mig om honom och om oss kväver och förstör mig. Och barnen som flera gånger per dag frågar efter pappa. Som inte förstår mig när jag säger att pappa har åkt och att han inte kommer tillbaka. Som lägger sig på hans madrass på golvet för att vänta på att han ska säga godnatt och godmorgon. Det sorgligaste jag någonsin sett.
Men det finns något mitt i det här som håller mig upprätt och som får mig att höja blicken. Det får mig att längta och det får mig att orka.
Vi ska flytta hem igen. Till Sverige. Vi ska börja om och vi ska bygga något nytt. Sverige. Jag har längtat så länge men jag trodde att jag skulle må bättre här i den stora staden. Jag trodde att äventyret här skulle få mig att bli starkare och modigare.
Men jag vill inte vara modig och äventyrlig mer. Jag vill att det ska kännas tryggt. Säkert. Omfamnande. Inte för att jag inbillar mig att det kommer vara lättare på något sätt. Jag tror det kommer bli tungt och jag tror det kommer bli svårt att anpassa sig. Men tänk vad skönt det kommer vara att få andas ut någon gång och inte känna mig ständigt osäker på precis allt.
Jag längtar efter att få landa och att långsamt få bygga nytt. Ett nytt jag. Ett nytt hem. Ett nytt liv. För mig och barnen. Det är bara vi nu och jag önskar mig inget annat heller. Det här kommer bli bra. Jag känner det på mig.

Mamma, vi kommer hem nu.

fredag 11 juli 2014

Grattis till mig själv

Att säga hejdå till mitt hittills livs kärlek var inte det minsta svårt i jämförelse med att vakna upp idag på min födelsedag och känna mig som den ensammaste människan i världen. Jag vet att jag inte är det. Men ändå. 29 år och skild med två barn. Det var väl inte riktigt så det var tänkt.
Men grattis till mig själv. Nu kan det bara bli bättre va?

torsdag 10 juli 2014

Sista dagen

När jag kom in i köket omfamnade han mig och drog ett djupt andetag. Han andades in mig. Min doft och min närvaro. Det sista av mig.
Han viskade i mitt öra: "Im sorry. Im sorry for how it all ended" och i hans famn fick jag äntligen tid och plats att gråta ut. Sen sa han det jag har behövt höra sedan den där kvällen i April då allt tog slut. Han sa att jag varit betydande. Att jag varit viktig. Att jag spelat roll. Inom mig lagades något på ett ögonblick. Plötsligt kändes allt det vassa och hårda lite mjukare och lite behagligare. Jag kände mig äntligen lite friare.
Men imorgon när han lägger nycklarna i min hand och stänger dörren efter sig kommer jag falla sönder. Det här med att vara stark och stolt får vänta. Nu vill jag bara sörja att jag förlorade honom. Min bästa vän. Jag vill bara sörja att han är borta och att jag inte vet när eller var våra vägar kommer mötas igen. Jag vill bara sörja klart. Sen kan jag vara stark.

tisdag 8 juli 2014

Hej dagboken. Det här var min måndag

04:30 vaknade jag efter fyra timmars otillräcklig sömn. Vad i helvete. Låg och stirrade i taket i flera timmar istället för att sova vidare. En ledsen och ensam heliumballong i taket. Så ska filmen om mitt liv heta.

Efter en rätt slitsam morgon med sedvanligt skrik och panik vid frukostbordet lyckades jag ändå lämna två glada och någorlunda rena barn på Kita i någorlunda vettig tid. Jag följde upp den lilla vardagssegern med en promenad längs med hamnen. Och allt jag kunde tänka var: "Om jag skulle flytta till Sverige skulle jag aldrig morgonpromenera här mer". Så sorglig tanke. Det är mycket sånt nu. Förvirrade känslor och tankar invändigt.

Lyckligaste stunden på dagen var när jag hade hur mycket tid som helst att ligga och dra mig i sängen efter den där 8 kilometers promenaden. Jag till och med slumrade till några omgångar. Så jävla skönt. Tänk om det för alltid kunde vara såhär. Bekymmersfritt och avslappnat.

Ja men sen gick jag på dejt! Mitt på ljusa dagen på mitt stammisfik. Jag träffade honom på tåget hem en natt för längesedan och det visade sig att vi bodde på samma gata. Sedan dess har vi liksom stött ihop i matbutiken, parken, tågstationen och sådär flera gånger i veckan. Så tillslut så bestämde vi oss (läs han) för att vi skulle ses en mer bestämd plats och tid. Vilket var ganska trevligt ändå. Men alltså jag vet inte. Jag börjar tröttna lite på att träffa nya personer. Berätta samma historia om och om igen. Fråga samma frågor och förvänta sig spännande svar och alltid bli besviken på den tråkiga verkligheten. Vara sig själv fast utan att vara helt sig själv. Sälja in sig. Som en produkt.
Nu var det inte så med den här killen. Tvärtom, det var rätt avslappnat och saknade all sån marknadsföringstaktik. Men i det stora hela. Ja men ni fattar.

Äntligen eftermiddag och jag fick hämta hem de här två favoriterna. Vi gick till parken där dom mest bråkade om snacks och jag mest undvek att besvara en annans förälders desperata kontaktsökande. Tack men nej tack.

Mitt i det lite lätt obekväma parkhänget kom jag, supermorsan, på att vi hade en läkartid för Edgar som jag helt lyckats förtränga. Eller ja, han skulle ju bara vaccineras. Eftersom att jag, återigen supermorsan, helt har glömt bort att vaccinera klart den där lille stackarn. Aja. Det var bara till att älga fram för att hinna till läkaren i tid. Väl framme fick vi såklart vänta i 35 minuter i väntrummet. Det fick det där svettiga kutandet med två vrålande ungar under armarna att framstå lite...onödigt kan vi väl säga.

Sen blev det premiär middag på Ikea. Ja ni hörde rätt. Ikea. Det stora bygget på vår gata har efter tre år äntligen öppnat. Jag som egentligen inte tycker om Ikea så mycket måste nog erkänna det praktiska i det hela. Mat till barnen och jag behöver inte diska. Dessutom tar det fyra minuter att promenera hem efteråt.

Resten av kvällen spenderade jag på en beach bar tillsammans med två kvinnor jag tycker väldigt mycket om.
Jag har hittat väldigt bra och fina vänner under min tid i Hamburg. Dom har blivit mitt substitut till familj och dom har blivit viktiga på många sätt. Det är fint det.