söndag 29 juni 2014

Hipp hipp hurra

Edgar fyllde två år i lördags. En sån liten men så stor händelse på samma gång. Det där lilla sårbara livet som landade på mitt bröst för två år sedan är nu det kaxigaste och vildaste lilla liv jag vet.

Det var en emotionell och sentimental dag. Vi firade hela funktionella familjen ihop. Även om jag mest grät och rotade i det förflutna. Det är ju lätt hänt när en sätter sig ner och minns ibland. Men vi hade bra samtal. Ärliga och fina ord. Viktiga uppgörelser. Jag börjar känna mig friare för varje dag som går. Minnena kommer snart blekna och allt kommer inte kännas så starkt och svårt för alltid. Det är vad jag intalar mig själv i alla fall. För två år sedan var jag så säker på hur livet skulle vara och kännas. Så mycket har hänt sedan den där dagen för två år sedan när jag födde Edgar till världen. Kärlek och elände, allt i en enda stormig blandning. Om 10 dagar börjar vi om på varsitt håll. På riktigt. Och för alltid. Ärrade för livet.

onsdag 25 juni 2014

Det blir nog bra det här

Jag går på tå. Egentligen har jag fått nog av allt. Jag vill bara skrika och slåss. Berätta vad jag verkligen känner. Berätta vad jag egentligen tycker. Men det är bara några veckor kvar. Några få dagar av tåttrippande och konfliktduckningar. Jag kan inte falla så nära slutet. Slutet. Det verkliga slutet. Det är bara två veckor kvar sen finns han inte här mer. Om två veckor ska jag sträcka på mig och gå med stadiga ben runtomkring i mitt hem. Då börjar det där nya livet. Jag är helt och hållet skräckslagen inför det, men det kommer jag inte berätta för någon. Jag ska byta ut oro och ängslan mot stadighet och styrka och jag ska lämna det här bakom mig. Jag ska börja om och jag ska älska vilt och gränslöst. Aldrig mer ska jag känna mig otillräcklig och hjälplös. Det blir nog bra det här. Så fort jag slutat darra av den makabra rädslan jag går omkring och bär på.

tisdag 24 juni 2014

Mina fina små

Jag kommer alltid finnas här med er. Jag hoppas ni kommer veta och förstå det. Om allt annat rämnar runtomkring er så finns jag här.
Fast, stadig och med en ständigt öppen famn för er att pusta ut i.
Er kommer jag alltid att älska.

måndag 23 juni 2014

Vi delade upp skivorna igår och det enda jag kan tänka på...

...är att jag förlorar min bästa vän. Min allra bästa vän.
Det gör mig obotligt ledsen även i dom bästa stunderna.

söndag 22 juni 2014

För mig själv

Två dagar helt för mig själv. Jag har läst. Suttit i tystnad. Promenerat runt. Gått på loppis. Sovit bort en hel eftermiddag. Spenderat kvällen med vänner, god mat och bra utsikt. Druckit vin och svullat kaka istället för att gå hem mitt i natten. Sovit gott och länge. Andats. Sträckt på mig. Fått nya idéer och framtidstankar.

Snart ska jag hem till barnen. Jag längtar efter vresigheten, kramarna, skratten, gråten, ja allting. Två dagar för mig själv. Det gjorde gott.

torsdag 19 juni 2014

Mitt trubbel

När jag träffade Trubbel för första gången tappade jag allt som har med sunt förnuft och principer att göra. Hans blick, hans sätt att prata, hans sätt att röra vid mig, hans sätt att tänka förvandlade mig till en mycket ivrig och besatt person. Vi inledde vår relation på ett nöjesfält i stan. Bland neonljus, sockervadd, blaskig öl och pilkastning vaknade något mellan oss. En intensiv vänskap. Och jag blev beroende av honom. Långt ifrån kär eller förälskad. Men beroende. Han blev mitt heroin. Mitt trubbel.
Vi har gått på basket, sett roller derby, åkt båt på hamnen, suttit på stranden i timmar, druckit öl, testat alla veganpizzor i stan, hängt med hans vänner, jag har sett honom spela, vi har berört varandra djupt, kysst varandra djupt och behövt varandra djupt.
Sen började lögnerna trilla fram. En efter en. Stora som små. Det fanns någon annan. Några andra. Det fanns ett barn på väg. Det var så mycket att jag inte visste vad som var sant eller lögn mer. Mitt trubbel. Mitt heroin. Så underbar i korta stunder men så dålig för mig i längden. Han är min bästa dejt. Inget specifikt tillfälle eller så. Bara hans person i sig själv. Det har varit så livfullt och storartat när vi har setts. Så mycket lust. Så mycket närhet. Det är efteråt det gör ont. Jag måste sluta träffa honom, jag vet. Han är inte bra för mig och han är ingen jag vill ha. Jag är inte ens kär i honom. Men beroende är jag likväl.
Så jag slutar träffa honom i perioder. Jag säger att det räcker nu och han förstår. Det kommer några meddelande på kvällarna ibland men för det mesta är det inga problem. Inget behov eller beroende som gör sig påmind. Tills jag springer på honom på stan. På kaffestället. Eller i matbutiken. Då faller jag tillbaka. När jag möter hans blick och han kallar mig det där som bara han kallar mig för. Då kommer beroendet, behovet och lusten. Den ultimata kicken. Mitt Trubbel. Mitt jävla Trubbel.

Jag förstår att jag framstår som en fullkomlig idiot i mina ord. Att jag beter mig som en dåre utan konsekvenstänk eller ett enda uns stolthet i kroppen. Men jag tror att han har och är precis det jag vill åt nu. Efter 4 år utan den där spänningen, den där kicken, så tillåter jag mig själv att ta för mig och känna lite. Jag är inte så rädd för att bli sårad eller sviken. Jag är mer rädd att aldrig känna starkt igen. Eller att aldrig vara beroende av någon igen. Det är en härlig känsla och den kommer försvinna så småningom, det vet jag. Så det är med rätt öppna armar jag välkomnar trubblet och omfamnar allt som trubblet innebär. Jag vill inte bara sörja och minnas vad som varit. Jag vill ju leva lite också.

onsdag 18 juni 2014

Hej!


Det finns något jag vill säga till er. Något jag tänkt på varenda dag sedan den här omtumlande skilsmässan basunerades ut. Era ord, ert engagemang och era tankar har varit helt ovärderliga för mig. Jag vet inte hur många gånger jag läser era ord per dag. Om och om igen. Era trygga internetfamnar håller mig lugn och jag blir hänförd över all er omtanke.
Tack. Tack så jävla mycket.
Utan er hade allt det här varit mycket svårare. Och till er som är i liknande situationer eller som går på vägen åt det hållet, ni behöver inte vara ensamma. Vi kan göra det här ihop.
Fy fan vad bra ni är. Varenda en av er.

Med vänlig hälsning,
Skamlösa-selfie-mamman 

Något att leva till

Livet just nu. Det blandas med ivriga samtal om lust och förväntan. Djupa kyssar farväl alldeles innan tågdörrarna stängs. Små barnhänder som slingrar sig in i mitt hår om nätterna. Barn som matvägrar och som testar gränser. Tvivel och tusen tårar inför framtiden. Dystra och falskt leende konversationer i hallen med någon jag har älskat. Vänner som tar ner mig på jorden och som lugnar mig. Ett kreativt kaos invändigt. Ständigt växande tvätthögar. Långa eftermiddagar i parken och havregrynsgröt till middag.
Det som saknas. Ett soundtrack. Jag har haft musik till alla kapitel i livet. Men jag har ingenting som passar nu. Ett uppbrott, en skilsmässa, krossade drömmar men inte alltför sårade känslor. Jag vill ha något som jag kan viga till den här tiden. Något jag om några år kan lyssna på och minnas. Med stolthet och med starka minnen. Depeche Modes singles 81-85 passar inte längre. Jag har testat men det är inte riktigt rätt. Snälla ge mig något att leva till.

måndag 16 juni 2014

Tre år sedan

Det har gått tre år sedan jag flyttade till Hamburg. Och det verkar som att jag blir kvar här ett litet tag till. Jo jag vet att jag har varit lite luddig och velig när det kommer till om jag ska stanna eller inte. Det är svårt att ta livsavgörande beslut själv nämligen. Nu börjar ju Hamburg bli mitt hem. Jag har ett fint nätverk här med goda vänner och stort stöd. Jag har börjat plugga tyska igen och har därmed slutat hitta på egna ord och använder alltså helt existerande och korrekta ord när jag pratar. Vilket jag gör så lite som möjligt om jag ska vara helt ärlig. Men det kommer väl.
Jag kan inte flytta härifrån än. Inte nu när jag upplever mer och mer, ser mer och mer, lever mer och mer. Jag är helt enkelt inte klar. Och jag menar, Sverige finns väl kvar? Jag måste ge Hamburg en chans på riktigt. Att bo och leva i. Att älska i på nytt. Att utvecklas i och utforska mer.

Bilderna har inte så mycket med texten att göra. Men det är ju gulliga barn, en livsbejakande småbarnsmor och Hamburgs hamn. Tre rätt bra saker att titta på med andra ord.

söndag 15 juni 2014

Jag försöker blogga mer. Men det tar ju sån jävla tid

En rätt skön grej med att vara singel är ju ändå att jag har fått ett helt rum för mig själv numera. Jag kan sätta upp vilka planscher jag vill på väggen utan att det ska diskuteras i det oändliga. Jag kan gå och lägga mig i sandiga lakan, eftersom jag inte bryr mig, utan att bli väckt mitt i natten av att någon måste byta lakan omedelbart. Jag kan också sitta i sängen och dricka en öl, lämna ölflaskan på byrån intill sängen, och skita i att ta bort den i flera veckor, utan att det gnälls om det.
En annan bra grej med att vara singel är ju att dejta. Eller i ärlighetens namn är det inte alltid så jävla roligt. Herregud vilka dårar det finns där ute. Och vilka dåliga dejter jag varit på. Men också en del bra dejter.
Min sämsta dejt hittills var med en person som först var 15 minuter sen till baren, och eftersom jag alltid är 15 minuter tidig var det ju rätt lång väntan. Sedan spenderade hen två timmar åt att prata om ämnet hen håller på att doktorera inom. "Jättespännande" för någon som precis gjort slut med sin man sedan 4,5 år tillbaka och vill bli lite uppvaktad igen. Inte lyssna på molekylära svårigheter inom kvantfysik. Inte en enda gång tittade hen mig i ögonen eller frågade någonting om mig. När jag sedan låtsades att min telefon ringde och att jag var tvungen skynda mig hem till mina barn som blivit "akut magsjuka" antydde hen att jag var rasist eftersom jag inte ville ligga med henom. Ja. Tänk om jag hade kunnat komma på den lögnen, att det var hens hudfärg som störde mig och inte hela hens jävla uppenbarelse, då hade jag kanske sluppit det ivriga sms:andet de följande veckorna och tjatet om en ny dejt. Ja för jag träffar ju hemskt gärna någon som inte verkar det minsta intresserad av att lära känna mig, men som ändå är övertygad om att jag är rasist. Jag ljög tillslut om att jag skulle flytta hem till Sverige och att vi aldrig kommer ses igen. Ja det är den skitvärlden jag ska ge mig ut att dejta i igen. Där jag måste ljuga för att en person ska fatta att jag inte vill ses igen. För att ett nej inte är ett nej. Fy fan.

Jaha. Nu har mitt försök i att ta den här bloggen lite mer seriöst resulterat i att jag suttit i en timme med det här inlägget. Jag är kanske inte lika spontan och taktlös som jag alltid sett mig som när jag bloggar. Kanske har jag mognat lite. Kanske börjar det bli tråkigt att blogga. Eller så känns det bara lite ovant att skriva om andra personer, som ingen av er känner eller har träffat istället för någon som funnits med ända sedan den här bloggens begynnelse och som många av er känner till redan. Men nya tider kräver nya vanor. Jag är ju en dejtande ensamstående mamma numera. Jag måste ju få skvallra om hur det verkligen är att vada där ute i dejtinglivets avloppsvatten.
Jag betackar mig också från fler eventuella kommentarer om att det kanske är lite tidigt för mig att dejta igen. Jag är en vuxen och helt funktionell människa, jag gör mina egna val. Ni kan ta eran "omtanke" någon annanstans. Tack.

torsdag 12 juni 2014

Nöjd och rörd till tårar

På Kita hade alla barn idag pratat om hur dom vill bli stora och bli som pappa. Pappa, pappa, pappa. Den stora förebilden.
Ja alla barn utom mina. Dom sa att dom ville bli stora som...mamma såklart. Jag tolkar det som att det har att göra med mig som stor förebild och inte för att jag är stor och tjock.
Hursomhelst. My work here is done.

tisdag 10 juni 2014

Allt har sin tid

Jag har aldrig älskat så som jag har älskat honom. På alla gränslösa möjliga vis. Men jag visste redan för ett år sedan att jag inte ville dela resten av mitt liv med honom. Jag visste att vad vi än hade mellan oss skulle ta slut en dag och att jag den dagen skulle sakna honom för alltid, trots att jag inte vill leva ihop med honom mer. Nu har jag förlorat honom och jag är inte längre hans bästa vän. Medan han går vidare, avslutar och fortsätter livet utan att rota i vad som var kan jag inte låta bli att fortsätta undra. Vad gjorde jag för fel? Kunde jag ha gjort något annat? Är jag inte bra nog? Är jag ens värd att älska?
Så förödmjukande tankar. Sånt onödigt behov att älta och veta. Kanske var vår kärlek aldrig på riktig. Kanske var det bara ansvarskänslor för den där olyckan som blev till en stormig natt i Oslo tolv veckor efter vår första träff. Kanske dog den lilla kärlek vi möjligtvis hade kvar efter att den där andra olyckan blev till. Två oväntade men aldrig oönskade olyckor som idag är det mesta levande och vackraste jag har runtomkring mig.
Och det borde väl räcka med det. Att känna den där glädjen som barnen ger. Att ta emot den och bara släppa det där andra. Och för det mesta gör jag det. Men så kommer de där stunderna när jag inte begriper vad fan vi håller på med. Varför splittrar vi en helt funktionell familj bara för att vi inte längre är kära i varandra? Va? Skit i det. Vem behöver kärlek? Passion? Lust? Närhet? Ja visserligen jag. Visserligen är det precis det jag har saknat nästan hela tiden. Men återigen skit i det. Vi är en familj, vi borde hålla ihop. Vi måste försöka. Kämpa. Slåss. Jag kan leva kärlekslöst. Jag behöver aldrig mer känna lust. Vi kan fortsätta vara de trötta, bittra och sura gråa stenarna vi varit rätt länge nu. Vi kan fortsätta bråka och fräsa till varandra. Vi kan härda ut och svälja stolthet. Det kan vi. Bara vi gör det ihop. Som en familj.

Sen går det över. Jag inser att vi gör det enda rätta. Jag inser hur mycket gladare vi blivit utan varandra. Jag begriper ju att vad vi än hade var sprudlande och bubblande på alla sätt och vis, men vi var inte menade för stordåd tillsammans. Det gör vi nog bäst var och en för sig.
Det hjälper ju såklart att känna sig behövd och önskad av andra. Jag borde väl skriva någon annan här och framställa mig själv som en försiktig och försynt person som råkat träffa någon som får mig att känna mig mindre ensam. Men så är det ju inte. Jag är djärv och dåraktig, jag kastar mig in i känslor och jag tycker om flera personer, fast på olika sätt.
Det är kanske svårt att förstå för andra men jag kan inte se en enda anledning till att begränsa mig mer. Jag vill leva fritt och öppet, jag vill känna närhet och lust utan att skämmas. Jag vill att mitt hjärta ska slå hårda slag och det gör det äntligen igen. Ja även när de där förödmjukande och dåraktiga ältandet sätter fart. Allt har väl sin tid gissar jag.

fredag 6 juni 2014

Fyra bra stunder från idag

1. Lämnade så himla glada och gölliga barn på Kita. Och jag kom ihåg att ta med ombyteskläder. Äntligen. Pedagogerna har muttrat om det rätt länge nu. Så plötsligt händer det. *mental high five*

2. Storhandlade, städade och vek tvätt innan klockan tio. Kunde sedan dra ner persiennerna och med gott samvete plöja några tv-serier och dessutom sova en skaplig bit. *mental fistpump*

3. Gick till parken på eftermiddagen med de där glada och gölliga barnen och några vänner. En vet att det är en bra park när glassbilen kommer prick klockan fyra.

4. När barnen somnat tänkte jag ligga i soffan igen. En ska ju göra det en är bra på va. Men så ringde en vän och ville komma förbi. Och det var ju bra. För spontana situationer är mina favoritsituationer men de är ju också de svåraste situationerna ibland. Nåväl. Vi har ju samma intressen, min vän och jag. Öl, chips och tv-serier. Så himla fint med sällskap en stund.
En bra dag. Helt utan firande av någon nationaldag. Så skönt.

torsdag 5 juni 2014

Jag dejtar alltså finns jag

Det är torsdag. Jag är på väg till veckans tredje dejt. Jag har på mig trasiga converse och byxor som sitter lite för tight. Jag gillar att dejta såhär utan att egentligen vilja ha någon. Jag kan slappna av och bara vara mig själv. Ingen behöver ju tycka om mig. Utom jag själv då.
Dessutom valde min dejt mitt favoritställe i hela Hamburg att träffas på. Det kan ju bli bra. Eller skit. Vi får väl se.

onsdag 4 juni 2014

Fan vad bra att vi gör slut

Uppdelningen av hans och mitt har börjat. Och det jag bävade för har istället blivit en rätt trevlig sysselsättning vi gör ihop. Visst vrider det sig lite i min mage när jag ser flyttkartongerna och de tomma ytorna. Och visst släpper jag vissa saker kanske lite för lätt. (Egentligen inte, vem behåller alla möbler och det svindyra kylskåpet va?) Men samtidigt känner jag ju närheten mellan oss. Fortfarande lika tydlig. Fortfarande lika självklar.
Jag är så glad att vi gör slut. Jo men jag är faktiskt det. Vi blir gladare och starkare personer på varsitt håll istället för ledsnare och argare personer ihop.
Kanske tänker jag annorlunda om några veckor när han inte finns kvar här mer. Kanske tänker jag annorlunda när jag efter tre månader med barnen själv känner mig lite "trött och sliten". Tur att jag skriver ner det här nu då när det känns så bra menar jag.

söndag 1 juni 2014

Åh min bortglömda och älskade blogg

Det finns inte riktigt någon lust att skriva längre. Det är som om jag lyckades kräla mig ur det allra svåraste och geggigaste, den första etappen, och nu vill jag bara vila, vara och ta del av allt runtomkring mig.
I mitt huvud just nu kan jag tex höra röster från tre kvinnor jag spenderat helgen tillsammans med. Vi har sovit ihop, ätit och druckit ihop, skrattat ihop och pratat så oändligt mycket om precis allting. Helt öppet och ärligt. Precis sådär som det ska vara när människor möts.

Nu är jag så fylld av energi och inspiration att jag vill börja strukturera upp, planera, få till rutiner och ordna sådant jag hittills bara skjutit upp hittills.
Snart kommer Hass börja packa och flytta ut. Jag vill känna mig förberedd och redo inför alla minnen som kommer ramla ut och in i flyttkartongerna. Jag vill kunna stå stadigt hela tiden och inte vackla en enda gång, trots att jag vet hur hårt det kommer kännas när kartongerna kommer staplas på varandra och flyttas ut ur mitt hem. Mitt hem. Det är ju inte så mycket mitt hem. Jag ska också flytta härifrån någon gång. Jag ska bara försöka komma på vilken väg jag ska gå och vilket liv jag tror mig vilja ha.

Kanske flyttar jag till ockuperade områden med anarkister och konstnärer. Kanske får mina barn växa upp med en utomhusdusch i ett stort och kärleksfullt kollektiv. Kanske vill jag nå dit, men vågar inte riktigt. Jag har så många önskemål och drömmar men kan inte begripa vad jag ska ta mig till för att nå dit. Egentligen är det ju inte målet jag vill åt. Det är ju faktiskt resan. Jag är trött på det bekväma och trygga. Det är ju bland annat därför jag lämnar det. Men frågan är hur mycket spänning och pirr jag egentligen behöver ha för att känna mig nöjd?