måndag 26 maj 2014

Återuppstånden från de känslodöda

Jag kan inte minnas senast jag var helt närvarande med barnen. Det kan vara veckor senast. Fast troligtvis flera månader.
Det har varit så mycket tankar och funderingar så himla länge. Så mycket ängslan och så mycket oro. Men så plötsligt släppte det. I torsdags tog jag några bra beslut och fick några bra besked. Så pass bra att min rygg slutade göra ont inom loppet av en timma och en propp som jag måste ha haft invändigt löstes upp. För jösses vad blod, värme, känslor och tillhörighet det började rumla runt inom mig. Sådant som varit avstängt rätt länge och som jag inte begripit att jag saknat.
Jag kände mig nästan som vanligt igen. Vad det nu betyder. Så ni kan ju förstå vilket bra upplägg det blev inför helgen va. Pass på för här blir det glatt och härligt.

Mina barn har ju börjat med konststycket att fixa frukost själva. Sovmorgon och korvbröd med smör på är en rätt bra start på dagen ändå, det måste jag hålla med om.
Och stoltheten i det där rara lilla barnets ögon när hon visade upp sina små korvbrödsbitar som hon hade brett är helt oslagbar.

Vi har gått promenader i områden som jag glömt bort hur mycket jag älskar, med stans största loppis och och små veganhak överallt. Bilden visar verkligen inte hur fantastiskt Karolinenviertel är. Ni får helt enkelt tro på mitt ord om ni har vägarna förbi.

Aja. Det har varit någon slags barnens dag i stan också. Med skitbillig karusellåkning bland annat. Rätt så nöjda barn och inte så urfattig mamma. Bra kombination.

Vi har byggt lerfigurer i solen...

...och picknickat på offentlig konst.

Det här gosandet och kramandets alltså. Jag tillåter det nu. Jag är mottaglig och öppen för det igen. Hjälp vad jag har varit frånvarande länge. Jag förstår det nu.

Jag är ju en mamma som inte har särskilt många regler. Men i helgen införde jag en ny regel. Att i mitt sovrum och särskilt i min säng är det noll tolerans för bråk, skrik och slagsmål. Det fungerar helt chockartat bra om jag ska vara ärlig. "Det ska vara harmoni här nu ungar, känner ni det? Känner ni?" Det gör dom.

Jag har ju unnat mig lite sånt jag gillar också. Vin och ost. Tjejer på rullskridskor. Och storstäda. Ahhhh....

I det stora hela har det varit en rätt konfliktfri och himla bra helg. Det känns så bra att känna mig återuppstånden igen. Lite räddare och ängsligare, men jävligt mycket mer peppad.
Och de där två barnen jag har växer sig närmre varandra för varje dag. Det är så fint att se dom leva och leka ihop. Ja slåss också för den delen. Men mest leka faktiskt.

Och idag kom Hass tillbaka efter tre veckor långt härifrån. Som jag har saknat honom. Och så härligt det kändes att ses igen som glada och lugna personer. Mycket piggare och bättre personer än vad vi varit på länge. Han är verkligen min bästa vän fortfarande. Vi hör ihop. Men på ett annat och bättre sätt. Jag är helt övertygad om det.
Och barnen. Ja men det är klart det blev uppståndelse, dans och musik när de fick vara nära honom igen.
För min del också. Fast jag var väl något lugnare ändå.

söndag 18 maj 2014

Hur det kom sig att jag blockade någon för första gången

"Jag gillade dig mer när du var full av liv och nyfikenhet. När du var glad och vågade smaka på livet" skrev någon till mig idag. En sån jävla olämplig och onödig sak att skriva. Fråga inte hur jag mår om du inte vill höra sanningen. Om att jag inte vet hur jag mår. Att det går upp och ner. Från dag till dag. Timme för timme.
Det är inte så mycket att kärleken dog och att vi inte passade ihop. Det kan jag ta, acceptera och hantera. Det är sånt som händer och jag vet att vi gör rätt. Mellan oss är det inget surt eller bittert mer.
Det är framtiden. Identiteten. Livet. Tillvaron. Möjligheter som försvinner. Tiden som inte räcker till. Orken som inte finns. Allt det där som får mig svag och tunn. Fråga inte om du inte vill veta. Och döm mig inte för att jag är ärlig och känner allt jag känner. Då kan du gå och gilla någon annan istället om det bara är ständigt glada och livssmakande människor du vill omge dig med. Vad fan innebär det förresten att smaka på livet? Vad är det för vidrig jävla metafor? Det låter nästan som ett övergrepp om jag ska vara ärlig. Vilket jag ska. Vilket jag alltid kommer vara. Hej med dig.

När smärtan vandrar ut

Efter två dygn av fullständig vidrig smärta i ryggen ringde jag tillslut en läkare som fick komma hit. Medan han satte sprutor i min rygg och försökte dämpa smärtan sa han att det här beror på något annat. Något svårare. Det kan inte bli svårare än en skilsmässa viskade jag som svar. Han höll med och gav mig några morfintabletter i handen, gav mig en kram och gick vidare till nästa patient.
Mina barn som levt på popcorn och mjölk med honung blev jublande glada när jag äntligen kunde servera vanlig mat. Mina barn som fått natta sig själva och byta blöjor på varandra blev så orimligt förtjusta i att jag kunde vara med dem igen. Det gör fortfarande ont. På insidan och ut. Men det kommer bli bättre.
De här dagarna har fått mig att tvivla. Jag vill inte göra det här själv. Jag kan inte. Jag får svårt att andas när jag tänker på livet och att aldrig mer få avlastning, att aldrig mer få vila ut.
Jag hade ju bestämt mig för att stanna här. Men kanske får jag fundera några vändor till. Jag vill aldrig känna mig såhär förlamad igen. Jag vill aldrig att mina barn ska klampa runt bland popcornsmulor och somna ensamma igen för att jag inte har någon annan att be om hjälp. Jag vill inte vara en familj heller med olyckliga vuxna som slutat älska. Jag vill bara att vi ska hitta en lösning. Gärna en lösning som innebär att vi bor på samma kontinent. Gärna i samma land. Men allt har vänts upp och ner. Igen. Som om inte det vore nog med att vår kärlek dog. Det finns så mycket mer och jag vet inte var vi kommer hamna. Nu ska jag bara flyta med ett tag. Jag ska försöka att inte drunkna och inte simma för snabbt. Bara flyta med och kanske sluta vara såhär morfinfnissig någon gång.

lördag 10 maj 2014

När mamma är här är jag inte ensam

Min mamma är här. Hon plockar disk och håller rent. Hon tar hand om barnen när jag inte orkar. Jag stänger av när hon är här. Jag bara sover och hör inte ens när barnen vaknar. Jag, som i vanliga fall kan höra på en avlägsen hostning mitt i natten om den innebär vakna barn eller inte. Det är fint att ha henne här. Och jag hör mig själv säga saker som att jag mår bra, att jag känner mig stark och ser positivt på framtiden. Saker som att det känns så bra nu. Och allt det där stämmer ju visserligen. Men ändå kan jag ibland sköljas över av akut och svårhanterlig sorg. Från ingenstans kommer den och varar bara någon minut eller två. Efterdyningar av uppbrottet. Fantomsmärtor över något som aldrig fanns. Plötsligt gör min kropp ont igen. Sorgeont kallar jag det för. Jag har aldrig känt det tidigare innan vi gjorde slut. Nu känner jag det lite då och då. När jag sänker garden och låter känslorna rulla in och ta över mig.
Och han är med någon annan. Som jag har vetat om ett tag och som jag inte bryr mig om. Jag uppmuntrar honom att känna starkt och stormigt för någon igen. Sådär som han kände för mig en gång för längesedan. Han har varit död inombords så länge. Att se den där gnistan hos honom gör mig helt och ärligt glad. Jag bryr mig inte ens om att det inte är jag som väcker det hos honom.
Jag träffar också andra. Men det är på ett annat sätt. Jag är helt bortdomnad och kan inte tänka på annat än barnen och vår lilla trio. Vår framtid ihop. Hur vi kommer ha det och hur det kommer bli. Jag är med andra ord inte riktigt där. Om någon säger sig tycka om mig skrattar jag och skakar på huvudet. Begriper du inte att jag är själv? Jag är här med dig, men jag är själv nu. Du är bara sällskap för mig, ingenting annat. Jag kan inte tycka om någon igen. För hur skulle jag kunna göra det om det ändå bara riskerar att ta slut och dö om ett litet tag. Jo vi kan väl säga att den där cynismen som dog i samma sekund jag föll handlöst för Hass har återtagit sin plats. På både ont och gott. Men vadå. Jag har varit officiellt singel i fem veckor. Inofficiellt singel mycket längre. Jag behöver ju inte rusa in i något. Jag gillar att vara själv. Fast jag hatar att vara ensam. Det är olika det där. Det visste jag inte för fem veckor sedan. Men jag vet det nu.

tisdag 6 maj 2014

Bara för att

"Jag saknade dig idag" sa jag när han kom hem. "Varför då?" svarade han mig. Ja inte vet väl jag. Kanske för att vi har hört ihop i 4,5 år och jag är lite ovan vid att inte ha dig vid min sida. Kanske för att jag tycker om dig fortfarande. Som vän eller före detta livskamrat eller bara som medmänniska. Kanske för att jag nästan känner mig desperat efter närhet och omtanke. Kanske bara för att jag kände så.

söndag 4 maj 2014

Jag tycker om att hålla käft och mitt eget sällskap ibland

24 timmar utan barn. Utan ansvar. Utan sorg. Ja men ni förstår. Något rätt så jävla välbehövligt.

Jag började med att gå på museum. Såg en utställning om Coco Chanel bland annat. Så fruktansvärt tråkigt och ointressant. Men eftersom jag älskar att stryka omkring själv på museum gjorde det mig inte så mycket.

Jag följde upp den kulturella chocken med att åka båt på floden och promenera längs med stranden. Att umgås med bara mig själv som sällskap är verkligen fantastiskt. Det är så jävla skönt att bara hålla käft och inte hålla på att prata hela tiden. Det är också rätt skönt att bli vän med sina tankar och grubblerier. Det blir en ju bara om en är för sig själv en liten stund. Ja så dalailamisk blev jag när jag satt där vid strandkanten bra länge. Och återigen. Hamburg alltså. En sån bra stad. Mitt beslut att stanna här blir mer självklart för varje dag som går.

Ja men sen mötte jag upp en vän tillslut. Någon måtta får det ju vara på ensamgrubblerierna ändå. Vi åt kanske den bästa thaimaten jag vill minnas att jag någonsin ätit och pratade om hur roligt det skulle vara att spendera resten av kvällen på någon inrökt punkig och sunkig bar någonstans på reeperbahn.

Det gjorde vi inte. Istället låg vi på ett golv och lyssnade igenom Nick Caves discografi och pratade om skilsmässor och hur fint det kan bli istället för tråkigt och svårt. Vilken tid det tog att lyssna på alla de där skivorna förresten. Men så härligt med någon som vågar dela med sig av sitt nörderi och sin kunskap om vartenda album. Ja just nu minns jag ju ingenting om vad som sades. Men då var det ju spännande såklart.

Det här var kanske det bästa ändå. Jag vaknade av mig själv sent på morgonen. I rena och manglade lakan. Och där låg jag kvar länge och sträckte på mig. Vred på mig. Kände efter lite. Det finns så mycket jag ser fram emot nu och så lite jag är rädd för. Det är en rätt go känsla att bära omkring på efter en ganska lång tids olycklighetskänslor som jag inte riktigt vågat sätta ord på.

Ja men jag passade ju på att hetsäta lite brunch också innan jag gick hem. Och för den skarpsynta kan jag bara förnöjt bekräfta, att ja, det är kokt ägg med kaviar på ni skymtar. Kaviar. Karls kaviar. En liten del av himmelriket på min gata i stan.

lördag 3 maj 2014

Fredag med vänner och smuts

"Hörrni ungar, det här med att ni låter mig sova till åtta och byter blöja på varandra till och med, det ska vi fira med as mycket mat till frukost". Det var bara jag som åt. Men rätt skön stämning vid frukostbordet ändå.
Ser förresten att det verkar ha kommit in någon slags blåbärsmoothie eller något annat helvete bakom kameralinsen på telefonen. Därav en lila fläck på samtliga bilder. Borde jag kanske börja efterforska eventuell lösning på problemet eller bara skjuta upp det som precis allt annat här i livet?

När vi hade hetsätit/hetsbråkat klart med frukosten åkte vi in till stan och gick till parken. Ja men där träffade vi ju på tornedalingen som jag följt på bloggen hur länge som helst. Så jäkla roligt. Det här med internet alltså, sjukt rolig grej.
Extra roligt var det att höra att hennes trespråkiga son lät precis som Edith. Det där hittepåspråket alltså, det är visst inte bara mitt barn som håller på.

Ja men i den där parken hängde vi ju hela dagen i. Så bra att det finns väl placerade pommes frites-stationer lite varstans när moderskapet glömde/sket i matsäck till alla hungriga magar. Dom fick glass också. Visst. Skäm bort dom bara.

Ja men sen somnade dom ju. Mätta, glada och ruskigt skitiga. Så himla värt. När jag promenerade runt där i parken stötte jag på en vän jag inte träffat på länge. Det var så fint att prata lite, uppdatera varandra om livet och dessutom bestämma när vi ska ses nästa gång. Jag älskar att jag har vänner här, som verkligen är mina vänner, som jag stöter ihop med på de mest omöjliga och möjliga platser. Jag älskar den här staden och nätverket jag har här. Jag vill nog aldrig flytta härifrån.

På kvällen mötte jag Hass för att fira vår bröllopsdag. Vår tredje. Och sista. Det firade vi genom att posta skilsmässopapper och gå på den där italienska restaurangen vi aldrig tagit oss tid till att gå till tidigare. Vi firade väl kanske inte själva bröllopsdagen egentligen. Mer de åren vi haft ihop och det nya kapitlen i våra liv. En helt sorglös och mycket fin kväll. Och maten. Så fantastisk mat. Därför följer här en rad matpornografiska bilder. För att minnas. Såhär dyr restaurang kommer jag nämligen aldrig ha råd att gå till igen som ensamstående.

Allt som allt en bra uppladdning inför helgen som är min första ensamhelg som singel. Inga barn, ingen ex-man, bara jag och vad jag nu tar mig för.
Om jag är förväntansfull? Typ. Något. En smula bara.