tisdag 29 april 2014

Nej men såhär

Åh nej. Jag målade upp honom som ett större as än vad han är. Han är inte det. Han är fin, hjälpsam och lojal. Men framtiden ser lite svår ut.
Vi skulle ju flytta till USA ihop. Allt var klart. Det är inte säkert att han kan dra sig ur det nu. Har vi tur blir det bara under en begränsad tid. Har vi otur vet vi inte hur lång tid det blir alls.
Han lämnar inte sina barn. Och nej det är inte bara män som lämnar sina barn. Tro mig. Det finns kvinnor som gör det också.
Men han måste kanske vara borta ett tag. Och det gör mig frustrerad, arg, ilsken bortom allt sunt förnuft.
Det där företaget. Jag sa att det skulle bli vår död. Och det blev det.
Men jag är inte arg på honom. Jag är arg på situationen. Att allt tar sån tid. Att investerare aldrig tar hänsyn till känslor och familj. Att allt bara handlar om pengar.
Jag vill kunna gå vidare. Men det går inte. Jag hindras av lagar, regler och taktik. För att inte tala om allt jag måste skjuta upp på framtiden. Igen.
Jag verkar aldrig riktigt kunna uppfylla mina drömmar. Undrar vad som händer nästa gång jag är såhär nära att kunna göra vad jag vill igen?
Och det är ju vi båda som vill skiljas. Jag vill verkligen att alla förstår det. Men jag velar. Jag är osäker. Jag är fortfarande kär någonstans inuti.
Och han hanterar allt så bra. Är så stark. Medan jag bara faller hårt och plågsamt. Det är då jag känner mig lämnad och övergiven.
Det är då jag vill att han ska ta mig tillbaka. Men han är redan över det här. Så praktiskt lagd och osentimentalt. Ett bra komplement till mina svävande och långsinta känslor som är överallt precis hela tiden.
Jag kommer aldrig smutskasta honom här. Aldrig. Jag kommer aldrig se ner på honom och jag kommer aldrig missunna honom någonting. Den här bloggen kommer inte bli en smaskig skvallerblogg. Om jag inte går hem med Pete Doherty, som bor i mitt område, någon kväll. Då kan jag väl tänkas skvallra. Men skilsmässan är inget som behövs pratas om i detaljer. Mina känslor däremot. Mitt behov att älta och vädra dem är större än något annat jag känt någon gång. Inte ens graviditeter och förlossningsdepressioner har fått mig att vända ut och in på hela mig för att kunna få någon slags lugn och ro.
Så förbered er på det. Men låt honom vara. Han har inte gjort något ont.

Vissa dagar

Mitt hjärta är så tungt. Min kropp känns så tom och ihålig. Jag faller, och jag reser mig upp. Jag faller igen och ligger kvar en stund. Sen reser jag mig. Jag accepterar allt. Jag tar till mig det. Jag tänker att jag ska göra det bästa att situationen. Jag ska ta kontroll, styra, leda och jag ska vinna. Jävlar vad jag ska vinna.

Men det gör så ont. Det är så tungt. Det är helt obeskrivligt jävla overkligt.
Vi är inte längre vi. Det tog slut. Och jag fattar inte vad det vad som hände. När och hur hände det? Vad gjorde jag för fel? Varför fanns du inte där? Varför kämpade vi inte?
Vi gav upp. Vi lät varandra glida iväg. Vi svek varandra båda två.
Och nu ska vi försöka bygga upp egna identiteter. Vi ska bygga våra egna liv, ifrån varandra, när det enda vi gjort i flera år är att bygga upp varandras liv, tillsammans. Allt vi har gjort, har vi gjort tillsammans.

Jag vill inte förlora dig. Jag vill inte göra det här själv. Jag kan inte. Jag vågar inte. Snälla stanna.
Men du stannar inte. Du säger att det inte går att laga, att det är försent. Du kommer leva ett helt nytt liv i en helt ny del av världen. Du kommer kunna leva drömmarnas liv medan jag blir kvar här. Plockar upp spillrorna av det som var vi. Tar hand om barnen som är våra. Strider. Kämpar. Slåss. Allt kommer jag göra själv. Det var ju inte såhär det skulle bli och jag kan inte låta bli att känna mig lurad. Av livet. Det här jävla livet. Kanske lite av dig också. Men jag vill inte öppna den dörren. Jag vill inte vara arg. Jag vill inte bli bitter. Det enda jag vill är att den här stickande, vibrerande smärtan i hjärtat ska gå över. Jag vill inte känna mig trasig mer. Men du måste veta att jag är trasig.

Jag ska bli hel. Jag kommer bli det. Hur ärrad jag än är. Jag förstår ju att jag är ung, jag har hela livet framför mig. Utbildning, bostad, karriär, kanske ny kärlek och kanske en ny familj. Allt det där har jag framför mig. Jag förstår det. Men det är då och det är sen.
Det är nuet som är svårt. När min kropp sviker mig och inte orkar mer efter en hel dags tårar. Eller när den mentala smärtan övergår i fysisk smärta i leder och ådror. När jag bara vill falla i någons famn och tröstas. Höra att allt kommer bli bra. Känna mig trygg och älskad. Fast det är bara din famn jag vill falla in i. Men din famn är inte längre min att falla in i.

Den här texten säger egentligen ingenting om hur jag egentligen mår och känner. Den är ganska kraftigt censurerad och ganska kraftigt överdriven på samma gång. Jag känner mig begränsad. Jag vill inte hänga ut någon. Eller några. Jag vill värna om integriteten. Men jag har så mycket som behöver komma ut. Så mycket som bubblar och växer inuti mig.
Men så lite plats och så lite mod.
Kanske en annan dag.








onsdag 23 april 2014

Relativt och svårtillgängligt

Varje gång han säger "Det är klart, du kan lita mig" kan jag inte låta bli att på äkta såpoperamaner dramatiska väsa fram "Jag trodde jag kunde lita på dig när du lovade att älska mig livet ut. Och se hur det gick med det."
Ja jag vet det är ju lite onödigt. Men det kan inte hjälpas.
Jag mår rätt bra förresten, men det vågar en ju inte säga högt när en ligger i skilsmässa. Trots att jag ägnar alldeles för mycket tid åt att rannsaka mig själv och mitt agerande de senaste 4,5 åren och skyller allt lidande jag känt/känner på honom.
Det är ju han som lämnar mig. Det är ju han som överger familjen.
Ja det är i alla fall vad jag tänker till mig själv när jag glömmer bort den där detaljen om att jag också vill det här. För jag vill faktiskt att vi ska skiljas. Och jag mår rätt bra när jag säger det för mig själv. Och jag mår rätt bra när jag tänker på framtiden.
Det är klart, alla praktiska detaljer och tyska krångliga regler får mig ju nu lite såhär i efterhand känna att vi kanske kunde ha levt ihop ett litet tag till. Det hade ju varit betydligt lättare i alla fall. Praktiskt och ekonomiskt sett. Resten känns just nu sekundärt. Jag menar vad är lycka egentligen? Det är ju jävligt relativt och svårtillgängligt egentligen.

måndag 21 april 2014

Ensammast i stan

Det är lite så jag har känt mig i påsk. Ensam och alldeles förtvivlad stundvis. Det var ju i och för sig min ide att vi inte skulle fira påsk ihop som en familj i år. Vi är ju inte riktigt en familj längre, (eller?) och tanken att gå runt varandra i fyra dagar utan att skapa konflikter kändes helt orimlig. Så det blev jag och barnen hemma. Och visst har väl vi roat oss och haft det bra. Vi har ätit goda och långsamma frukostar, sovit och vilat otippat mycket, spenderat många timmar i parken, gått på tivoli, letat chokladägg hos goda vänner, varit ett bra team utan att tappa tålamodet en enda gång och sånt där. Men att sen natta trötta men glada barn och finna sig själv helt ensam och hela internet fylls av familjeidylliska bilder var väl sådär kul om jag ska vara ärlig. Det är väl en vanesak va? Eller kommer det alltid kännas såhär uppgivet? Kommer jag alltid känna mig ensammast i den här delen av stan?

Idag har jag i alla fall varit själv i många och långa timmar. Jag har fikat med vänner, promenerat i solen, druckit öl på rökiga pubar och avrundat det hela med att gråta i famnen hos någon jag inte känner så väl. Högt och lågt är lite av ett kännetecken för min status just nu.
Ska jag vara helt ärlig har den här veckan varit kanske den värsta veckan i livet hittills. Det har varit flera händelser som var och en för sig kanske inte hade varit så upprörande. Men att allt skulle hända samtidigt som jag precis gjort slut med min tilltänkta livskamrat har varit rätt svårhanterligt ibland. Men nu är ju den här skitveckan över. Nästa vecka blir nog bättre. Ja vi har ju till exempel vår bröllopsdag nästa helg. Ja men det blir nog livat och fyrverkerier ska ni se. Kul. Verkligen.

fredag 18 april 2014

Jag vet hur en långfredag ska firas

En skulle kunna räkna ut att min telefon tillhör en nybliven singel och livskrisande kvinna. Nytillkomna och flitigt använda appar hör nämligen till kategorierna: hälsa och träning, lägenhetssökning och onlinedating.
Jaja. En kan ju tycka att det går lite väl fort fram på en eller flera fronter, men en måste väl kunna se sig om lite ändå utan att anses som desperat.

Jaha. Annars då? Hur firar ni påsk?
Själv sysselsätter jag mig med det här:

tisdag 15 april 2014

Vardagen fortsätter ju. Tisdags edition

Jag måste orka med vardagen. Trots sömnlösa nätter som spenderas med ett rätt brett känsloregistret. Allt från lättnad till ilska. Gärna på en och samma gång. Och barnen ska ändå bestämt kliva upp tvivelaktigt tidigt. 05:00 idag. Bättre än 04:30. Betydligt sämre än 08:30.

När barnen lämnats på Kita återstår ett par alternativ för mig att göra.
Antingen gå hem och hulkgråta med en bytta glass i famnen eller hålla mig sysselsatt. Idag valde jag det andra alternativet. Någon annan dag väljer jag det förstnämnda.
Jag sysselsatte mig med att dels träffa en vän jag funnit via Instagram. Vi är från samma del av Sverige, har gemensamma intressen, har precis gjort slut med våra partners och ska börja helt nya liv här i Hamburg. Men jag gjorde något annat också. Jag stod framför spegeln ett tag och försökte vänja mig vid tanken på att den här 28-åriga personen snart kommer vara frånskild. Och singel.
Singel? Det låter nästan lite vidrigt. Kanske kommer jag ljuga lite om den detaljen ett tag till. Ensamstående klingar ju onekligen lite bättre. Inte så mycket köttmarknad över det.
Förväntar mig för övrigt en svår identitetskris snart. Blondering av hår, stora ironiska tatueringar eller lesbiskt uppvaknande. Något blir det. Var så säker.

När identitetssökandet i spegeln inte ledde till någonting märkvärdigt gick jag och hämtade barnen på Kita. Tillsammans åkte vi till en park med en handfull goda vänner. Det var så fint och minnesvärt. Det här gjorde vi förra sommaren också. Då pratade vi om min längtan efter ett tredje barn. Nu pratar vi om att det var väl bra att det inte blev någon bebis ändå. Och mycket mycket mer. Dom är både kloka och roliga. Min bästa kombination.

Till middag åt vi gröt. Så löjligt uppskattat av barnen att jag överväger att aldrig mer laga mat i mitt liv.

Och när det var läggdags skulle det delas säng. För det gör dom på Kita nu. Och det är ju ungefär det gulligaste jag varit med om.

När barnen somnat är det min svåraste stund. Jag grubblar, ångrar och våndas. Jag vill att allt bara ska bli klart. Samtidigt som jag vill fortsätta älta. Men ikväll bjöd jag hit en vän som kom med cola och choklad. Vi pratade ingenting om spruckna förhållanden eller om svåra identitetskriser. Istället lyssnade vi på black metal och satt mest och höll käft. Precis rätt sällskap för mig.

Det har väl varit en rätt bra dag idag med gissar jag. Imorgon ska jag kolla på två lägenheter. Det blir nog också bra. Eller jävligt svårt. Det beror väl lite på hur den här känslosamma schizofrenin jag drabbats av beter sig.

måndag 14 april 2014

Det har varit en bra dag idag. Snart kommer det väl en dålig en

Jag träffade en vän imorse som jag inte sett på länge. Vi bar på nyheter båda två. Hon om en efterlängtad graviditet och jag om en efterlängtad separation. Vi skrattade och vi grät tillsammans och höll om varandra sådär länge och tryggt. Livets goda blandat med det lite sura.

Det finns så många praktiska detaljer som måste lösas nu. Det är tur att han är så stabil och rationell och tar tag i saker. Jag får stå för där de sentimentala minnena och sakta ner. Det han redan glömt men som jag kommer vårda ömt. Imorse frågade vi varandra båda två om vi verkligen gör rätt. Borde vi inte försöka lite till? Ger vi upp alldeles för lätt? Jag blundade och kände efter. Hjärtat har visserligen brustit och det finns oändligt mycket sorg. Men allt annat känns så självklart och rätt. Så fridfullt och äkta.

Det är ganska många som tycker vi gör fel. Att vi borde stanna kvar hos varandra. För barnens skull. Till dom har jag egentligen inget annat svar än att det är mina barn, det är mitt liv och det är mina val. Vi kanske kan låta det fortsätta vara så.
Men de allra flesta har visat ett så enormt och storslaget stöd. Ni alla här, på Twitter, Instagram, Facebook, Skype och telefon. Jag är så tacksam för varenda litet ord ni delar. Jag vill att ni ska veta det. Att jag älskar er och uppskattar precis allting.

Och så många ni är som går igenom samma sak. Utan att vi visste om varandra. Varför har vi inte pratat om det förut? Varför vågar vi bara inte säga rakt ut hur det egentligen är? Vardagen och småbarnen förstör allt. Precis allt. Kärlek, sexliv, matro och goda nätters sömn. Vissa tar sig igenom gyttjan och ut på andra sidan, förhoppningsvis starkare än förut. Andra fastnar och sjunker sakta men säkert djupt ned i den. Och så finns det sådana som oss, som tycker att gyttjan är lite vidrig och tar liksom inga steg rakt ut, utan fegar och tar omvägar som inte leder någon annanstans än tillbaka till ruta ett.

söndag 13 april 2014

Det är över nu

Jag har älskat honom passionerat och innerligt. Så starkt som jag älskat honom har jag aldrig älskat någon annan. Jag har aldrig tvivlat på varken kärleken, tilliten eller alla våra hetsiga och snabba livsval. Jag har upplevt så mycket tillsammans och genom honom, de finaste ögonblicken hittills i mitt liv har jag delat med honom. Det kommer jag aldrig någonsin glömma.
Men kärleken har tagit slut. Och något har gått sönder, något som inte går att laga.
Då är det bäst att låta varandra gå. Att dela upp livet och hitta nya vägar och nya erfarenheter.
Även om det för oss är ett helt gemensamt beslut fattat på ömsesidig respekt för varandra så går det inte komma ifrån den gränslösa sorgen som slår hårt i magen när orden separation och skilsmässa ramlar över läpparna. Ena dagen känns allt tryggt och lugnt, vi kommer över det här tänker jag. Andra dagen är jag helt lamslagen av smärta. Jag kommer vara ensam. Frånskild. Övergiven. Lämnad. Ärrad för resten av mitt liv.
Barnen kommer bara höra historier om hur deras pappas kärlek lamslog mig där på konstskolan i Värmland. Men dom kommer aldrig minnas hur han hållit mig genom nätterna på en madrass på golvet i ett stormigt Hamburg. Dom kommer kanske inte heller minnas hur mamma grät och hur pappa tröstade. Hur kärleken dog och en vänskap växte fram. Vänskap är fint. Det är det. Men jag har förlorat honom och han kommer aldrig igen vara min. Det gör så ont i mig när jag tänker på det.

Det är nästan ironiskt. Alldeles nyss bestämde vi oss för att starta ett nytt äventyr någonstans långt bort. Ända till San Francisco ville vi till. Vi var så säkra på att vi skulle flytta att det kändes självklart att låta flyttkartonger stå kvar ouppackade ett litet tag till. Nu kommer flyttkartongerna inte färdas lika långt och dom kommer delas upp. Millimeterrättvist och sentimentalt. Ett helt annat äventyr men med mycket mer sorg i magen.
Jag talar mest om sorgen när jag nämner separationen. Jag vet det. Det är synd, för i verkligheten är det en otroligt stillsam och vänlig separation. Det finns inget bittert eller surt mellan oss alls och jag mår faktiskt rätt bra. Jag är helt övertygad om att det här är rätt och bra på alla sätt och vis. Men sorgen, smärtan och tårarna, det kommer jag inte ifrån.
Jag har förlorat honom. Och jag är ärrad för resten av mitt liv.

För er helt obegripligt. För mig en del av tillvaron.

Någonting håller på att hända. Något främmande och smärtsamt. Men vilt och lockande på samma gång tror jag. Det kommer och går i olika faser. Ena stunden känns det så självklart och så väntat. Andra stunden är det bara sorgligt och lite skamligt.
Men barnen är friska och alla mår väl bra gissar jag. Jag kan bara inte säga det högt än. För när jag säger det blir det så verkligt. Men om jag håller det för mig själv en liten stund till så kanske jag accepterar det snart.
Livet alltså. Så omvälvande på alla möjliga sätt och vis.

torsdag 10 april 2014

Och jag har varken ägglossning eller mens

Men herrejävlar vad trött jag är på syskonbråk och det eviga skrikandet som pågår här hemma. Kastandet av leksaker i golvet så de går i tusen bitar. Den eviga kampen om uppmärksamhet. Det evinnerliga tjatet av att bäras runt runt runt hela jävla tiden.
Hörrni barn, lös era konflikter själva. Jag bryr mig inte det minsta om ni har sönder era leksaker eller inte, det är ju inte direkt så att jag gillade dom från början. Och ni har kanske inte märkt det än men ni får alltid mer uppmärksamhet när ni leker tillsammans, är fantasifulla och försiktiga med varandra. Dessutom orkar jag inte bära omkring på 30 kg barn överallt. Ni får turas om eller lära er att gå.
Nu går jag och lägger mig. Jag är så jävla trött på de här skrikande eftermiddagarna att jag inte ens orkar beskriva den här tryckande känsla av ständig irritation jag har i magen.
Och inskolningen har gått åt helvete igen. Och nya utvecklingssamtal om Ediths utveckling oroar mig. Jag behöver dessutom ett jobb. Den här fattigdomen som plötsligt kom när föräldrapenningen tog slut är lite svår att hantera. Och jobb är ju så förbannat lätt att hitta här.
Ja. Det är lite grinigt just nu skulle vi kunna säga. Rätt så jävla mycket också. Men det skiter väl ni i.

måndag 7 april 2014

Ja hallå!

Det spelar ingen roll hur många gånger jag på ett pedagogiskt vis och med en ängels tålamod förklarar för Edgar varför jag inte gillar när han gör vissa saker. Det spelar heller ingen roll hur många gånger jag tappar fattningen och ryter ifrån alldeles för surt. Eller hur många gånger allt jävla påhitt från honom leder till konsekvenser. Likt förbannat välter han ut vattenmuggar, river ut soporna, sätter på alla vattenkranar i hela hemmet, springer runt med toaborsten, spolar ner leksaker i toaletten, river sönder böcker eller slår sin syster med hårda leksaker i huvudet, så fort jag vänder bort blicken. Och det gör jag ju rätt ofta då det alltid behövs torkas vatten, tröstas annat barn eller bara plocka upp saker i varenda liten jävla vrå han har varit i och härjat. En riktig jävla ligist är han den där ungen.
Och så fort jag ens yppar mig i ämnet för några vänner får jag alltid precis samma förbannade svar: "Ja men han är ju en pojke".

Hur vore det om vi slutade tycka att vissa beteenden är berättigade för vissa pga eventuella könstillhörigheter? Nej men uppfostra gärna fler barn till våldtäktsmän som inte förstår ett nej. Gör det bara. Det är ju precis vad vi behöver.
Själv tycker jag det är jävligt jobbigt och besvärligt med ett barn som aldrig lyssnar på vad jag säger. Samtidigt tänker jag att det hör till. Barn ska väl få testa gränser och skapa sina egna villkor. Men jag som förälder måste väl ändå få tröttna och behöva lite stöd i frågan utan att få det kastat i ansiktet på mig att hans snopp har något att göra med vad som är rimligt beteende eller inte?
Hör ni att jag är förbannad eller!

söndag 6 april 2014

Jag håller på för fullt med uppföljaren också

Om jag skulle ge en småbarnsförälder som vill starta eget företag ett enda råd så skulle det vara: gör det inte för i helvete. Om du inte tycker det är värt att inte hinna/orka med ca allt som har med barn, hem och partner att göra dvs.
Men om du nu skulle strunta totalt i mitt råd så är det okej, du vore inte den första om vi säger så, kanske ett par andra lite mer lättsamma råd kan hjälpa dig och din familj på vägen ni nu har valt att ta som egenföretagare.
1. Om du mot förmodan är på affärsresa, säg på andra sidan jorden, och tidzoner ställer till det för er att ens kunna ha någorlunda vettig kontakt med varandra. Skicka inga korta sms med fattig information om att affärsresan visst måste förlängas en dag eller två. Det blir så jävla dålig stämning då kan jag tala om.
2. Om du nu ska försöka trösta eventuell hemmavarande partner som är så urbota trött och evinnerligt ledsen, nämn inte överhuvudtaget att du ska göra samma helveteslånga affärsresa igen. Om en månad eller så.
3. Alla klagomål om eventuellt "obekväma hotellsängar", "långtråkiga affärsmiddagar" eller liknande för dig säkert "jättejobbiga" situationer är strängt förbjudet. Här är det spöstraff som gäller vid sådana klagomål.
4. Visst kan ni väl diskutera kontrakt, avtal, anställda, investerare och annat som rör företaget. Men kanske inte varenda samtal. Eller varenda vaken minut ni har ihop. Försök prata om annat också. Vädret till exempel. Ibland kan vädret vara mycket mycket roligare att prata om.
5. Att jobba hemifrån kan ibland fungera jättebra och faktiskt vara en stor fördel för vissa. Men säg för i helvete till att du "jobbar" då så slipper eventuell partner bli trött på ditt förbannade mobilsurfande i morgonrock i soffan medan barnen skriker och gröten kokar över.
6. After work heter det pga att det är efter arbetstid. Ölen dricks alltså efter jobbet. Och om de övriga anställdas flickvänner/pojkvänner bjuds med i denna hemliga after work-sekt, se till att bjuda med din livskamrat också.

Ja det här var bara några få av mina tips till er som nu vill starta ett eget företag. Snart kommer min bok ut i ämnet. Den heter: "1001 andra sätt en kan förstöra ett äktenskap".

fredag 4 april 2014

En helt ny värld

Inskolningen på Kita har gått från katastrofalt dålig till överraskande bra. Edgar är där några timmar själv varje dag och den här tiden som blir över utan barn att ta hand om är ju helt magisk. Saker en kan göra när ens båda barn härjar fritt på Kita:

Äta frukost tillsammans med sin livskamrat på ställen där barn annars river hela inredningen.

Handla mat utan att några knubbiga fingrar smyger ner kakor och choklad i korgen.

Strosa omkring i second hand-butiker och testa fräcka 80-talsjackor.

Påbörja mer kreativa projekt. Som lapptäcke till exempel.

Eller bara ligga och dra sig i sängen hur länge som helst. Med eller utan arbetande make. Det är ju upp till var och en.

onsdag 2 april 2014

Det finns ingen värdighet kvar

Jag har mens och en man som packar för att åka bort. Och jag bara bråkar. Och gråter. Går undan och blöder. Lägger mig på soffan med ett glasspaket på magen. "Här tänker jag ligga för alltid" tänker jag för mig själv och bestämmer mig för att strunta i att ens försöka. Försöka med glädje, ärlighet och omtanke. Jag ska sluta med det nu. Tills han kommer in i rummet och ser på mig. Då gråter jag salta tårar ner i glassen och säger förlåt. Det var faktiskt jävligt dumt av mig. Och jag har inga problem att se mitt ansvar och be om ursäkt. Jag blir bara lite irriterad över den goda glassen som liksom är lite förstörd nu. Sen känns det bra igen. Jag blöder fortfarande igenom byxorna och han ska fortfarande åka till Amerika imorgon. Men det känns bra igen.

tisdag 1 april 2014

Monday can be a fun day

Alltså denna lilla superpeppade trio alltså. Idag kom vi överens om att Kita skulle fungera bra för alla inblandade, utan bråk och utan skrik. Jaja. Det var väl värt ett försök i alla fall? Nu när vi fick sovmorgon och allt.

Och se där. Min förhandlingstaktik fungerade ju alldeles utmärkt. Jag kunde alltså lämna båda barnen idag, utan panik och utan ängslan. Och inte en enda gång frågade den där minsta avkomman efter mig. Vilken plötslig framgångssaga va?

Ja alltså plötsligt hade ju en hel dag gått och jag hade tagit mina första skälvande steg på en promenad utan barn och barnvagn. Inte det minsta sorgligt någonstans, bara så orimligt skönt. Så när Kita var över för dagen gick vi hem och spontanstädade lite ihop. Hur ofta händer det? Nej tänkte väl det.

OCH SEN LEKTE DE HÄR TVÅ IHOP! Utan några tjuvnyp eller träklossar kastade i huvudet. Jag fick feeling och var mycket närvarande moder samt orimligt inlevelsefull i "exakt" hur bilar kan låta.

Följt av stökig middag. Så värt den där spontanstädningen tidigare kändes efter ett par "MAMMA TITTA DET SNÖAR RIS"-episoder.

Sen hände detta! Date med min livskamrat på nöjesfält. Öl i plastmugg och pommes frites i pappersstrut. Så lätt det var att avhandla bubblande grubblerier, veckoschema och små men viktiga kärleksförklaringar när en är själv sådär. "Vad roligt vi har det ihop, det här gör vi snart om igen" säger vi alltid förvånat till varandra efter att vi umgåtts ihop. Sen dröjer det sex månader innan det händer igen. Men vi tänker ju på det lite oftare. Det är väl alltid något.