måndag 31 mars 2014

Jag bara undrar

Vad fan är det för fel på er som gnäller på sommartid? För oss som i vanliga fall kliver upp fem på morgonen får ju nu lyxen att sova till sex, ja idag till och med till sju.
Det är fan det bästa som händer på hela året.

söndag 30 mars 2014

En efterlängtad bilddagbok: Lördag

Jag inledde helgen med att ta mig en sån välbehövlig sovmorgon till strax efter nio. Då kändes det ju jävligt lyxigt och som att jag inte sovit så länge på evigheter. Men med tanke på att jag var ute och härjade till halv tre natten som var kändes det ju som i allra minsta laget.
Frukos intogs traditionsenligt med ett valfritt barn i knät.

Jag tog med mig barnen ut på lördagsmarknaden i vårt område, för att handla lite. Vi provsmakade korv och två sorters ostar och tyckte väl att det där var ju en trevlig och mysig grej att spatsera på. Men jävligt dyrt. Så vi gick till närmsta lågprisbutik och köpte bröd och mjölk istället. Finsmakningsostarna kan de där tyskarna behålla för sig själv.

När vi kom hem igen somnade barnen synkroniserat. Vilket trevligt sammanträffande tänker vissa. Eller jävligt välplanerat och väldrillat tänker jag. Jag passade också på att sova. Jag älskar nämligen att sova.

Efter tupplur, lunch och ett par stormiga vansinnesutbrott (OBS, ej från mig, OBS) gick vi ut igen. Ja det här finvädret alltså, det gör till och med en pessimistjävel som mig rätt harmonisk och hoppfull. Samt inga barn (eller man) som gnäller på att "DET ÄR FÖR KAAAAAALLT".

När vi kom hem hade mannen städat och gjort fint överallt. Så värt att ställa sig och baka pizza med kidsen då. En fick ju städa om ungefär allt. MEN VAD GÖR EN INTE FÖR DE DÄR SMÅ?

Efter att hela familjen ätit ihop för första gången på ca en evighet gick jag och lade mig i sängen och livsnjöt lite. Jag minns också att hela familjen anslöt sig en kort stund och det måste väl ha varit den där närheten och tryggheten jag kände precis då som fick mig att somna. När jag vaknade igen var hälften av barnaskaran redan i säng och den andra på väg dit. Så märklig känsla. Men härligt på samma gång att slippa de där helvetestimmarna.

Sen kom en vän hit och tillförde den redan skönt avslappnade dagen med lite soffhäng och chips/glass/påskgodissvullande. Så härligt med människor som en delar så mycket med. Inte bara chipssmak.

Men när det blev sent och alla åkte hem eller gick och la sig ringde jag min best friend forever i Toronto. Alltså att känna sig så nära någon trots att hen är så långt bort är både jäkligt fint och rätt jobbigt på samma gång. Men det går ju alltid att fantisera om att ses i Toronto snart. Eller kanske möta våren i New York ihop? Ja vi får väl se va.

En bra dag hörrni. Jag var glad nästan exakt hela dagen faktiskt. Hur hade ni det?

onsdag 26 mars 2014

Jag tycker inte jättemycket om att vara ensam nej

Mina priviligierade ickeproblem gör sig inte så bra att gnälla om. Så istället låter jag bli.
Men jag har en fantasi jag inte kan släppa. Hur härligt skulle det inte vara om ett gäng sköna bloggare kom hit till Hamburg om ett par veckor? En långhelg eller så. Med eller utan barn. Vi kan alla trängas och sova ihop. Prata långt in på nätterna. Åka båt. Äta korv. Framförallt kväva ensamheten jag kommer känna när min partner ska till USA och vara sådär jävla affärsmässig igen. Ja vad säger ni? Kom hit vettja.

*famlar desperat efter halmstrån som inte finns*

lördag 22 mars 2014

Inskolning och utveckling.

Att skola in min sårbara och överbeskyddade lilla bebis är allt annat än enkelt. Det har varit några riktigt förtvivlade dagar och jag har liksom känt att det inte är värt det. Kanske är han inte redo? Kanske är inte jag redo? Det senare vore väl det mest rimliga.
Men sen hände något. Edith som hittills bara ignorerat Edgars närvaro på kita tog plötsligt på sig ett stort ansvar att försvara, hjälpa, roa och trösta lillbrorsan. Och vilken skillnad det blev. Plötsligt har två problemfria dagar passerat utan att någon grät alls. Inte ens på vägen hem när känslor av framtidsångest och tvivel kan skölja över en när barnen plötsligt inte behöver en.
Ja ja, jag verkar ha lite väl mycket obearbetad separationsångest här. Jag ska ta itu med det. Snart. Jag lovar.

Och det här älskade och vilda barnet sliter och kämpar med språk och utveckling. Det går visserligen ganska långsamt, men ändå kan jag se några små men betydelsefulla framsteg. Särskilt när hennes empatiska och hjälpsamma sida syns mer än den mycket frustrerade och själviska sida som jag gissar att de allra flesta treåringar har som standard.
Men nu är det ju helg.
Min man ska åka bort och jag tänker inte ta på mig byxor en enda gång i onödan. Det blir nog bra.

måndag 17 mars 2014

Äsch. Vi gör ett nytt försök imorgon igen

Första inskolningsdagen avklarad. Det gick väl...tja sådär. Barnet som ska skolas in är ju van med både plats, lärare och andra barn där. Ändå var det väl något som han förstod var annorlunda just idag. Så han låg på marken och skrek i en timme. Sen gick vi hem.

När vi kom hem vid 9-snåret somnade han på hallgolvet. Det verkar ju vara helt utmattande att vara sådär liten. Skönt att jag inte behöver vara det.
Jaja. Bättre lycka nästa gång. Skam den som ger sig. Kämpa på. Osv i all evighet amen.

söndag 16 mars 2014

En tidsplan

Imorgon händer något storslaget, något jag har väntat på i flera månader. Imorgon är det äntligen dags för min yngsta avkomma att lära sig dela med sig av leksaker, sitta stilla vid ett bord och äta med bestick, lyssna på tilltal och bara härja loss med träklossar och waldorfsånger. Dagisstart alltså. Jag gissar på en ganska skakig och utdragen inskolning. Men nu börjar det alltså. De första stapplande stegen mot frihet och självförverkligande. Jag känner redan hur det bubblar i magen av förväntan och ett litet lyckorus börjar gro i kroppen.
Min tidsplan för våren kommer se ut lite såhär:
- första tre-fyra veckorna efter inskolning: Ligga på soffan, trycka glass och se på så många tv-serier det bara är möjligt på sex timmar per dag.
- Följande tre-fyra veckorna: Börja gå på stan, luncha med andra föräldrar med barn på Kita, kanske spontanträffa min man dagtid, kanske gå på museum, kanske rita och sy lite, eventuellt packs upp resterande flyttkartonger?
- Framtid: Svår ångest och oro för vad självförverkligande egentligen betyder och ska jag inte skaffa mig ett barn till nu när jag ändå är så ung?

Såhär är det va

Det bloggas jävligt dåligt nuförtiden. Det beror på antingen en av följande anledningar eller kanske en kombination av två eller flera samtidigt.
1. Jag är rätt så jävla trött på småbarnslivet just nu. Kanske för att precis all min ork, all min kreativitet och allt mitt tålamod har tagit slut. Därför vill jag ogärna skriva och påminnas om småbarnslivets rätt trista och illaluktande sidor. Men eftersom jag inte känner till så mycket annat än just småbarnslivet så...ja men ni fattar.
2. Det är så oändligt mycket framtidsprat och spekulationer här hemma just nu. Var ska vi ta vägen? Ska vi stanna kvar? Testa något nytt? Tillbaka till tryggheten? Men Sverige. Alltså. Är det verkligen tryggheten? Hjärnan och hjärtat försöker komma fram till något bra. Det går sådär.
3. Det har varit himla fint väder den här veckan. Vi har alltså varit ute en hel del. Och sen bara ätit, bajsat och sovit när vi kommit hem.
4. Jag är ca den lataste människan i nordtyskland. Jag vet inte vad jag gör egentligen, men jag vet vad jag inte gör i alla fall. Jag städar inte, tvättar inte, ser inga serier, inga filmer, läser inga böcker, ritar inget, skriver inget. Jag verkar bara fördriva tiden med något jag inte ens vet vad det är. Så himla onödigt. Och tidskrävande.
5. Det är ta mig fan pollensäsong! Amäh lägg av någon gång. Med vänlig hälsning, kliögat.

tisdag 11 mars 2014

Vad gör ni idag?

Själv skriver jag under ett sånt här käckt litet dokument. Äktenskapsförord. Med en enkel namnteckning skriver jag alltså bort alla mina delar i det värdefulla företag min man har har startat. Som om jag inte hade någon del i det. Uppoffringar. Ensamma kvällar. Ensamma veckor. Bortprioriterad. Självförverkligande som får vänta. Det visade sig nämligen att det här värdefulla företaget inte får mer pengar om inte jag, numera hänvisad som "The wife" skriver under det här dokumentet. Detta jävla kvinnoförtryck och fullständigt vidriga kvinnohat. Det kommer aldrig ta slut va?

söndag 9 mars 2014

Det är söndag

Idag är jag en tålamodslös, bakfull och trött mamma. Jag mutar barnen med onyttigheter och film. Sitt bara still och tyst. Jag orkar inte. En förkylning ligger bakom näsan och gror. Jag kan känna den så närvarande men ändå inte riktigt här. Det är för mycket i mitt huvud. För många beslut att väga fram och tillbaka. Livsförändringar innebärande äventyr eller trygghet? Sätta på mig byxor eller inte? Jag längtar dessutom ihjäl mig efter Hass. Den jäveln som glidit runt på gatorna i San Francisco och roat sig. Varit på konferens och sånt där jag aldrig får göra. Tur för honom att han kommer hem ikväll. 2,5 veckor ifrån varandra är uppenbarligen lite för länge för mig och mitt förstånd. Vår är det här också. Varmt och soljävel. Det påminner mig om värmebölja och ständig kroppsnoja. För i helvete. Imorgon är det måndag och vardag igen. Hoppas det regnar och att jag hittar min antidepressiv medicin. Jag tror jag har glömt ta den.

torsdag 6 mars 2014

En samling bilder

I blandad ordning. Allt från barnens morfars jobb, dop, ångestladdade minnen på en promenad förbi den gamla högstadieskolan, goda vänner, öl, konsert, semlor, frukost och märkliga släktband när mina barn leker med mina kusiner i samma ålder.
Allt som allt en bra sverigevistelse. Men nu är vi tillbaka i Hamburg igen. Barnen är fortfarande fantastiska medresenärer och här är det soligt och det doftar vår. Det öppna såret i mitt hjärta som uppstår varenda gång jag säger hejdå till min familj är lite känsligt just nu. Det går över med tiden. Men jag lär mig aldrig hantera det riktigt ordentligt. Kanske blir det bättre snart. Men ryktet säger att det kan komma bli mycket värre.