tisdag 25 februari 2014

Sovande barn är ju fina i alla fall

Vi har snart varit här i en vecka utan att ha gjort något särskilt vettigt. Inte träffat vänner pga vänner är upptagna/ointresserade av att ses. Inte träffat vänner pga sjuka barn. Mitt barn alltså. Naturligtvis. För att åka till Sverige och isolera oss samt driva varandra till vansinne var ju precis vad vi behövde. Jag känner mig ganska frustrerad. Och kanske lite ledsen. Jag blir ju lätt det, så varför inte nu?
Vi kan väl titta på bilder på mina fina sovande barn så länge? Så kan vi hoppas att barnen blir friska snart och att eventuella vänner har något intresse av att ses någon gång.

fredag 21 februari 2014

Dagen i några bilder

Det öppna sår som min hemlängtan ibland föreställer har plåstrats om rätt rejält idag. Att dela de där tidiga morgontimmarna tillsammans med barnens mormor och morfar är verkligen lite speciellt. Vi får väl se hur speciellt det känns om två veckor för alla inblandade. Men ändå.

Kaviarmackan. Alltså att ni bor och lever i ett land där ni kan köpa kaviar i vilken butik som helst utan att ni förstår storheten i det är helt obegripligt för mig. Tänk att ni kan äta kaviarmacka till frukost (eller till second frukost i mitt fall) hur ofta ni vill!

Det är något särskilt ändå att sitta vid mammas bord och serveras stuvade makaroner och falukorv till lunch och lite förstrött bläddra i lokaltidningen. Det är så omhuldande. Så hemma. Särskilt när en har sovit middag i 2,5 timmar.

Ja och här är det ju snö och vinter. Precis som jag önskat. Edith ät helt överlycklig och skulle kunna spendera hela dagen liggandes ute i snön medan Edgar är något tveksam. Eller han är ärligt talat helt rosenrasande på den där förbannade snön.
Men det är såhär barndomsminnen skapas mina små hjärtan. Vare sig ni gillar det eller ej.

Min fina lilla farmor har varit här och hälsat på. Mina barn är älskad av väldigt många, men det finns nog ingen som älskar dom så lidelsefullt som min farmor. Min lillebror och hans fru var också här och var först helt chockade över hur lugna barnen var i ca 30 minuter, sedan helt chockade över hur otroligt högljudda och jobbiga dom var i ca 3 timmar. "Det blir inga barn, EVER!" såg jag deras nygifta blickar säga varandra. Kul att en kan inspirera.

Det här pågår för jämnan här.

Så glada och älskade barn somnade tätt intill varandra ikväll. Så priviligierade, men det begriper dom sig inte på än. Tur är väl det.

Nu ska jag försöka undvika OS. Dvs en helt omöjlig sport i det här hemmet. Hela helgen är nu planerad efter tre-mil, fem-mil och hockeyfinal. Jag som i övriga fall hatar rätt sport rätt kraftigt känner ett ännu större hat mot den här besattheten av OS. Men jag är en god dotter, biter ihop och suger i mig en halv kaviartub i all hast.

Teamwork

Vi åkte till Sverige igår, jag och barnen. Det är svårt att tro det, men det gick så otroligt jävla bra. Barnen var både samarbetsvilliga och hade roligt på samma gång. Sådant otroligt bra team. Falun alltså. Vi är här nu!

söndag 16 februari 2014

Jag är så glad att den här veckan är över

Här avlöses förkylningar av magsjuka och magsjukan förlängs till något outhärdligt och tröttsamt. Sjukast har jag varit. Så jävla klart. Fast hellre det här eländet nu. På torsdag åker vi nämligen till Sverige. Jag hade rätt ogärna velat hantera kräks och dåliga magar på flygplan och tåg om en säger så. Det är väl stressigt nog att jag gör om idiotgrejen från i somras att resa själv med skrik och panik. Det här med att lära sig av sina misstag har aldrig riktigt fungerat för mig. Nej nej. På't igen bara. Som när jag blev gravid andra gången till exempel.

måndag 10 februari 2014

20:30

Öl, snacks och film. Bra så. Tack för mig. God natt.

19:30

Snart sover dom här två. Ser så jävla mycket fram emot det.

18:30

Kvällsbad. Denna fridfulla oas mitt i helvetestimmen. Dom får skvätta och plaska precis hur mycket dom vill och jag kan sitta bredvid och bara hålla käften en liten stund.

17:30

Middag. Vegetarisk lasagne. Ungarna vill bara äta gurka och vägrar smaka på något annat. Inte ens universalsmaksättaren ketchup kan locka dom. Så otacksamt att laga mat i detta hem.

16:30

Nu ska ju de där jävla krypen och ormarna förevigas på papper också. Typiskt barn att ha så dåligt omdöme om vad som är okej och inte.
Aja. Jag kan ju passa på att städa köket och laga lite mat dårå. Försöker mig på optimisttänk här va

15:30

Vi tog oss till biblioteket men så var det stängt! På en måndag? Vad i helvete. Tur att dom hade en äcklig utställning med kryp och andra vidriga djur utanför som barnen fullkomligt älskade. Själv stod jag på behörigt avstånd och beskådade spektaklet.

14:30

Vi hann hämta Edith i tid. Tur det. Att storma in försent på ett waldorfkita kan annars anses som dåligt föräldraskap. Jodå. Jag har sett deras blickar förut. Sen kan vi ju diskuterade hur bra föräldraskap det är att gå in på bageriet med två hungriga barn och försöka locka med fullkornsbröd med solrosfrön och få ett synkroniserat "NEEEIN DONUT!"-vrål till svar, och sedan ge med sig. Jaja. Bättre försök nästa gång.

13:30

Om vi har försovit oss lite? Mmm. Om vi får hoppa över lunchen och svepa i pajasen lite mjölk? Ja. Om det här har hänt några gånger förut? Eventuellt ja. Det är ju skönt att sova.

11:30

Nu i svartvitt! Pajasen sover och jag tänkte väl göra detsamma. Lyssnar på lite podcast först som är så populärt nuförti'n. Hänger alltså med i tiden.

10:30

Lajvar närvarande och öm moder till den här pajasen. Han är i och för sig rätt lättroad och bryr sig inte så mycket om att jag nyss tappade en liter mjölk på golvet och att jag eventuellt vrålade och fräste fram otroligt många och fula ord.

09:30

Ger mig på en rätt bortprioriterad och djupt hatad tvätthög. Living the dream!

08:30

Lämnar ett barn på dagis, tvingas att sluta med mig det andra hem. Bara en månad kvar nu. Sen går bägge sådär två på dagis. Motivationshöjare om något. Kämpa.

07:30

Frukost. Som båda två äter rätt friskt av. Utan tv dessutom. Något slags rekord tror jag.

06:30

Den här bloggen behöver lite uppmärksamhet. Vi kanske ska starta veckan med ett foto i timmen? Ja så gör vi.

Delade säng med båda dom här två i natt. 06:30 vaknade jag av dom låg och vrålade "NÄÄÄÄÄ NUUUUU!" och kittlade varandra. Urgulligt faktiskt.

fredag 7 februari 2014

Ja men hej!

Jag borde väl skriva något här. Om barnen, om livet, om kärleken, om kroppen, om drömmar, ja om precis vad som helst egentligen. 
Men det har jag inte tid med. Nej istället spenderar jag min tid med att bråka med barnen, bråka med mig själv, slå något slags världsrekord i lathet och självömkan, lägga ansiktet i bajsblöjor, muta barnen med godis och drömma om semester långt härifrån. Ja men lite det gamla vanliga ni vet. 
Hur har ni det?

onsdag 5 februari 2014

Det finns ju annat som känns viktigare

Jag hade så storslagna planer idag. Vi skulle komma ut tidigt, göra några ärenden och muta barnen med bullar. Kanske gå till en park och sen äta lunch någonstans. Jag föreställde mig att barnen skulle sova middag samtidigt så jag kunde både träna ostört och vila lite själv. Jag tänkte ta hand om tvätt, jag tänkte byta lakan och kanske börja rensa bort några av alla "jag-lägger-det-här-här-så-länge"-högar.
Men så blev det morgon och allt det där kändes otroligt ouppnåeligt. Sådär så att det nästan var vansinnigt att ens tänka på. Istället ligger vi i en enda stor hög i soffan och äter smörgåsrån och har gjort så i ganska många timmar nu. Den som gissar exakt hur många gånger vi har tittat på Gruffalo om och om igen vinner ett alldeles särskilt hederspris. De där ärendena får väl ta och vänta lite tänker jag. Och tvätten och högarna kan gott växa till sig lite till.

söndag 2 februari 2014

Fast jag har gått och lagt mig nu

Jag tyckte det var en bra idé att sent igår kväll (snarare natt) åka ut till någon slags förort med ett sexpack öl och ett halvt paket cigg på någon slags efterfest. Eller vad det nu var. Jag hade redan suttit på en pub i några timmar och pratat om saker jag inte pratat om på väldigt länge. Det kändes som gamla Mariannes i Falun. Röken. Den billiga ölen. Den alternativa skaran. Det upphetsande flirtandet. Jag sveptes tillbaka i tiden och jag glömde bort verkligheten för en liten stund. Ansvaret fanns inte. Jag åkte och kom hem vid fyra på morgonen med ömma fötter och svår livskris.
När jag vaknade någon gång mitt på dagen var jag helt fylld av det här ruset som jag bara känt sedan jag blev mamma. Det här ruset av enorm tacksamhet och samhörighet till andra. Mina barn. Min familj. Min partner. Som låter mig fortsätta ta nya steg och gå nya vägar när jag trampat för länge på samma ställe.