fredag 31 januari 2014

Och så lyssnar jag på Beyoncé också

Det är fredag. Hemmet är nystädat och barnet sover. Här sitter jag bland blommor och ger mig på en bok jag inte ens förstår titeln på.
Hörni idylliska livsstilsbloggare, I'm one of you now.

onsdag 29 januari 2014

Tur för den här dagen att den snart är över

Imorse när Edith ville stanna hemma från Kita tänkte jag: "Ja men oj vad mysigt vi kommer ha det idag". Och det var det ju. I ungefär halva dagen. Jag har varit närvarande, vi har varit på barnkafé, träffat vänner, lekt skitmycket med bilar och liksom haft det rätt gött. Sen sov dom middag. Och vaknade som några slags dårar utan någon som helst kontroll på sitt känsloliv. Det har skrikits och bråkats och härjats och väsnats för allt och ingenting. Vilka jävla as! Ett tag funderade jag på att hälla några högar med chips och flingor på golvet, lite som man gör med hundar ni vet, så jag kunde få stänga in mig i sovrummet och sitta ifred en liten stund. Men sen kom det väl något slagsmål i vägen och jag fick gå tillbaka till att vara någon slags lejontämjare. Så jävla trist att vara förälder till barn som inte lyssnar på ett enda ord av vad jag säger. Det är däremot säkert skitkul att vara barn till en mamma som tillslut går upp i falsett efter att ha rabblat samma sak tusen gånger om.

Nu ska jag iväg och dricka kaffe med en vän. Hoppas "kaffe" betyder vin och cigg.

söndag 26 januari 2014

Hej kom och titta på min söndag!


I morse stod engelsmannen för frukosten. I början av vårt förhållande var det här bland det konstigaste jag visste. Att äta så mycket (och ganska äcklig) mat till frukost. Numera kurrar jag som en katt när jag ser att han handlar hem ägg och vita bönor. Även om jag gärna hade undvikit det där förbannade baconet och dess tillhörande avföringsdoft.






Så familjärt harmoniska vi har blivit i den här familjen på senare tid. Vi har hamnat i rätt jobbigt mönster där barnen jättegärna vill se på film och vi jättegärna vill ha lugn och ro så vi ger med oss väldigt lätt och sen kan en halv dag gå åt till det där filmtittandet. Jag är inte emot tittandet som sådant, men jag kan ju tycka en kan göra roligare saker ibland. Som att spendera lite tid ihop i barnrummet t.ex. So we did.



Men jag hade redan bestämt att den här dagen skulle jag och Edith umgås ihop. Bara vi två. Hon har hamnat lite i gömundan på senare tid. Allt har kretsat kring Edgar, hans behov, hans gnäll, hans utveckling. Det har varit väldigt lite Edith. Så jag gjorde något helt vansinnigt, jag gick till badhuset med henne. I sig inget vansinnigt beslut. Men med tanke på hur extremt rädd hon var senast hon var i närheten av en pool och med tanke på hur extremt obekväm jag var senast jag var i ett badhus (ca 10 år sedan) kunde det ju sluta precis hursomhelst. Men det slutade på allra bästa tänkbara sätt.
Jag var bekväm utan det minsta tillstymmelse till ångest (jag gissar att jag har en del medikament att tacka för det) och Edith den lilla äventyraren började svagt och tveksamt men avslutade storartat och orädd. Och så fint det kändes att sätta Edith i första och enda hand för en gångs skull. Bilden har inte jag tagit. Men den visar i alla fall hur badhuset såg ut. Med dinosaurier och allt. Som klippt och skuret för DinosaurEddie.






När vi kom hem var jag på gränsen till utmattad. Gör vanliga människor sånt här ofta menar ni? Går på badhus och härjar runt? Det är ju skitjobbigt hörrni, visste ni det? Aja. Jag vek hädan för tjatet. Det fick bli film och fruktsallad i soffan medan jag kunde läsa (och eventuellt småslumra lite) en bit ifrån.



Till middag blev det pannkaksfest. Jag föreställer mig alltid att barnen kommer bli helt galna av glädje och ropa "Åh mamma vad du är bra som låter oss välja precis vad vi vill ha på pannkakorna. Tack mamma, du är awesome". Istället blir det ju som vanligt. Skrik och panik. Elände och vrede. Otacksamt kan en ju tycka. Precis i samma sekund som jag bara ville kasta ett glas i golvet och vråla något jävligt dumt till svar för det där skrikgnället båda barnen ägnade sig åt var middagen över. Och så även helgen. För första gången på mycket länge hade jag gärna velat ha en dag extra av allt det här fina och gemytliga (jag får väl ta det dåliga på köpet också). Ett ganska bra livsbetyg för att komma från en livspessimist.

Hej kom och titta på min lördag!


Alltså sovmorgon. Första riktiga sovmorgonen på en oändligt lång period av alldeles för tidiga morgnar. Är det ett slut på den extremt mammiga fasen jag anar? Eller är det en början på en mer engagerad pappa fas? Hursomhelst. Jävlar vad skönt det är att få sova tills man vaknar av sig själv. Även om det är så tidigt som 08.30. Följt av detta. Lång frukost alldeles själv vid matbordet. Inga kladdiga barn, ingen social man. Bara jag och en liten bok.



Ja men sen hade jag ju hur mycket energi och lust som helst att engagera mig i barnens kreativa behov. Eller klistermärkescirkus. Beroende på hur en ser det.



Och detta! Jag blev lämnad alldeles ensam hemma med ett alldeles förfärligt stökigt hem. Ingenting kunde göra mig lyckligare. Jag liksom kvittrade när jag kunde både sortera saker, plocka upp högar, vika tvätt, skura toaletter, skura köket, dammsuga, dammtorka och moppa golvet alldeles ostört. Alldeles ensam. Alldeles underbart.



En kan ju i och för sig ifrågasätta det sunda i att börja baka med en mjölspridande toddler när en har ägnat en halv dag åt att städa. Men det var i alla fall vad jag gjorde när min familj återvände hem. Vi skulle baka semlor. "Ska du inte rulla bullar Edith?", "NÄÄÄÄÄJÄ, INGEN BULLA, PLATTA". Jaha, okejrå.



Sen åt vi middag. Rosa Prinsessfisk försökte jag lura i dem. Det gick dom ju inte på de små liven. Inte ens dinousariejävlarna verkade särskilt förtjust i maten. Så kränkt och kräsen grupp av individer i den här familjen. P.s. Remouladsåsen är fiskens viktigaste tillbehör hälsar britten.



Ah men sen då. Det blev ju några bullar ändå och vilket väl värt besvär det här med semlor är alltså.
Jag hade ju helt klart önskat att jag kunde gå in i butik och handla eländet, men här finns bara mett och matjesill att handla så besvärligt får det bli. Men värt som sagt. Väl värt.



På grund av mycket sen middagsovning för vissa drog kvällen ut lite på tiden. Lämpligast spenderades den i badkaret med lite målarfärg. Succé och elände på samma gång skulle en kunna säga.
Vilken fin dag det blev. Helt ändrade planer pga inställd träff med den enda tyska familjen vi känner här. Men det blev ju bra ändå tycker jag.

Med vänlig hälsning,
Livsnjutar'n85

fredag 24 januari 2014

3 saker som gör en bra fredag - Living the dream

1. Ta vara på bortprioriterad familjetid halv fem på morgonen.

2. Köpa takeaway till middag. Särskilt om det är från stans argaste kvinna en nästan måste be om ursäkt till när en beställer.

3. Inhalera öl, chips och dataspel när barnen somnat. No more words needed.

torsdag 23 januari 2014

En bra känsla i magen på en torsdag

Vi vaknade precis som alla andra morgnar alldeles för tidigt idag. Det är så segt och långsamt. Så många timmar passerar utan att någonting görs. Att sortera tvätt och dammsuga fem på morgonen känns ju måttligt lockande. Den enda fördelen är väl att frukosten kan bli lång och stressfri. Det är ganska skönt när en har långsamma frukostbarn.

Extremtidiga morgnar fortsätter bäst med att stanna hemma i värmen medan barnafadern lämnar stora barnet på Kita. Här ser vi Ediths favoritsport: klä på sig trettiotvå lager kläder och kramas samtidigt. Det är rätt mysigt och stressigt på samma gång.

Jag och Edgar spenderade största delen av dagen liggandes. På golvet, i soffan och i sängen. Så fint att bara kramas och göra pruttljud med läpparna en hel förmiddag. En hade väl önskat sig lite värdig middagssovning också, men det är var visst för mycket begärt.

Sen gick vi ut på promenad. I kylan. Det är så fruktansvärt jävla kallt här just nu. Jaja nu kommer ni skratta åt våra -3 grader, men ni har aldrig känt den nordtyska hamnblåsten mot eran hud någon gång. Den är fruktansvärd. Sluta skratta nu.

Vi hämtade Edith och åkte till en vän där fyra andra vänner med tillhörande barn samlades. Ljudnivån och kaksmulorna som spreds i det där rummet var långt ifrån nådigt.

Efter några väl spenderade timmar med hemmafrutips (tar dom någonsin slut undrar jag?) och barnskrik stannade vi till och åt sushi på vägen hem. Barnen åt tills dom nästan kräktes. Sen bad dom om mer. Och när dom inte fick mer drack dom upp sojan ur skålarna. Jodå.

Det hela tajmades in så bra och tog sådan tid att när vi kom hem hann vi bara dricka mjölk och läsa lite bok innan övertrötta barn däckade i famnar och soffor.

Då kom den här klyschan fram tillsammans med ett avsnitt av Girls. Det finns alltid en dag (eller fler) i menscykeln att skylla det där vinet på.

Följt av en högsjungande badstund i värdighetens tecken. Idag har jag även skickat och svarat på många och långa bortglömda mail. Jag har gjort aktiva beslut och satt några bollar i rullning. Nu är jag trött. Jag kommer somna snart, med en bra känsla i magen.

Och nu kommer ett inlägg som inte betyder någonting för någon annan

Jag har tänkt tankar som jag aldrig haft förut och jag har haft känslor som jag bävat inför. Men jag har inte delat dem med den jag delar mitt liv med. Jag har bara antytt, inte varit ärlig. Vilket är ironiskt, eftersom hela vårt förhållande bygger på att vi berättar allt för varandra. Inga hemligheter, inga lögner. Allt måste yttras. Men jag har inte velat prata om det. Trott att det skulle missförstås. Jag har flytt konflikter som inte ens påbörjats. 
Men så säger jag det. "Är vi klara med varandra?" och han ler sådär lugnt. "Nej, det är vi inte. Vi har mycket kvar" säger han och sedan händer något som inte hänt på mycket länge. Jag berättar om allt jag tänkt och allt jag känt. Jag förklarar mina rädslor och mina problem. Han lyssnar och han svarar. Vi bråkar inte, vi är bara öppna och ärliga. 
Det är så fint när ett mönster bryts och vi vågar gå utanför de där vanliga stegen vi börjar slita på. Vissa saker kommer förändras. Andra kommer förstärkas. Kanske kan jag bryta mina egna mönster nu och ta mig upp ifrån den här lilla gropen av självömkan och bister framtidstro jag har råkat snubbla ner i. Jag menar, om jag kan hitta tillbaka till ärligheten mot någon annan, kanske jag kan börjar vara ärlig mot mig själv?

onsdag 22 januari 2014

Kontaktannons

Hej du anonyma Hamburg-bo som bor i Neustadt (Hur avundsjuk blev jag inte nu på att bo i stan?), jag vill veta mer om dig. Vill du bli min nya konsertvän? Vill du också träffas och gnälla om barn och karriärsklättrande partners? Det finns en Facebook-grupp som heter "Svenska föräldrar i Hamburg", om du inte redan är med där så sök upp mig, Sandra Chapman. Låt oss höras och ses!

tisdag 21 januari 2014

Hej!

Det är mycket nu. Eller nja, det är det väl egentligen inte. Det är same old same old. Sjuka barn, ägglossning, känslor som är precis överallt där dom inte ska vara, dålig stämning och rätt urusla framtidsutsikter. Ja men kalla mig för pessimist, men jag har lite svårt att se hur jag ska kunna bryta mig loss från den här cementerade könsrollen jag gick in i för några år sedan med en naiv inställning om att det inte alltid kommer vara så. Men hahaha, jag skrattar mig själv i ansiktet (och gråter ibland hysteriskt) när jag tror att det ska kunna gå att göra på något annat sätt. Inuti mig har det börjat bubbla lite om hemlängtan. Tillbaka till det trygga, där jag vet hur skolor fungerar, där jag känner till mina rättigheter, där jag kan språket. Det är ju bara synd att jag är den enda i det här partnerskapet som kallas äktenskap som känner så.
Nu är jag ju gift med någon som har den jävliga grundinställningen om att allt löser sig på ett eller annat sätt. Men det är ju lätt att säga när man har en raketkarriär och fantastiska arbetsresor framför sig. Själv ligger jag och skurar golv dagarna i ända med bajs upp till armbågarna. Det känns varken särskilt härligt, eller jämställt om jag ska vara helt ärlig. Aja, om jag ska anamma lite av det där positiva som min livspartner sprider omkring sig så är det väl det här jag kan kamma ihop: Jag är ensam hemma ikväll. Jag kan alltså bildgoogla Tom Hardy precis hela kvällen utan att någon annan ska vilja umgås eller se på film eller något annat störande.
Det var allt.

Hejdå.

söndag 19 januari 2014

Hamburg i mitt hjärta eller?

Kolla vad fint Hamburg kan se ut en rätt grå och lite halvtrist lördag i Januari. Den där euforiska kärleken jag har haft till den här staden har lagt sig lite nu. Jag ser oftast det fula och det sunkiga numera framför det unika och fascinerade. Men ibland blir jag lite förvånad själv faktiskt att det är här jag bor. Det är ju rätt fint ändå. Ibland. 





fredag 17 januari 2014

Det är fredag hörrni

Den här dagen kommer inte gå till historien som den bästa i mitt liv, så kan vi väl säga i alla fall. Avkommorna har vridit ur varenda liten spardepå jag hade kvar med extra energi och tålamod och jag har varit rätt nära att bryta ihop ganska många gånger. De här barnen jag har kommer suga livslusten ur mig snart. Det finns ingen framtid. Allt kommer bara vara skrik. Panik. Elände. Trots. Bajsblöjor. Hysteri. Och oändliga mängder snor.
Sen kom Hass hem. Och jag vet, jag gnäller rätt mycket på honom, jag skäller rätt mycket på honom, jag anklagar honom för en hel del, inte alltid helt orättvist men långt ifrån rättvist. Men när det behövs så tar han emot och bjuder till. Som att han fixade min favoriträtt till exempel. Ostochvin. Och så lyssnade vi Nick Cave. Det får mig alltid sådär löjligt lugn. Trots att jag bröt ihop lite i hans famn. Så pratade framtid ihop. Ja nu är det ju lite synd att vi inte riktigt har samma tankegångar kring den där framtiden. Inte det minsta faktiskt. Kanske blir det vår styrka. Kanske blir det vårt förfall. Det spelar ingen roll just nu. Jag är typiskt hemmafrufull på en fredag och skulle behövt somnat för en timme sedan om jag ska vara helt ärlig. Det här föräldraskapet tar ju inte paus över helgen om en säger så. Tänk på det ni som googlar er hit och vill bilda familj. NI FÅR ALDRIG TILLBAKA ERA HELGER IGEN. Och ni kan glömma allt som har med morgonsex att göra. Och att gå på toa ifred. Tänk på det! Använd kondom!

God jävla natt

torsdag 16 januari 2014

En dag i 10 tidskrävande bilder

Under flytten hittade jag min kära gamla systemkamera som mest har stått och samlat rätt mycket damm sedan....jag var gravid med Edgar eller så. Nu funderar jag på att sälja den gamla kamraten, men innan jag tar ett sådant allvarligt beslut tänkte jag testa den en dag. Och överväga vad jag behöver mer än min systemkamera. En weekend i valfri stad i Europa? Dyra konsertbiljetter? Ett par nya skor? Möjligheterna är enorma. 

I morse var Edith jättetrött men ändå rätt sprallig. Så när hon frågade om hon fick stanna hemma från Kita idag, var jag jättesnabb, kanske lite väl snabb och sa ja. Så började jag göra frukost som vi alla kunde intaga utan stress och panik och allt det där. Ja men det såg väl ut såhär såklart vid frukostbordet. Helt tomt. Inga barn ville äta. Jag fick äta i lugn och ro visserligen, men det var ju inte det jag ville ha. 

Men kolla den här lelle goshögen som låg såhär i hur länge som helst. Så fint att uppleva annat än bara bråk mellan de där två.

Sen tog vi fram exakt allt pyssel vi har i detta hem och pysslade skiten ur oss kan man säga. 
Vilket var rätt uttröttande för vissa.

Tillslut sov båda barnen och jag åt lunch framför tv-serier. Alltså ungefär det bästa jag vet. 

Någon skrev en kommentar nyligen och undrade vad jag brukar ge ungarna i mellanmål och vilken skötväska jag har. Vi börjar med väskan. Jag använder en Kånken med laptopficka. Dvs du behöver inte ha din laptop där, du kan ju tex ha blöjor, våtservetter och lite annat nödvändigt där i. Och i den stora fickan får jag plats med allt snask och mutor jag behöver. Jag brukar nästan alltid ha med frukt, några kakor, eller salta pinnar i det här fallet, nötter och russin, plus att jag köper bretzels när vi är på väg någonstans. Ibland undrar jag om vårt bageri går runt enbart på våra bretzelinköp. 
"Men jösses så mycket du har med dig till de där små barnen" tänker ni nu. Jo, så kan det vara. Men har ni inte egna barn eller? Äter dom alltid vad ni har med er? Mina barn måste ha en hel uppsättning av valmöjligheter. Ja, eventuellt curlar jag dom lite. Men dom måste ju tugga maten själv såatteh.

När barnen vaknat glada och pigga (inte alls, snarare vrålarga) gick vi till biblioteket med några vänner. Det var ju kul. Särskilt när Edgar skrek och rev sönder böcker. Vet ni vad som inte är populärt hos tyskar? Jaja, förutom att gå mot röd gubbe och sådär. Att inte tysta sitt barn på en gång. Jag låter Edgar få ur sig rätt mycket skrik och gråt ändå. Det finns ju ändå ingenting jag kan göra för att lugna honom, mer än att finnas där och tala till honom. Blickarna man får från tyska föräldrar är rätt obekväma faktiskt. Om jag nu hade brytt mig dvs. 

Vi köpte med oss nudelwok från den argaste asiatiska tanten i hela stan. Hon skäller nästan ut kunderna och är oerhört otrevlig. Men hon lagar god mat. När den här bilden tas, (självutlösare är ju ett fantastiskt påhitt ändå) har Edgar precis kastat mat mot mig, men missade uppenbarligen målet. Istället för att korrigera beteendet verkar jag snarare utmana honom att kasta bättre. Gott föräldraskap kan se ut på lite olika sätt. 

Sen spenderade vi en rätt fin stund ihop i barnrummet. Läste lite böcker, sjöng sånger och pratade om döden. Ja men ni vet sånt där man gör med barn. 

Och när barnen äntligen gett upp alla försök till att stanna uppe längre och somnat gott gjorde jag det här otroliga; ritade! Jag hittade några skisser jag haft på gång ända sedan jag läste det där konståret i Värmland. Då ville jag göra koppartryck av skiten, nu tänker jag mig en liten annan teknik. Jag minns mitt brinnande begär för det här, ritandet och skapandet, det var som eld som jag inte kunde kontrollera. Men sen tvångssläcktes den i samma veva som den moderliga livstidsdomen föll på mina axlar. Men nu kanske det börjar gnistra lite igen. Jag vet inte. Vi får väl se.

Och kameran då? Tja, den var ju trevlig och sådär. Men det har ju tagit över en timme att ladda in bilder, välja ut, radera, beskära och såntdär och påbörja bloggandet. Är det sånt här bloggproffs får betalt för? I sådana fall ska jag jobba med det när jag blir stor. Annars känns det rätt ovärt. Kanske behöver jag konsertbiljetter istället? 

Sorry, my fault

Jag får kanske omvärdera mina åsikter om att jag inte tycker det är fel att svära lite få och då. För när Edith tappade sitt glas med äppelsaft vrålade hon "FOR FUCK'S SAKE" blev jag visserligen lite fnissig. Men eftersom hon gjorde det på ett cafe med en del andra föräldrar runtomkring som stirrade på henne som som hon var satans avkomma var det ju lite skämmigt också.
Aja, kul att hennes språkutveckling går framåt i alla fall.

16. Kolla! Här är en bild från mitt sovrum

Jag är ute efter en inredningsstil som inspireras av tvättstuga möter förråd ungefär. Jag tycker jag har lyckats rätt bra faktiskt.

onsdag 15 januari 2014

Är gränsen verkligen så hårfin?

Jag vaknar och han gråter. Sen fortsätter han gråta i kanske en timme eller så. Jag gör så gott jag kan, försöker trösta, se till att han inte gör sig illa. Men han bara slår och skriker. Kastar sig på golvet och sparkar. Kastar och förstör. Jag vet inte vad han vill men jag ser att han har det svårt. Stackars lilla barn. Hela världen förändras för dig. Du förstår mer och mer. Du lär dig nya saker varje dag. Jag förstår att det är svårt. Det är svårt för mig också. Jag kommer kanske aldrig mer bära ett barn i min kropp. Jag kommer kanske aldrig mer se ett barn gå från fullständigt hjälplös till helt självständig på två rätt så stadiga ben på så kort tid. Och du är överbeskyddad. Jag vet. Jag tänker på din lilla hjärna, på vad som kunde ha gått fel och då kickar någon uråldrig instinkt in och jag vill bara linda in dig och bära dig nära mig, för alltid.
Jag borde kanske åka iväg en stund. Till Berlin. Toronto. London. Stockholm. Gävle. Varsomhelst. Vara ifrån barnen, bara för en liten stund. Tänka på annat och lyssna på annat än det där vrålandet och det där sparkandet. Men jag vet inte om jag kan. Och ni, ni är så himla fina. Min personliga hejarklack. Vad vore den här bloggen utan er? Ingenting annat än ett tomt eko från en kvinna som balanserar på den där hårfina gränsen mellan galenskap och sunt förnuft.

15. En grej som gör mig vansinnig i vardagen.

Att allt ska rivas ur, rivas ner, rivas isär och rivas itu. Undersökas och förstöras. Prylar, böcker, saker, kläder, mat, skor, gafflar och flaskor. Ja precis allt som de där små barnhänderna kan komma åt. Ingenting lägger där dom ska. Ingenting fungerar mer än 30 minuter. Och mitt tålamod brister snart itu.

tisdag 14 januari 2014

14. Om jag blev tvingad (under pistolhot) att byta liv med någon i en tv-serie...

...skulle jag byta med Peggy Olson i Mad men. Inte bara för att jag skulle vilja jobba som copywriter och tillsammans med Don Draper, men också för att jag tänker att hon skulle vara en kick-ass mamma till mina barn. Ja om vi nu skulle byta liv och sådär får man väl tänka på konsekvenserna.


Livet alltså. Ett stort jävla långfinger borde det ha

Det är en ganska ohållbar situation här hemma just nu. Edgar, det lilla ynkliga livet, blir mer och mer extrem i sitt behov av mig. Jag bär och håller i det där barnet exakt dygnet runt. Jag sover i princip ingenting eftersom sömnen här är upphackad timvis och innehåller alldeles för mycket obekväm kroppskontakt för min smak när det kommer till sömn.
Så fort han bestämmer sig för att kliva upp MÅSTE jag också följa med. Allt annat är otänkbart och han står och sliter i mig och skriker tills hans nästan kräks.
Jag kan varken städa, laga mat, eller för guds skull ge mitt andra barn någon som helst uppmärksamhet. Tiden för mig är minimal eftersom allt handlar om att passa på att hinna få saker gjorda/sova ikapp oändliga timmars förlorad sömn så fort det finns en möjlighet.
Jag förstår att jag framstår som en självisk idiot som gnäller på mitt barns behov av närhet. Men för någon som mig, som har ett ganska stort behov av egentid, som har ett ganska stort behov av att göra mycket mer än att bära på barn och städa ett hem, för mig börjar det bli mer eller mindre olidligt.
Jag känner mig ständigt ledsen, jag är ständigt trött, jag är helt omotiverad till någonting annat än att bara ligga ner, raklång och andas. Jag vill inte träna, jag vill inte träffa vänner, jag vill inte pyssla. Jag vill bara....åka långt bort härifrån. Jag har aldrig längtat bort från min familj förut med samma iver om jag gör precis just nu. Och det är en ganska obekväm känsla.

måndag 13 januari 2014

13. Kolla! Här är en bok som jag tycker är ful..

...är den här underliga boken. "Zombie racoons & killer bunnies". Blir lite sugen på att läsa den dock. Men ful är den.


Hörrni barn

Nej. Att vakna tre på natten är inte riktigt vad jag anser vad begreppet "sova hela natten" innebär. Inte heller att kliva upp kvart i fem.
Men alltså vem är jag att gnälla och ställa krav egentligen? Jag är bara eran mamma.

söndag 12 januari 2014

Tänk vad olika det kan vara

Ena dagen fylls till bredden av bubbliga känslor och fina minnen som man vill spara och ta fram när det regnar och är grått. En gör favoritsaker som att:

...gå till bageriet tidigt på morgonen och ställa till med en konungafrukost.

...ha barnen ålandes kring fötterna nästan hela morgonen och le lite åt det där fnittrandet dom håller på med.

...måla badkaret i fina färger. Och tvätta bort smörrester i håret.

...sova middag med hela familjen till sena eftermiddagen.

...gå på barncafe där det lönar sig att vara stammis när ett bord skakas fram när det egentligen är fullt.

...dricka drinkar med svenska vänner på ett tvätteri.

Och så kommer nästa dag. Fylld av grubbleri och ångest. Gråten i halsen och hjärtat i mörkret. Orostankar som kommer från ingenstans. Känslor som inte varit här sedan jag började med medicin. Svårt att kontrollera mig själv. Mår illa. Är trött. Så fasligt oändligt trött. Orkar inte trösta ledsna barn. Fräser. Äter inte. Faller. Vill bara sitta stilla och stirra in i en vägg.
Snart är den här dagen slut. Jag ligger i badet och har öppnat en spellista jag lyssnade på när Edgar var sjuk och låg på sjukhus. Det finns melodier där jag inte hört sedan dess och som drabbar mig. Men som samtidigt lindrar. Ångest möter ångest och i mörkret syns det inte att jag gråter. Imorgon är en ny dag. Och inatt ska jag sova.