lördag 15 november 2014

Förvåningen var inte särskilt stor när jag insåg att den därbloggutmaningen bara höll i sig i några korta dagar in i november.

Hur har ni det där ute i mörkret? Själv blev jag lågmäld och lite trasig efter barnafaderns senaste besök. Något jag försökte mörka och fly undan när jag åkte till Göteborg. Dit åkte jag helt själv. Bara jag, en trasslig mage och ett ihåligt hjärta. Jag träffade gamla och nya vänner. Bodde hos min bror. Gick på konsert med samma bror och hans flickvän. Jag älskar när familjen utökas med bra folk. Jag älskar att gå på konsert också. Morrissey var bra. Inte fantastisk som jag inbillat mig, men bra. Framförallt sov jag mycket och länge. Grubblade inte så mycket utan var bara rätt lugn och framförallt var jag ju själv. Jag kan inte riktigt beskriva precis hur bra det kändes. Jag saknade inte barnen en endaste stund, inte förrän jag satt på tåget hem. Hur ska jag nu våga fråga mamma och pappa om dom kan rå om barnen igen om några månader så jag har något mer barnfritt att se fram emot framöver? Det här vill jag ju göra om. Men så länge barnafadern inte ens vet var han kommer bo känns det som att jag får förlita mig på andra hjälpsamma händer så länge. 

När jag kom hem kändes det fortfarande trassligt i magen och håligt i hjärtat. Det började göra ondare när jag hälsade på en vän på sjukhuset. Cancer. Obotlig. Sjukdomen kommer nog ta honom. Men ännu är han stark och ivrig. Kanske lite svagare än vad jag varit van att se honom. Men så klar och rak. Och ändå så sjuk. Det är så märkligt och naturligtvis sorgligt på oändliga vis. Jag kan inte hantera det. Jag lägger det på hög. Där allt annat jag inte orkat ta hand om hamnar. Som vadå tex? Tja, det gamla vanliga ni vet. Jag är snart 30, är snart skild med två små barn, jag bor hemma hos mina föräldrar och nu går jag på socialbidrag också. Fast å andra sidan har jag ingen sjukdom i min kropp som kommer äta upp mig. Jag har dessutom två barn som vill vara med mig, hos mig, i mig, på mig. Det känns som något jag borde värdesätta rätt mycket nu. Jag ska bara hitta balans i all den här självömkan, ledsamheten och trassliga magen. 





4 kommentarer: