söndag 5 oktober 2014

Det är bara en riktigt dålig dag. Men jag skrev det här till dig.

Det är många månader sedan vi gjorde slut med varandra. Det är ännu fler sedan jag visste att vi inte passade ihop. Men jag har bara fortsatt med allt utan att känna efter. Bara fortsatt med rutiner, löst praktiska detaljer och försökt räcka till. Jag har gjort allt själv och inte haft en enda stund över till eftertanke. Att jag ens lyckats fundera på och bestämma mig att lämna Tyskland är ett mysterium för mig. Och nu är jag här. I trygga famnar att andas ut i och gråta ut hos. Att ta in livet och försöka andas djupt. Nu kommer det. Sorgen. Insikten. De ändlösa tårarna. Nu när jag kan slappna av och ta ett steg åt sidan. När fler händer håller i barnen och fler kan hjälpas åt. Nu ångrar jag mig.
Jag vill inte vara ensam. Jag vill inte göra det här själv. Jag vill inte kämpa och slita så förtvivlat. Vi kan väl börja om? Våga be om hjälp. Lära oss att älska igen? Vi kan väl vara en familj igen? Jag behöver dig. Eller någon. Kanske vem som helst. Men någon som tar hand om mig när jag inte orkar. Det är så ofta jag inte orkar. Men du kommer bara säga nej. Du har en ny nu. Varför är hon bättre än jag? Smalare och oförstörd förmodligen. Inte lika trött. Inte lika arg. Det är henne du är med nu. Jag har inte brytt mig tidigare. Jag har till och med sagt att du ska älska fritt. Det menar jag fortfarande. Men varför vill du inte ha mig? 

Den här sorgen som jag måste bearbeta nu. Allt jag bär på. Jag måste gå vidare, jag förstår det. Men jag vet inte åt vilket håll. Jag vet inte hur. Jag hade kanske inte räknat med att det skulle slå mig så hårt. Att jag så fort det tystnar runtomkring mig sjunker djupare och djupare ner i något slags svart hål. Alla beslut är mina att fatta. Alla dagar, alla nätter, alla stunder är mina att ta mig igenom, själv. Barnen mår inte heller så bra. Dom är ledsna utan att kunna förklara varför. Men jag vet ju. Dom är ledsna för att allt är förändrat och för att allt är förstört. Dom är ledsna för att dom inte vet vart hem är och för att dom inte vet varför vi är här. Det gör mig ännu mer ledsen. Förkrossad. Och ensam. 

Jag förstår att det är bäst såhär. Jag känner det djupt där inne någonstans. Någon gång kommer det bli bra och någon gång kommer vi hitta ett lugn och en tillvaro som fungerar utan att göra ont. Och idag är ju bara en dålig dag, i morgon kan det bli en bättre. 
Det är alla dom här minnena jag har som jag inte riktig vet vad jag ska göra av med. Dom blir väl svagare med tiden gissar jag. Och jag ska tillåta mig själv att ta den här tiden att bearbeta och sörja klart. Så att jag kan bli en gladare och starkare mamma. Så att jag kan framför mina barn säga att vi fortfarande är en familj fast på ett annat sätt. Som vänner. För du vill väl fortfarande vara min vän?

12 kommentarer:

  1. Kram.
    Det är klart att det gör ont. Det är klart att du är trött. Det är klart att du är besviken. Det är klart att du är arg.
    Jag tycker att du är helt fantastisk. Klara två barn själv, orka med en flytt. Orka se att barnen också är ledsna. Det är fruktansvärt starkt.
    Och jag vet inte, egentligen borde jag inte komma med råd. Jag tror att du vet bäst själv. En spontan tanke var bara, att det som barnen inte kan sätta ord på själv, det kan du sätta ord på åt dem. Det hjälper. Men som sagt så är jag säker på att du vet bäst själv.
    Kram
    Hanna

    SvaraRadera
  2. Tusen hjärtan och kramar. Det blir bra. Snart. /J

    SvaraRadera
  3. Hoppas innerligt att ni kan fortsätta vara vänner. Stor kram!

    SvaraRadera
  4. Det kommer att bli bra. Dessutom läste jag nyss om ångestattacken och Edith. Vilken fantastisk liten familj ni är, vilka fina ungar du har! Och det är du som gjort det så. Glöm inte att du är så jäkla bäst. Tusen kramar!

    SvaraRadera
  5. Det fina med livet är att det blir bättre så snart man vågat möta stormen och rida ut den. Att ärligt se på sina känslor och möta dem. Sorgen smärtan och den vackra kärleken. I minnena man har, i sina barn och i sig själv. Det blir bättre. Men under tiden är det viktigt att försöka andas om än så bara små små andetag. När de blir starkare utan att du tänker på det lär du dig leva med det onda och därigenom får du mer av det goda. Det fina med livet är att det blir bättre. Alltid, varje gång.

    SvaraRadera
  6. Så mycket kärlek från Malmö till dig / Jennie salmiakatfolket

    SvaraRadera
  7. Du är så stark! Att orka två barn, separation och flytt till ett annat land! Var stolt över dig själv! Hoppas att ni kan fortsätta vara vänner. Kram linda (thunsorken)

    SvaraRadera
  8. Ojojoj, så dina ord berör! Som om jag skulle ha skrivit det själv, om jag kunde förmå mig skriva och formulera ord. Ensamheten är så smärtsam, den river, dånar. Saknar Tvåsamheten obeskrivligt. Nån som vill vara med mig, som delar glädje och sorg, som håller om och säger att allt kommer bli bra, som hjälper till och tar ansvar.. Men det finns inte.. Är inne i en bitter fas nu, är så arg så arg. Det finns så många starka kvinnor, som trots obeskrivlig sorg, vänder ut och in på sig för sina barn medan männen bara kan fortsätta leva sina liv utan störrre påverkan.. Säger inte att det är så för dig, men för mig är det det.. Jag känner inte dig, snubblade in på din blogg via din insta. Men för mig är du redan min hjälte <3

    SvaraRadera