måndag 13 oktober 2014

Befriad och mottaglig

Den här bloggen. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den. Jag gillar den, några av er verkar gilla den, men jag kan inte förmå mig att ta hand om den. Att berätta om allt, att ta tillbaka och rätta till. Att låta flödet vara levande och allt det där.

Livet. Hjärtat. Tillvaron. Känsloregistret. Det går så upp och ner. In och ut. Fram och tillbaka. Varje dag är helt ny och jag vet aldrig riktigt hur den kommer sluta. Glad och tillfreds? Ledsen och uppgiven? Deprimerad och ångestfylld? Eller det värsta, apatisk och nonchalant?
Men en sak vet jag, att jag är beredd att gå vidare helt och hållet nu.
Jag har trott och inbillat mig att jag varit det. Jag skrev på alla papper, jag flyttade, jag sa hejdå och jag var redo att gå vidare. Men jag var inte helt redo. Jag var inte klar.
Fast nu känner jag mig plötsligt helt fri och redo att gå vidare. En stor klump av sorg som svärtat ner allt jag tagit vid har lösts upp och jag känner mig helt plötsligt motiverad och hängiven att ordna till det här livet ändå. Det var så enkelt som ett möte med barnens pappa. Att han var här, att vi sågs efter tre månader ifrån varandra. Att han är den han är och att han får vara fri och växa, utforska vad han behöver utforska, leva som han behöver leva. Att jag kan vara fri och att jag kan leva som jag vill. Han har mitt stöd, jag har hans. Vi är där för varandra men håller oss på varsitt håll.
Och barnen. Dom föll in i hans famn som om han aldrig varit ifrån dom. Och dom sa hejdå med trygga löften om snara återseenden. Och hur ledsen jag än är att jag förlorade honom, hur ärrad jag än är för livet, känns det så bra att vi är vänner. Att vi kan prata och stödja varandra utan krav, utan anklagelser och utan den där bitterheten. Och friheten som kom. Äntligen. Fri.

Det är sex månader sedan vi gjorde slut. Ett halvt år som har passerat så snabbt och känts så hårt. Jag kan knappt minnas hur det var, vad vi sa och hur det blev. Precis just nu är ju allt en enda röra. Men om ytterligare sex månader kommer praktiska detaljer vara ordnade, vi kommer ha rutiner, vi kommer ha ett hem och vi kommer ha varandra.

Jag har ofta tänkt "Det här är första dagen på resten av mitt liv" men jag har aldrig riktigt menat det. Aldrig riktigt känt det. Men när små barnhänder och mjuka röster viskade godmorgon till mig imorse menade jag det, med hela mitt hjärta. Äntligen kan jag vara stark och säker, äntligen är jag befriad och mottaglig för att ta kontroll för resten av mitt liv.

Och den här bloggen. Ja vi får väl se vad vi gör av den.

10 kommentarer:

  1. Åsa aka popapan13 oktober 2014 21:50

    jag tycker om din blogg, så mycket. trots att, eller snarare på grund av, att du verkligen skriver som det är. jag är så less på det rosaskimrande som så ofta visas, särskilt på instagram där jag tillbringar den mesta av min surftid. du ska aldrig skriva för någon annans skull, jag vill bara säga att jag skulle sakna din blogg. kärlek

    SvaraRadera
  2. Jag röstar på att du ska fortsätta med bloggen. Jag älskarn. Dessutom så beundrar jag dig, ditt mod och din öppenhet. Japp. Heja heja.

    SvaraRadera
  3. Jag vill också ha din blogg kvar! ☺
    Du är bäst ju.

    SvaraRadera
  4. Jag tycker mycket om din blogg!

    SvaraRadera
  5. <3 jag tycker om din blogg och dig.

    SvaraRadera
  6. Å, gillar din blogg av så många skäl. Den kan väl få vara som du lever, må bra när du gör det, en kräkplats när du behöver, vara ny, glida med

    SvaraRadera
  7. Åh, tycker mycket om din blogg. Du har en sådan förmåga att uttrycka dig! Och den förmågan gör att man kan få en större förståelse i hur någon annan har det. Och det är ju någonting bra.

    SvaraRadera
  8. Jag tycker hemskt mycket om din blogg. Hoppas att du fortsätter på något vis, här eller annorstädes.

    SvaraRadera
  9. Jag hoppas också att du fortsätter. Skriv när du vill och ids!!!

    SvaraRadera
  10. Vill gärna höra mer. <3

    SvaraRadera