tisdag 2 september 2014

Det som väntar

Det här med att säga hejdå. Eller förhoppningsvis på återseende. Det tynger mitt hjärta så oerhört.
Jag gråter en liten skvätt varje dag när jag tänker på det och föreställer mig det framför mig. Hur jag med tårarna rinnandes kommer hålla om mina medsystrar en sista gång. Hur jag kommer sakna deras närhet, deras evigt tacksamma råd och gripande livserfarenheter. Hur deras barn kommer växa och glömma bort oss medan jag alltid kommer minnas hur dom log, andades, bajsade och sov som bebisar.
Jag hoppas såklart att många av de här kvinnorna kommer fortsätta kännas som systrar för mig även när vi inte ses varje vecka. Och förhoppningsvis, eller med allra största säkerhet, fyller nya och gamla vänner det där enorma tomrummet när jag flyttar tillbaka till Sverige.
Men ändå. Avsked alltså. Jag förbereder mig och försöker stålsätta mig. Men ingenting i världen kan förbereda ett sentimentalt och blödigt hjärta för det som väntar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar