tisdag 19 augusti 2014

Och ute är det äntligen mörkt och svalt

Ensamma kvällar när jag kan göra vad jag vill. Ingen som ska ha min uppmärksamhet. Ingenting akut som måste åtgärdas. Bara mitt eget sällskap och mina egna tankar. I ett mörker under en filt i soffan. Ingen tv. Ingen dator. Kanske en bok om jag vill. Men annars bara helt informationstyst och inga intryck. Bara jag och mitt liv. Mitt. Allt det här är mitt nu. 

Barnen och jag är i fas med varandra. Vi har roligt med varandra. Jag är där för dom, dom är där för mig. Vi förstår varandra. Dom utvecklas i en rasande fart. Eller är det bara jag som ser det tydligare. Hur det än är, den där symbiosen som inte funnits på väldigt länge är så tydlig. Det är vi nu. Och vi verkar må väldigt bra av det.

Jag vågar och orkar be om hjälp med det jag inte vet hur jag ska ta tag i. Och jag får precis den hjälp jag behöver och mer därtill. Jag har känslor som bubblar i magen för någon annan. En vild och passionerad sommarflirt som kommer ta slut om 37 dagar. Sorgligt. Men kanske precis vad jag behöver. Jag vet att starka kvinnor ska laga sig själva, men jag tar lite hjälp på traven.

Äntligen lite ro. Mitt i detta vidriga flyttkaos. Fy fan så skönt. 



4 kommentarer:

  1. Jag tog också hjälp för att laga mig själv. Men det är det som är det fina, starka kvinnor inser att de får laga sig själva precis hur de själva vill.

    SvaraRadera
  2. Blir alldeles varm i hjärtat när jag läser detta!

    SvaraRadera
  3. Ja! Njut av romansen så länge den varar! Låter underbart ju.

    SvaraRadera