fredag 29 augusti 2014

Hej på er

Det har varit torsdag men känts som fredag hela dagen. En varm, förväntansfull och pirrig känsla i hela kroppen. Det kan ha att göra med att feber och bronkithostan som härjat i barnen en längre tid äntligen verkar ha gett med sig. Det kan också ha att göra med att jag i början av veckan var nedtyngd av oro och ängslan över hur det här ska gå till. Och med det här menar jag flytten. Att packa. Att ha råd. Att få med det viktigaste. Jag orkar inte ens tänka på hur trassligt och struligt det kommer bli när vi väl kommer till Sverige. Men det är liksom då. Nu är nu. Och idag vaknade jag till något väldigt fint.

Nämligen det här. Istället för panikskrik i ansiktet och domedagsbråk var det fniss och samarbete. När det händer, då finns det ingenting i världen som gör ont eller känns svårt mer.

Strax efter frukost tog vi oss ut till parken. Efter nästan en vecka instängda i hemmet med några få avstickare till butiken kändes det rätt välbehövligt för alla inblandade. Det gjorde inget att klockan var nio och jag kände mig som en dåre som var ute så tidigt. Jag fick sitta och läsa lite medan de här två härjade fritt, högt och lågt.
Jag måste säga en sak, jävlar vad skönt det är när barnen blir äldre. Så mycket lättare allt är. Precis allt. Allt som inte har med bebisar att göra är superlätt. Jo så är det faktiskt.

Vi handlade skitmånga och billiga äpplen hos grönsakshandlaren på hörnet på vägen hem. Perfekt tillfälle att lära barnen vad äppelpaj är för något. Tänk att dom aldrig smakat smulpaj tidigare i sitt liv. Men nu lär det ju bli ordning på det. Succé blev det i alla fall. Både bakandet och ätandet.

Lagom tills pajen var klar och "kallpastamedgurkaochost-lunchen" intagits fick vi besök av en vän. Både Edith och Edgar är mycket exalterade över bebisen i hennes mage. Ja det är vi väl alla faktiskt. Särskilt eftersom jag hoppas träffa bebisen innan jag flyttar härifrån.
En bra grej med vänner som har lite yngre barn än en själv, dom tar tacksamt emot barnkläder en inte vill ha kvar längre.

Sen fick jag världens inspiration från henne att ha en hemmaloppis. Bjuda in alla jag känner, alla vänners vänner, alla grannar, alla på gatan och sälja av allt jag inte ska ha kvar längre. Så jag började riva lite bland lådor och påsar i det där hemska rummet som bara varit avlastningszon sedan Hass flyttade härifrån. Jag fick så mycket feeling och kände mig så hoppfull.

Så pass mycket feeling att jag helt glömde bort att laga middag. Jaja. Det går ingen nöd på mina barn. Medan jag var upptagen med att sortera skarvsladdar och flytta kartonger hade barnen lyckats gräva fram en gammal chokladkaka från någon bortglömd gömma. Det låter som en rimligare förklaring till varför dom höll sig borta från mig och mitt rensande än "dom kanske förstår att det här är viktigt för mig. Mmm vilken fin förståelse vi har för varandra"-förklaringen jag flummade fram för mig själv. Tur att det finns yoghurt och macka att käka då när klockan är mycket och morsan glömt bort ansvar och allt det där.

Och när barnen somnat efter bara en godnattsaga istället för 32, så fortsattes röjandet i min blivande loppisbutik. Men så fort mörkret kom, vilket är rätt snabbt nuförtiden, särskilt i ett rum utan någon lampa, la jag mig och läste ut del här förjävla bra boken. Happy Happy heter den. Den är säkert bra för alla, men särskilt för de som vill/funderar på separation, för de som går igenom det nu och för de som gått igenom det för längesedan. Helvete vad bra den här. Jag läste ut den för en kvart sedan men redan har den hjälpt mig så mycket. Jag känner det.
Ja men med den här torsdagsfredagen i minnet ska det bli gött med riktig fredag imorgon. Ja inte för att det gör någon skillnad för oss rent praktiskt. Det är ju ingen som kommer hem från jobbresa, ingen som kommer vara hemma några dagar tillsammans med oss. Ingen som ger mig sovmorgon. Ingen som lagar min favoritmat till middag. Ingen som hjäper mig vika tvätten. Ingen som finns där med oss. Men det gör inget. Vi har det väldigt bra ihop ändå. Bättre än på mycket länge. Ja jag vågar sägs det högt.

Hejdå med er

1 kommentar:

  1. Hej Sandra! Jag tittar fortfarande in din blogg ibland och undrar när ni flyttar? Skulle vi ha tid att träffas en snabbis innan ni/vi flyttar från HH?
    Kram

    SvaraRadera