lördag 12 juli 2014

Mama I'm coming home

Jag har stått här ett tag och stirrat nu. Stirrat ut över det sista av kvällssolen som fyller lägenheten. Det skitiga matbordet. Smulorna på golvet. Leksakerna i varenda hörn. Minnena i varenda vrå. Vad gör man av dom? När dom kryper ut ur huden och lägger sig som en tjock och klibbig hinna över hela kroppen. När dom gör det svårt att andas och svårt att stå rakt och stadigt.
Jag förväntade mig inte den här totala helkroppsförlamningen. Jag förväntade mig inte den här tomheten heller. Jag har ju varit ensam så länge. Även innan allt tog slut var jag ensam. Det är väl så man vet att det är slut, när man är ensam i tvåsamheten. Jag har vetat så länge. Ändå står jag här nu och känner hur allt faller och hur allt som påminner mig om honom och om oss kväver och förstör mig. Och barnen som flera gånger per dag frågar efter pappa. Som inte förstår mig när jag säger att pappa har åkt och att han inte kommer tillbaka. Som lägger sig på hans madrass på golvet för att vänta på att han ska säga godnatt och godmorgon. Det sorgligaste jag någonsin sett.
Men det finns något mitt i det här som håller mig upprätt och som får mig att höja blicken. Det får mig att längta och det får mig att orka.
Vi ska flytta hem igen. Till Sverige. Vi ska börja om och vi ska bygga något nytt. Sverige. Jag har längtat så länge men jag trodde att jag skulle må bättre här i den stora staden. Jag trodde att äventyret här skulle få mig att bli starkare och modigare.
Men jag vill inte vara modig och äventyrlig mer. Jag vill att det ska kännas tryggt. Säkert. Omfamnande. Inte för att jag inbillar mig att det kommer vara lättare på något sätt. Jag tror det kommer bli tungt och jag tror det kommer bli svårt att anpassa sig. Men tänk vad skönt det kommer vara att få andas ut någon gång och inte känna mig ständigt osäker på precis allt.
Jag längtar efter att få landa och att långsamt få bygga nytt. Ett nytt jag. Ett nytt hem. Ett nytt liv. För mig och barnen. Det är bara vi nu och jag önskar mig inget annat heller. Det här kommer bli bra. Jag känner det på mig.

Mamma, vi kommer hem nu.

20 kommentarer:

  1. Kära du. Jag, en trogen men okänd, läsare. Gammal, 45 år. Tvåbarns-mor. Jag undrar om pappan lämnar sina barn helt och hållet nu??? Du är en stark kvinna som kommer klara det bra men barnen har ju rätt till sin pappa!

    Du gör helt rätt som väljer att flytta till Sverige. Till tryggheten.

    Varmaste kramar från en okänd medmänniska.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Barnens pappa kommer alltid vara pappa och dom kommer alltid har rätt att få träffa honom. Vi har bara lite olika känslomässiga resurser för att vårda och ta hand om våra barn nu. Men jag tar dom inte ifrån sin pappa.

      Tack för kramarna och att du läser!

      Radera
  2. Åh vad jag tänker mycket på dig. Saknar dig på Twitter. Blir så otroligt berörd av det du skriver, av din situation, av det du varit med om. Ibland känner jag mig som en fönstertittare som tjuvtittar och deltar i saker jag inte har med att göra. Det dyker upp så mycket frågor, men jag har ingen rätt att fråga. Jag hoppas bara att du får må bättre snart och att barnen ska trivas i Sverige.

    /Eva-Lisa

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hade inte delat med mig av det jag känner och tänker om jag inte tyckte om att ha er läsare som tjuvtittar på en del av mitt liv.
      Du har absolut all rätt att fråga. Jag tycker frågor är bra, särskilt om dom kan släta ut dömande tankar.
      Och kanske kommer jag tillbaka till twitter snart igen.

      Radera
  3. Times have changed and times are strange <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fy fan vad du är bra. Vad vi är bra.
      Du är min förebild.

      Radera
  4. Åh, hjärtat. Känner dig inte, men känner med dig. Har svårt att förstå din exman, vad kan vara värt att inte vara med sina barn för? Ett företag, pengar? Jmf med att missa deras uppväxt? Det finns inte på kartan att välja företaget- hur komplicerat saker än vore- framför mina barn. Oavsett hur komplicerat det vore. Inte för dig heller som det verkar. Du som fått vara den tråkiga hemmafrun, hon som gör det osexiga jobbet, blir den som inte har ngt spännande att tillföra utom blöjbyten. Han som fick satsa, träffa folk och utvecklas. Fick vara spännande. Men förlorar sina barn. Synd om honom.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Företag och pengar har absolut ingenting med det här att göra. Han har inget företag eller pengar mer. Först förlorade han mig, sedan förlorade han företaget. Så det handlar inte om något sådant.

      Och jag vet inte riktigt vad du pratar om just nu. Jag har visserligen varit en hemmafru, men jag har varken varit tråkig, eller osexig. Jag har träffat folk och jag har utvecklats något otroligt under mina år här. Jag gör nya och spännande saker hela tiden och har inte haft en enda tråkig stund sedan vi flyttade hit.
      Vi satsade båda två på det här livet. Och det var det värt. Sen att det inte fungerade finns det tusen och åter tusen orsaker till.
      Men ja, det är synd om honom. Det är synd att han lider av ett mörker som varken du eller jag kan förstå oss på. Som gör att det känns helt naturligt för mig att ta större ansvar för barnen. Men han har inte förlorat dom. Det kommer han aldrig att göra.

      Jag skulle uppskatta om du, som ändå inte känner mig, kunde hålla dina ord och tankar om mina barns pappa för dig själv i fortsättningen.

      Radera
  5. All kärlek till dig och er. Det kommer att bli tryggt och bra och fint. Dalarna är ändå bra på sådant. Mjukt lugn. (Tills man måste göra revolt men ni får nog många fina år ihop tills dess). Kramar /J

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack J! Ja Dalarna är bra på det. Och jag tror det blir bra. Revolten förväntar jag mig, på ett eller annat sätt.

      Radera
    2. Allt annat vore synnerligen deprimerande! <3 /J

      Radera
  6. Börjar inse nu hur mycket jag kommer sakna dig och barnen :-(
    Lotta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men gud. Nu börjar jag storgråta här.
      Jag kommer sakna dig och barnen något så överjävulskt.

      Radera
  7. Din text ovan gick på djupet, tårarna rinner. Jag tror det blir bra för dig att komma hem och kunna bygga på nytt. Om ett tag kanske du vill annorlunda och då kan göra annat. Var rädd om dig och dina barn

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket. Jag tror att framtiden kan vara både och. Först lugn och trygghet. Sen kanske äventyr igen. En vet aldrig. Det är ju det som är bra.

      Radera
  8. Bra att du kommit fram till något för dig och barnen. Heja dig, du klarar allt.
    hälsar
    mormoren

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket! En hejarklack är verkligen oumbärlig just nu!

      Radera
  9. Dalarna är väl inte så långt från Uppland, dvs SES SNART????

    SvaraRadera