torsdag 17 juli 2014

Livslusten fattas mig; en serie bilder från idag


När jag vaknade imorse låg barnen i famnen på honom och läste böcker. Som om det var det mest naturliga i hela världen. Men det är det ju inte. Men det går ju ta vara på den tiden vi har kvar tänker jag. Och så går vi åt samma håll på morgnarna till jobb och Kita. Det är fint.
Barnen är i alla fall nöjda med att ha en helt ny person i närheten att driva till vansinnets kant med utbrott, hets och röveri. Och jag blir lite fnissig när jag ser de tappra nybörjarförsöken från hans sida.

Bland de bästa stunderna jag vet är när jag kan bjuda hem några vänner på mat som jag tycker om. Smörgåstårta tex. Så det gjorde jag idag. Och spenderade hela dagen nästan åt att prata om mig själv, min framtid och min nutid. Jag älskar att få prata om mig själv sådär. Det känns alltid så renande efteråt och alla eventuella knutar i tankeverksamheten har liksom lösts upp.

När jag hämtade barnen från Kita hade jag kommit på den briljanta iden att åka buss till en lekpark långt bort, helt utan barnvagn. Det betydde bussbyten och bussväntan i kokheta busskurer. Åksjuka i kokheta bussar. Ruskigt långsamma promenader till och från busshållplatsen i kokhet sol. Allmänt surt tillstånd och för lite snacks att muta med eftersom mina armar inte kan bära hur mycket som helst. Jag åker inte buss så ofta. Jag blev påmind om varför idag. Och jag har i princip alltid med mig barnvagnen. Jag vet varför nu. Ja men vad kul att vi testade det och sög ur livslusten ur mig.

I parken var det ju rätt gött ändå. I skuggan. Så länge det fanns vattenmelon. Allt mellan det och hemgång bestod mestadels av skrik och panik. Återigen, livslusten liksom sögs ur mig med jämnt flöde.
Och värmen hörrni. Inte en enda människa kan ju vara lycklig i sådana här omständigheter.

Allt blev lite för mycket tillslut. Alla skrik. Värmen. Bussarna. Samtalet med barnafadern. Längtan härifrån. Skulden. Viljan att stanna kvar. Den mycket tomma och trötta kroppen. Jag kände hur allt började bubbla och koka över. Så fort tvångssövningen av barnen lyckades gick jag till sängs. Innan klockan slog nio. Precis lagom läggdags med andra ord.
Imorgon är livslusten återfunnen igen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar