tisdag 8 juli 2014

Hej dagboken. Det här var min måndag

04:30 vaknade jag efter fyra timmars otillräcklig sömn. Vad i helvete. Låg och stirrade i taket i flera timmar istället för att sova vidare. En ledsen och ensam heliumballong i taket. Så ska filmen om mitt liv heta.

Efter en rätt slitsam morgon med sedvanligt skrik och panik vid frukostbordet lyckades jag ändå lämna två glada och någorlunda rena barn på Kita i någorlunda vettig tid. Jag följde upp den lilla vardagssegern med en promenad längs med hamnen. Och allt jag kunde tänka var: "Om jag skulle flytta till Sverige skulle jag aldrig morgonpromenera här mer". Så sorglig tanke. Det är mycket sånt nu. Förvirrade känslor och tankar invändigt.

Lyckligaste stunden på dagen var när jag hade hur mycket tid som helst att ligga och dra mig i sängen efter den där 8 kilometers promenaden. Jag till och med slumrade till några omgångar. Så jävla skönt. Tänk om det för alltid kunde vara såhär. Bekymmersfritt och avslappnat.

Ja men sen gick jag på dejt! Mitt på ljusa dagen på mitt stammisfik. Jag träffade honom på tåget hem en natt för längesedan och det visade sig att vi bodde på samma gata. Sedan dess har vi liksom stött ihop i matbutiken, parken, tågstationen och sådär flera gånger i veckan. Så tillslut så bestämde vi oss (läs han) för att vi skulle ses en mer bestämd plats och tid. Vilket var ganska trevligt ändå. Men alltså jag vet inte. Jag börjar tröttna lite på att träffa nya personer. Berätta samma historia om och om igen. Fråga samma frågor och förvänta sig spännande svar och alltid bli besviken på den tråkiga verkligheten. Vara sig själv fast utan att vara helt sig själv. Sälja in sig. Som en produkt.
Nu var det inte så med den här killen. Tvärtom, det var rätt avslappnat och saknade all sån marknadsföringstaktik. Men i det stora hela. Ja men ni fattar.

Äntligen eftermiddag och jag fick hämta hem de här två favoriterna. Vi gick till parken där dom mest bråkade om snacks och jag mest undvek att besvara en annans förälders desperata kontaktsökande. Tack men nej tack.

Mitt i det lite lätt obekväma parkhänget kom jag, supermorsan, på att vi hade en läkartid för Edgar som jag helt lyckats förtränga. Eller ja, han skulle ju bara vaccineras. Eftersom att jag, återigen supermorsan, helt har glömt bort att vaccinera klart den där lille stackarn. Aja. Det var bara till att älga fram för att hinna till läkaren i tid. Väl framme fick vi såklart vänta i 35 minuter i väntrummet. Det fick det där svettiga kutandet med två vrålande ungar under armarna att framstå lite...onödigt kan vi väl säga.

Sen blev det premiär middag på Ikea. Ja ni hörde rätt. Ikea. Det stora bygget på vår gata har efter tre år äntligen öppnat. Jag som egentligen inte tycker om Ikea så mycket måste nog erkänna det praktiska i det hela. Mat till barnen och jag behöver inte diska. Dessutom tar det fyra minuter att promenera hem efteråt.

Resten av kvällen spenderade jag på en beach bar tillsammans med två kvinnor jag tycker väldigt mycket om.
Jag har hittat väldigt bra och fina vänner under min tid i Hamburg. Dom har blivit mitt substitut till familj och dom har blivit viktiga på många sätt. Det är fint det.

4 kommentarer:

  1. Efter att ha läst din blogg ett tag har Hamburg, som innan var okänt för mig, blivit ett ställe jag skulle vilja åka till. Verkar ju riktigt mysigt! Och stor kram till dig för allt du går igenom nu!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja men det är det! Åk hit och upplev den vet ja!

      Radera