torsdag 19 juni 2014

Mitt trubbel

När jag träffade Trubbel för första gången tappade jag allt som har med sunt förnuft och principer att göra. Hans blick, hans sätt att prata, hans sätt att röra vid mig, hans sätt att tänka förvandlade mig till en mycket ivrig och besatt person. Vi inledde vår relation på ett nöjesfält i stan. Bland neonljus, sockervadd, blaskig öl och pilkastning vaknade något mellan oss. En intensiv vänskap. Och jag blev beroende av honom. Långt ifrån kär eller förälskad. Men beroende. Han blev mitt heroin. Mitt trubbel.
Vi har gått på basket, sett roller derby, åkt båt på hamnen, suttit på stranden i timmar, druckit öl, testat alla veganpizzor i stan, hängt med hans vänner, jag har sett honom spela, vi har berört varandra djupt, kysst varandra djupt och behövt varandra djupt.
Sen började lögnerna trilla fram. En efter en. Stora som små. Det fanns någon annan. Några andra. Det fanns ett barn på väg. Det var så mycket att jag inte visste vad som var sant eller lögn mer. Mitt trubbel. Mitt heroin. Så underbar i korta stunder men så dålig för mig i längden. Han är min bästa dejt. Inget specifikt tillfälle eller så. Bara hans person i sig själv. Det har varit så livfullt och storartat när vi har setts. Så mycket lust. Så mycket närhet. Det är efteråt det gör ont. Jag måste sluta träffa honom, jag vet. Han är inte bra för mig och han är ingen jag vill ha. Jag är inte ens kär i honom. Men beroende är jag likväl.
Så jag slutar träffa honom i perioder. Jag säger att det räcker nu och han förstår. Det kommer några meddelande på kvällarna ibland men för det mesta är det inga problem. Inget behov eller beroende som gör sig påmind. Tills jag springer på honom på stan. På kaffestället. Eller i matbutiken. Då faller jag tillbaka. När jag möter hans blick och han kallar mig det där som bara han kallar mig för. Då kommer beroendet, behovet och lusten. Den ultimata kicken. Mitt Trubbel. Mitt jävla Trubbel.

Jag förstår att jag framstår som en fullkomlig idiot i mina ord. Att jag beter mig som en dåre utan konsekvenstänk eller ett enda uns stolthet i kroppen. Men jag tror att han har och är precis det jag vill åt nu. Efter 4 år utan den där spänningen, den där kicken, så tillåter jag mig själv att ta för mig och känna lite. Jag är inte så rädd för att bli sårad eller sviken. Jag är mer rädd att aldrig känna starkt igen. Eller att aldrig vara beroende av någon igen. Det är en härlig känsla och den kommer försvinna så småningom, det vet jag. Så det är med rätt öppna armar jag välkomnar trubblet och omfamnar allt som trubblet innebär. Jag vill inte bara sörja och minnas vad som varit. Jag vill ju leva lite också.

9 kommentarer:

  1. Det är inte alls konstigt. Det är överlevnad. Och mänsklig idioti. För jag vet ju också hur det är att ha någon man är så besatt av..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är ju härligt att vara besatt. Men rätt så jävla jobbigt också.

      Radera
  2. Jag tycker du ska roa dig :-) passa på så länge det känns roligt!

    SvaraRadera
  3. Låter helt underbart om du frågar mig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Gör det? Det låter nästan som självskadebeteende om du frågar mig. Vilket kan vara underbart på sitt sätt. Haha.

      Radera