tisdag 10 juni 2014

Allt har sin tid

Jag har aldrig älskat så som jag har älskat honom. På alla gränslösa möjliga vis. Men jag visste redan för ett år sedan att jag inte ville dela resten av mitt liv med honom. Jag visste att vad vi än hade mellan oss skulle ta slut en dag och att jag den dagen skulle sakna honom för alltid, trots att jag inte vill leva ihop med honom mer. Nu har jag förlorat honom och jag är inte längre hans bästa vän. Medan han går vidare, avslutar och fortsätter livet utan att rota i vad som var kan jag inte låta bli att fortsätta undra. Vad gjorde jag för fel? Kunde jag ha gjort något annat? Är jag inte bra nog? Är jag ens värd att älska?
Så förödmjukande tankar. Sånt onödigt behov att älta och veta. Kanske var vår kärlek aldrig på riktig. Kanske var det bara ansvarskänslor för den där olyckan som blev till en stormig natt i Oslo tolv veckor efter vår första träff. Kanske dog den lilla kärlek vi möjligtvis hade kvar efter att den där andra olyckan blev till. Två oväntade men aldrig oönskade olyckor som idag är det mesta levande och vackraste jag har runtomkring mig.
Och det borde väl räcka med det. Att känna den där glädjen som barnen ger. Att ta emot den och bara släppa det där andra. Och för det mesta gör jag det. Men så kommer de där stunderna när jag inte begriper vad fan vi håller på med. Varför splittrar vi en helt funktionell familj bara för att vi inte längre är kära i varandra? Va? Skit i det. Vem behöver kärlek? Passion? Lust? Närhet? Ja visserligen jag. Visserligen är det precis det jag har saknat nästan hela tiden. Men återigen skit i det. Vi är en familj, vi borde hålla ihop. Vi måste försöka. Kämpa. Slåss. Jag kan leva kärlekslöst. Jag behöver aldrig mer känna lust. Vi kan fortsätta vara de trötta, bittra och sura gråa stenarna vi varit rätt länge nu. Vi kan fortsätta bråka och fräsa till varandra. Vi kan härda ut och svälja stolthet. Det kan vi. Bara vi gör det ihop. Som en familj.

Sen går det över. Jag inser att vi gör det enda rätta. Jag inser hur mycket gladare vi blivit utan varandra. Jag begriper ju att vad vi än hade var sprudlande och bubblande på alla sätt och vis, men vi var inte menade för stordåd tillsammans. Det gör vi nog bäst var och en för sig.
Det hjälper ju såklart att känna sig behövd och önskad av andra. Jag borde väl skriva någon annan här och framställa mig själv som en försiktig och försynt person som råkat träffa någon som får mig att känna mig mindre ensam. Men så är det ju inte. Jag är djärv och dåraktig, jag kastar mig in i känslor och jag tycker om flera personer, fast på olika sätt.
Det är kanske svårt att förstå för andra men jag kan inte se en enda anledning till att begränsa mig mer. Jag vill leva fritt och öppet, jag vill känna närhet och lust utan att skämmas. Jag vill att mitt hjärta ska slå hårda slag och det gör det äntligen igen. Ja även när de där förödmjukande och dåraktiga ältandet sätter fart. Allt har väl sin tid gissar jag.

22 kommentarer:

  1. Jag känner igen PRECIS alla tankar. Särskilt de här "Varför splittrar vi en helt funktionell familj bara för att vi inte längre är kära i varandra? Va? Skit i det. Vem behöver kärlek? Passion? Lust? Närhet? Ja visserligen jag. Visserligen är det precis det jag har saknat nästan hela tiden."
    Jag tänker emellanåt, fortfarande 1,5 år efter separationen, att jag borde bitit ihop, jag känner mig "dålig" som gav upp där andra fortsätter och fortsätter och fortsätter... Men. Det blev bra ändå. Det är bra. Och helt rätt. Stor stor kram till dig som är så modig och stark.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad bra att du inte bet ihop! Men sluta känn dig dålig. Vad glad jag är att det blev bra ändå! Det ger mig hopp och styrka!
      Tack snälla för dina ord.
      Kram

      Radera
  2. Du skriver så levande och målande, är helt enkelt grym bra på det. Lycka till i livet önskar
    Mormoren

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla! Jag blir väldigt rörd av dina ord.

      Radera
  3. Det kunde varit jag som skrev den här texten. Jag vet så väl vad du menar! Stor kram madde

    SvaraRadera
  4. Jag har läst din blogg ett tag. Strax innan du berättade om att ni bestämt er för att skiljas berättade min dåvarande att hon ville ha en paus för att fundera på om hon verkligen ville fortsätta leva tillsammans med mig. Det tog mig fyra försök att ta mig igenom inlägget du skrev om ert beslut, det gick rakt in på ett sätt som inget någon som känner mig sagt i det som varit. Du skriver makalöst bra. Rakt både när det kommer till formuleringar och hur texten tar sig in i den som läser.

    När jag läste det du skrev ovan insåg jag att ta del av dina inlägg har varit en viktig del av hur jag har hanterat den paus som var och det separationsbeslut som togs. Det du skrivit har fått mig att tänka, har fått mig att inse saker om mig själv och den relation jag varit i de senaste elva åren. Jag skäms nästan vid insikten, det känns som att jag borde frågat dig om lov först.

    När jag läste "Vem behöver kärlek? Passion? Lust? Närhet? Ja visserligen jag. Visserligen är det precis det jag har saknat nästan hela tiden. Men återigen skit i det. Vi är en familj, vi borde hålla ihop. Vi måste försöka. Kämpa. Slåss. Jag kan leva kärlekslöst. Jag behöver aldrig mer känna lust." insåg jag att det är så jag tänkt både omedvetet och medvetet. Nej, det var inte jag som bestämde att vi skulle gå isär men kanske att jag borde tagit just det beslutet för flera år sedan. För jag är faktiskt värd både kärlek, närhet och att känna lust! Det insåg jag när jag läste ditt inlägg. Tack för det. Jag hade säkerligen behövt en tre år på mig att komma fram till det på egen hand. Du är grym som vågar skriva och dela med dig. Tack för det också.

    SvaraRadera
  5. Jag har läst din blogg ett tag, i ärlighetens namn har din blogg varit lite av en favoritblogg sedan första gången jag hittade hit. Du skriver makalöst bra, det hoppas jag att du vet!

    I januari meddelade min dåvarande att hon nog ville gå isär,att hon ville ha en paus för att fundera på saken. Det tog mig fyra gånger att ta mig igenom inlägget där du skrev att ni beslutat er för att skiljas. Dina ord gick rakt in och jag kan såhär i efterhand skämmas över att jag så egoistiskt använde det du skrev för att känna och tänka kring min situation.

    Idag hände det igen. När jag läste "Vem behöver kärlek? Passion? Lust? Närhet? Ja visserligen jag. Visserligen är det precis det jag har saknat nästan hela tiden. Men återigen skit i det. Vi är en familj, vi borde hålla ihop. Vi måste försöka. Kämpa. Slåss. Jag kan leva kärlekslöst. Jag behöver aldrig mer känna lust." var det som att få ett vänligt knytnävsslag i magen. Det är ju så jag tänkt! Nej, det var inte jag som tog beslutet att separera men kanske att jag borde tagit det beslutet för flera år sedan? För jag är värd kärlek, närhet och att känna att min lust är okej! Det hade tagit mig pinsamt lång tid att inse om jag inte fått ta del av dina ord, tack för att du delar med dig. Du är grym. Så jäkla klokt och hejdundrande bra på snygga formuleringar. Jag tycker att du är modig som delar med dig och jag är så sjukt tacksam över att du gör det, och jag hoppas att det är okej att jag fortsätter att hänga här och utifrån dina ärliga klokheter stapla insikter på varandra. Tack och bock helt enkelt.

    SvaraRadera
  6. Hon den där ovanför12 juni 2014 23:39

    Fint, alltså verkligen inte alls pinsamt att det blev två kommentarer. Ännu en anledning till att hata SJ som (även) idag var över tre timmar försenade (på en resa på 2,25 h) och till råga på det hade stannat i radioskugga när jag försökte publicera den första versionen av kommentaren och därför påstod internet (eller nu vem det var) att den inte skickades iväg. Kul att jag suckandes och irritationspustande skrev en till. Varför gjorde jag inte bara som vanlig och gav upp och struntade i att kommentera?! Nåja, gjort är gjort och jag är så oteknisk att jag inte vet hur kommentarer tas bort så jag går och gömmer mig under en sten i skogen istället. Över och ut.

    SvaraRadera
  7. Summan av kardemumman i den häringa lelle barnboken som jag knåpat ihop handlar just om mod, vad det egentligen är att vara modig, att man på sätt och vis inte kan vara modig om man inte är rädd först. Du är modig, i ordets rätta bemärkelse tycker jag. Kram på dig!

    SvaraRadera