söndag 1 juni 2014

Åh min bortglömda och älskade blogg

Det finns inte riktigt någon lust att skriva längre. Det är som om jag lyckades kräla mig ur det allra svåraste och geggigaste, den första etappen, och nu vill jag bara vila, vara och ta del av allt runtomkring mig.
I mitt huvud just nu kan jag tex höra röster från tre kvinnor jag spenderat helgen tillsammans med. Vi har sovit ihop, ätit och druckit ihop, skrattat ihop och pratat så oändligt mycket om precis allting. Helt öppet och ärligt. Precis sådär som det ska vara när människor möts.

Nu är jag så fylld av energi och inspiration att jag vill börja strukturera upp, planera, få till rutiner och ordna sådant jag hittills bara skjutit upp hittills.
Snart kommer Hass börja packa och flytta ut. Jag vill känna mig förberedd och redo inför alla minnen som kommer ramla ut och in i flyttkartongerna. Jag vill kunna stå stadigt hela tiden och inte vackla en enda gång, trots att jag vet hur hårt det kommer kännas när kartongerna kommer staplas på varandra och flyttas ut ur mitt hem. Mitt hem. Det är ju inte så mycket mitt hem. Jag ska också flytta härifrån någon gång. Jag ska bara försöka komma på vilken väg jag ska gå och vilket liv jag tror mig vilja ha.

Kanske flyttar jag till ockuperade områden med anarkister och konstnärer. Kanske får mina barn växa upp med en utomhusdusch i ett stort och kärleksfullt kollektiv. Kanske vill jag nå dit, men vågar inte riktigt. Jag har så många önskemål och drömmar men kan inte begripa vad jag ska ta mig till för att nå dit. Egentligen är det ju inte målet jag vill åt. Det är ju faktiskt resan. Jag är trött på det bekväma och trygga. Det är ju bland annat därför jag lämnar det. Men frågan är hur mycket spänning och pirr jag egentligen behöver ha för att känna mig nöjd?

1 kommentar:

  1. It's actually a nice and useful piece of info. I'm satisfied that you
    just shared this helpful information with us. Please stay us up to date like this.

    Thank you for sharing.

    Also visit my blog; tv oops

    SvaraRadera