lördag 10 maj 2014

När mamma är här är jag inte ensam

Min mamma är här. Hon plockar disk och håller rent. Hon tar hand om barnen när jag inte orkar. Jag stänger av när hon är här. Jag bara sover och hör inte ens när barnen vaknar. Jag, som i vanliga fall kan höra på en avlägsen hostning mitt i natten om den innebär vakna barn eller inte. Det är fint att ha henne här. Och jag hör mig själv säga saker som att jag mår bra, att jag känner mig stark och ser positivt på framtiden. Saker som att det känns så bra nu. Och allt det där stämmer ju visserligen. Men ändå kan jag ibland sköljas över av akut och svårhanterlig sorg. Från ingenstans kommer den och varar bara någon minut eller två. Efterdyningar av uppbrottet. Fantomsmärtor över något som aldrig fanns. Plötsligt gör min kropp ont igen. Sorgeont kallar jag det för. Jag har aldrig känt det tidigare innan vi gjorde slut. Nu känner jag det lite då och då. När jag sänker garden och låter känslorna rulla in och ta över mig.
Och han är med någon annan. Som jag har vetat om ett tag och som jag inte bryr mig om. Jag uppmuntrar honom att känna starkt och stormigt för någon igen. Sådär som han kände för mig en gång för längesedan. Han har varit död inombords så länge. Att se den där gnistan hos honom gör mig helt och ärligt glad. Jag bryr mig inte ens om att det inte är jag som väcker det hos honom.
Jag träffar också andra. Men det är på ett annat sätt. Jag är helt bortdomnad och kan inte tänka på annat än barnen och vår lilla trio. Vår framtid ihop. Hur vi kommer ha det och hur det kommer bli. Jag är med andra ord inte riktigt där. Om någon säger sig tycka om mig skrattar jag och skakar på huvudet. Begriper du inte att jag är själv? Jag är här med dig, men jag är själv nu. Du är bara sällskap för mig, ingenting annat. Jag kan inte tycka om någon igen. För hur skulle jag kunna göra det om det ändå bara riskerar att ta slut och dö om ett litet tag. Jo vi kan väl säga att den där cynismen som dog i samma sekund jag föll handlöst för Hass har återtagit sin plats. På både ont och gott. Men vadå. Jag har varit officiellt singel i fem veckor. Inofficiellt singel mycket längre. Jag behöver ju inte rusa in i något. Jag gillar att vara själv. Fast jag hatar att vara ensam. Det är olika det där. Det visste jag inte för fem veckor sedan. Men jag vet det nu.

4 kommentarer: