tisdag 29 april 2014

Vissa dagar

Mitt hjärta är så tungt. Min kropp känns så tom och ihålig. Jag faller, och jag reser mig upp. Jag faller igen och ligger kvar en stund. Sen reser jag mig. Jag accepterar allt. Jag tar till mig det. Jag tänker att jag ska göra det bästa att situationen. Jag ska ta kontroll, styra, leda och jag ska vinna. Jävlar vad jag ska vinna.

Men det gör så ont. Det är så tungt. Det är helt obeskrivligt jävla overkligt.
Vi är inte längre vi. Det tog slut. Och jag fattar inte vad det vad som hände. När och hur hände det? Vad gjorde jag för fel? Varför fanns du inte där? Varför kämpade vi inte?
Vi gav upp. Vi lät varandra glida iväg. Vi svek varandra båda två.
Och nu ska vi försöka bygga upp egna identiteter. Vi ska bygga våra egna liv, ifrån varandra, när det enda vi gjort i flera år är att bygga upp varandras liv, tillsammans. Allt vi har gjort, har vi gjort tillsammans.

Jag vill inte förlora dig. Jag vill inte göra det här själv. Jag kan inte. Jag vågar inte. Snälla stanna.
Men du stannar inte. Du säger att det inte går att laga, att det är försent. Du kommer leva ett helt nytt liv i en helt ny del av världen. Du kommer kunna leva drömmarnas liv medan jag blir kvar här. Plockar upp spillrorna av det som var vi. Tar hand om barnen som är våra. Strider. Kämpar. Slåss. Allt kommer jag göra själv. Det var ju inte såhär det skulle bli och jag kan inte låta bli att känna mig lurad. Av livet. Det här jävla livet. Kanske lite av dig också. Men jag vill inte öppna den dörren. Jag vill inte vara arg. Jag vill inte bli bitter. Det enda jag vill är att den här stickande, vibrerande smärtan i hjärtat ska gå över. Jag vill inte känna mig trasig mer. Men du måste veta att jag är trasig.

Jag ska bli hel. Jag kommer bli det. Hur ärrad jag än är. Jag förstår ju att jag är ung, jag har hela livet framför mig. Utbildning, bostad, karriär, kanske ny kärlek och kanske en ny familj. Allt det där har jag framför mig. Jag förstår det. Men det är då och det är sen.
Det är nuet som är svårt. När min kropp sviker mig och inte orkar mer efter en hel dags tårar. Eller när den mentala smärtan övergår i fysisk smärta i leder och ådror. När jag bara vill falla i någons famn och tröstas. Höra att allt kommer bli bra. Känna mig trygg och älskad. Fast det är bara din famn jag vill falla in i. Men din famn är inte längre min att falla in i.

Den här texten säger egentligen ingenting om hur jag egentligen mår och känner. Den är ganska kraftigt censurerad och ganska kraftigt överdriven på samma gång. Jag känner mig begränsad. Jag vill inte hänga ut någon. Eller några. Jag vill värna om integriteten. Men jag har så mycket som behöver komma ut. Så mycket som bubblar och växer inuti mig.
Men så lite plats och så lite mod.
Kanske en annan dag.








8 kommentarer:

  1. Men ... ska han inte bo kvar i Hamburg? Du måste inte berätta eller prata om det så klart, men ... ska du ha barnen själv på heltid?

    SvaraRadera
  2. Jag vet inte vad jag ska skriva mer än att jag förstår att det gör för jävla ont. Och kram

    SvaraRadera
  3. Oj, men kära någon. Menar du att han lämnar sina barn? Detta är ju inte min sak, men jag kan inte förstå män som gör så? (För det är nästan alltid män). Bara ta för givet att du kommer ta hand om dem? Tänk om du också skulle vilja förverkliga dig istället? Ta en sovmorgon ibland? Alltså jeesus.

    SvaraRadera
  4. Men näää, så kan han väl inte göra???!! Vill du stanna kvar ändå? Så många elaka känslor jag känner just nu *morr* Du behöver världens största och längsta kram, hoppas du har någon som håller om dig *\●/*

    SvaraRadera
  5. Å. Kram. Kram, kram, kram, kram, kram.

    SvaraRadera
  6. Jag har passerat den känslan men det tog tid. Det hjälpte kanske att Junies pappa är ett superego. This too shall pass. Som.det heter. All styrka till dig! <3

    SvaraRadera
  7. http://www.karinboye.se/verk/dikter/dikter/ja-visst-gor-det-ont.shtml

    Denna läste min mamma för mig när jag var mitt i allt. Ehm superlökigt jag vet, men ändå fint!

    SvaraRadera