måndag 14 april 2014

Det har varit en bra dag idag. Snart kommer det väl en dålig en

Jag träffade en vän imorse som jag inte sett på länge. Vi bar på nyheter båda två. Hon om en efterlängtad graviditet och jag om en efterlängtad separation. Vi skrattade och vi grät tillsammans och höll om varandra sådär länge och tryggt. Livets goda blandat med det lite sura.

Det finns så många praktiska detaljer som måste lösas nu. Det är tur att han är så stabil och rationell och tar tag i saker. Jag får stå för där de sentimentala minnena och sakta ner. Det han redan glömt men som jag kommer vårda ömt. Imorse frågade vi varandra båda två om vi verkligen gör rätt. Borde vi inte försöka lite till? Ger vi upp alldeles för lätt? Jag blundade och kände efter. Hjärtat har visserligen brustit och det finns oändligt mycket sorg. Men allt annat känns så självklart och rätt. Så fridfullt och äkta.

Det är ganska många som tycker vi gör fel. Att vi borde stanna kvar hos varandra. För barnens skull. Till dom har jag egentligen inget annat svar än att det är mina barn, det är mitt liv och det är mina val. Vi kanske kan låta det fortsätta vara så.
Men de allra flesta har visat ett så enormt och storslaget stöd. Ni alla här, på Twitter, Instagram, Facebook, Skype och telefon. Jag är så tacksam för varenda litet ord ni delar. Jag vill att ni ska veta det. Att jag älskar er och uppskattar precis allting.

Och så många ni är som går igenom samma sak. Utan att vi visste om varandra. Varför har vi inte pratat om det förut? Varför vågar vi bara inte säga rakt ut hur det egentligen är? Vardagen och småbarnen förstör allt. Precis allt. Kärlek, sexliv, matro och goda nätters sömn. Vissa tar sig igenom gyttjan och ut på andra sidan, förhoppningsvis starkare än förut. Andra fastnar och sjunker sakta men säkert djupt ned i den. Och så finns det sådana som oss, som tycker att gyttjan är lite vidrig och tar liksom inga steg rakt ut, utan fegar och tar omvägar som inte leder någon annanstans än tillbaka till ruta ett.

1 kommentar:

  1. Åsa /popapan15 april 2014 13:19

    jag kommer så väl ihåg när jag bestämt mej att lämna de stora barnens far, lättnaden som infann sej. men även skulden att splittra familjen och tanken att vi kanske inte försökt tillräckligt. såhär 12 år senare måste jag erkänna att jag inte ångrat mej en enda gång. jag hoppas det kommer att bli bra för dej med. kram

    SvaraRadera