söndag 13 april 2014

Det är över nu

Jag har älskat honom passionerat och innerligt. Så starkt som jag älskat honom har jag aldrig älskat någon annan. Jag har aldrig tvivlat på varken kärleken, tilliten eller alla våra hetsiga och snabba livsval. Jag har upplevt så mycket tillsammans och genom honom, de finaste ögonblicken hittills i mitt liv har jag delat med honom. Det kommer jag aldrig någonsin glömma.
Men kärleken har tagit slut. Och något har gått sönder, något som inte går att laga.
Då är det bäst att låta varandra gå. Att dela upp livet och hitta nya vägar och nya erfarenheter.
Även om det för oss är ett helt gemensamt beslut fattat på ömsesidig respekt för varandra så går det inte komma ifrån den gränslösa sorgen som slår hårt i magen när orden separation och skilsmässa ramlar över läpparna. Ena dagen känns allt tryggt och lugnt, vi kommer över det här tänker jag. Andra dagen är jag helt lamslagen av smärta. Jag kommer vara ensam. Frånskild. Övergiven. Lämnad. Ärrad för resten av mitt liv.
Barnen kommer bara höra historier om hur deras pappas kärlek lamslog mig där på konstskolan i Värmland. Men dom kommer aldrig minnas hur han hållit mig genom nätterna på en madrass på golvet i ett stormigt Hamburg. Dom kommer kanske inte heller minnas hur mamma grät och hur pappa tröstade. Hur kärleken dog och en vänskap växte fram. Vänskap är fint. Det är det. Men jag har förlorat honom och han kommer aldrig igen vara min. Det gör så ont i mig när jag tänker på det.

Det är nästan ironiskt. Alldeles nyss bestämde vi oss för att starta ett nytt äventyr någonstans långt bort. Ända till San Francisco ville vi till. Vi var så säkra på att vi skulle flytta att det kändes självklart att låta flyttkartonger stå kvar ouppackade ett litet tag till. Nu kommer flyttkartongerna inte färdas lika långt och dom kommer delas upp. Millimeterrättvist och sentimentalt. Ett helt annat äventyr men med mycket mer sorg i magen.
Jag talar mest om sorgen när jag nämner separationen. Jag vet det. Det är synd, för i verkligheten är det en otroligt stillsam och vänlig separation. Det finns inget bittert eller surt mellan oss alls och jag mår faktiskt rätt bra. Jag är helt övertygad om att det här är rätt och bra på alla sätt och vis. Men sorgen, smärtan och tårarna, det kommer jag inte ifrån.
Jag har förlorat honom. Och jag är ärrad för resten av mitt liv.

32 kommentarer:

  1. Älskade älskade du, jag vet inte vad jag ska skriva men jag skickar mängder med kärlek och en inbjudan till småland!

    SvaraRadera
  2. Oj, vad jag gråter nu... Sorgligt, men samtidigt modigt och moget att våga ta det där beslutet. Kram

    SvaraRadera
  3. Älskade. Skickar enorma styrkekramar från oss alla

    SvaraRadera
  4. Åh fina du... här sitter jag och gråter men vad hjälper det dig... all kärlek och styrka till dig finaste dalkulla!

    SvaraRadera
  5. Och här sitter jag (också) och gråter. Jag vill säga samma sak som Sofia, så sorgligt, men också väldigt modigt och moget. Kramkramkram.

    SvaraRadera
  6. Ååååå, så sorgligt. Men det blir bra, det måste det bli. Styrka till er båda

    SvaraRadera
  7. Jag är glad att det är ett gemensamt beslut och att ni fortfarande är vänner. Men så otroligt sorgligt när ens liv och drömmar går i kras så Det blev inte som ni tänkt men jag hoppas att det blir minst lika bra ändå så småningom när ni landat i det nya. Kram!

    SvaraRadera
  8. älskade sandra, sitter och gråter jag också, har inte sett dej på så länge men du är en varm människa full av kärlek och ska ha detsamma tillbaks ♥

    SvaraRadera
  9. Så väldigt fint du ändå skriver om det. Om de kluvna känslorna som man kan känna, när man egentligen vet att man fattat rätt beslut, men ändå önskar att man kanske kunde slippa på något vis. Jag känner dig ju alls inte, men tycker ändå så mycket om dig genom bloggen. Många kramar

    SvaraRadera
  10. Här rinner tårarna med. Sorgligt, modigt, fruktansvärt och vackert. Kramar, kramar, kramar.

    SvaraRadera
  11. Gråter med dig. Fortsätter sända kärlek från Malmö. Slut är det svåraste som finns att ta sig igenom../Jennie salmiakatfolket

    SvaraRadera
  12. vad oerhört tråkigt att läsa, en sorg oavsett hur överens man är. kram fina du.

    SvaraRadera
  13. Fina fina du. Gråter med dej, jag med. Skickar styrka och kramar till dej från Stockholm. Du skriver så himla fint, och du berör lika mycket som vanligt. Håller på dej. KRAM! marie / mpestar

    SvaraRadera
  14. Ytterligare en bölande mamma här. Fy fan. Även om det är rätt så kan det inte vara lätt. Lycka till med allt, tänker på er.

    SvaraRadera
  15. Så väldigt väldigt fint skrivet om något som måste ha varit förjävla svårt.

    SvaraRadera
  16. Aj, min mage... lider med dig samtidigt som jag hoppas att du nu finner ro med det nya livet. Det blir säkert fantastiskt bra när alla bitar faller på plats, men förstår din sorg till fullo!

    SvaraRadera
  17. Du berör med dina ord.
    Hoppas allt löser sig på bästa sätt. Stannar ni i Tyskland?

    Kramar i massor från okänd läsare

    SvaraRadera
  18. Kram! Hoppas allt blir fint och bra!

    SvaraRadera
  19. Jättekram från mig! Vad skönt ändå att ni är överens, men samtidigt kan jag inte ens tänka mig hur jobbigt det är med barnen och så.

    SvaraRadera
  20. Började också gråta såklart. Så ginst skrivet och bra att det ändå känns som att du har en vän. Jag hoppas att det löser sig på ett lätt och bra sätt med millimeterrättvisan och den delade vårdnaden. Puss på dig

    SvaraRadera
  21. Stora kramar! 💕

    SvaraRadera
  22. Du skriver så vackert Sandra. Och berör gör du. Så modiga och starka ni är! Önskar er all lycka på fortsatt resa, det kommer bli så bra så bra när allt fått sjunka in. ♡

    SvaraRadera
  23. Men. :( Jag fick en sån.klump i magen nu. Så ledsen för er skull men samtidigt så glad att ni är vänner. Jag är lite i samma sits. Fast tvärtom ändå, ingen vänskap här inte. Du beskriver det så fint ändå. Ta hand om dig <3

    SvaraRadera
  24. Så himla synd, men också så väldigt starkt av er. Och är det så så är det ju så, och då finns det ingen annan väg att gå - och nu kan ni börja på nåt annat nytt och fint. Kram

    SvaraRadera
  25. Livet är inte enkelt, Du verkar ändå ha styrkan att klara av separationen (för att du måste såklart, om ni gör det). Uppskattar din blogg oerhört.
    En mormor

    SvaraRadera
  26. Åh, kära kära du. Jag var där för 1,5 år sen, mina barn var större, men jag känner igen allt du skriver. Det kommer gå upp och det kommer att gå ner men ni gör rätt, har kärleken tagit slut så är det så, och ni verkar så sams och så starka. Vackert och sorgligt. Kram.

    SvaraRadera
  27. Hej. För snart ett år sedan (jul) tog vi samma beslut. Det blir både lättare och svårare, det går i vågor. Samtidigt blir det bättre. Låt det få ta tid. Om ni är vänner så hasta inte, känn er för, ett steg i taget. Hitta två bra boenden som ni trivs i var för sig. Kramar

    SvaraRadera