tisdag 14 januari 2014

Livet alltså. Ett stort jävla långfinger borde det ha

Det är en ganska ohållbar situation här hemma just nu. Edgar, det lilla ynkliga livet, blir mer och mer extrem i sitt behov av mig. Jag bär och håller i det där barnet exakt dygnet runt. Jag sover i princip ingenting eftersom sömnen här är upphackad timvis och innehåller alldeles för mycket obekväm kroppskontakt för min smak när det kommer till sömn.
Så fort han bestämmer sig för att kliva upp MÅSTE jag också följa med. Allt annat är otänkbart och han står och sliter i mig och skriker tills hans nästan kräks.
Jag kan varken städa, laga mat, eller för guds skull ge mitt andra barn någon som helst uppmärksamhet. Tiden för mig är minimal eftersom allt handlar om att passa på att hinna få saker gjorda/sova ikapp oändliga timmars förlorad sömn så fort det finns en möjlighet.
Jag förstår att jag framstår som en självisk idiot som gnäller på mitt barns behov av närhet. Men för någon som mig, som har ett ganska stort behov av egentid, som har ett ganska stort behov av att göra mycket mer än att bära på barn och städa ett hem, för mig börjar det bli mer eller mindre olidligt.
Jag känner mig ständigt ledsen, jag är ständigt trött, jag är helt omotiverad till någonting annat än att bara ligga ner, raklång och andas. Jag vill inte träna, jag vill inte träffa vänner, jag vill inte pyssla. Jag vill bara....åka långt bort härifrån. Jag har aldrig längtat bort från min familj förut med samma iver om jag gör precis just nu. Och det är en ganska obekväm känsla.

21 kommentarer:

  1. I höstas var Isak inne i en ganska lång period av kort stubin. Han ville så himla mycket och allt skulle hända helst innan han kom på det. Dessutom skulle han (det ska han i och för sig fortfarande) alltid, alltid klättra på mig. Sitta i mitt knä och halka omkring så att jag blev skinnflådd. Vägra sitta för sig själv. Och så vaknade han fem och skulle upp DÅ och jag som har sömnbesvär och gärna ligger vaken mellan ett och fyra bara för att kroppen tydligen vill det. Även fast Alex tog hälften kunde han ju inte ta halva min sömnbrist, tyvärr. Väldigt mycket tyvärr. Jag somnade liksom aldrig om när han tog upp Isak ändå. Åh så less jag var på allt. Började längta efter en all inclusive till Las Palmas ensam.

    Alltså läser ditt inlägg och RELATERAR. Är det konstigt att man längtar bort någon gång? Nej det är det inte. Heja dig. Hoppas det blir bättre snart och att du får avlastning och får sova. Jag vet nästan precis hur det känns. Har ju inte fler än ett barn.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men tack för hejaropet och relaterandet! Jag blir rörd av all pepp! tack! Och tack och lov för att det nästan alltid blir bättre.

      Radera
  2. Du framstår verkligen inte som självisk. Jag hade blivit tokig. Kramar.

    SvaraRadera
  3. Fy fasen vad jobbigt! Jag hade nog blivit tokigför länge sedan!
    Fråga - kan inte Edgar börja kindergarten? Så kan båda kidsen gå där du får lite mer.. annan rutin..? I alla fall i nån timme?

    Hoppas hursom att allt löser sig snarast!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo Edgar ska börja på Kita om 2 månader. Jag längtar efter det mer än vad jag längtat efter någonting annat.

      Radera
  4. Hej Sandra. Fy, så jobbigt! Åh vad jobbigt det är när de är sådär! Du framstår verkligen inte som det minsta självisk, snarare tvärtom, men till och med en mamma får ju faktiskt nog tillslut. Till och med mammor behöver få andas lite, hör ni det små barn! Skickar ett stort fett HEJA DEJ och en kram och en önskan om att kunna liksom blåsa lite magiskt sömnpulver över Hamburg... Och ett "håll ut, det går över tillslut" - hejarop.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men tack snälla rara för hejarropen! Det betyder mycket!
      Ta hand om dig!

      Radera
  5. Så jävla inte tröstande, MEN, det går över. Alltså, du är inte ego. Jag vet hur det känns. Så sjukt irriterande känsla, man vill ju bara finnas för barnen och vara pepp och skita i städ och allt runt om kring, men det går inte... Ibland jämför jag det med folk som idrottar och hur kul det än är med marathon eller vad det kan vara så orkar man ju inte springa HELA tiden. Men heja, heja, heja dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fast det är skönt att få det tryckt i ansiktet, det där att det går över. Jag glömmer liksom bort det ibland.
      Och tack för hejjaropen!

      Radera
  6. Du är inte självisk. Inte alls. Och du är inte ensam. Jag känner igen mig så smärtsamt väl i det du skriver. Stor kram.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet att vi är fler i samma situation. Och det är en tröst i sig.
      Kram

      Radera
  7. Hoppas hoppas att det blir bättre snart, känner med dig!

    SvaraRadera
  8. Fyfyfy, vad jobbigt! Jag tycker inte alls att du är självisk. Jag tycker mest att det känns som att ångesten kryper genom skärmen till mig när jag läser om när dina dagar är jobbiga. Jag är absolut inte fan av ordet styrkekram men det är nog en sån jag skulle vilja ge dig. För jag vet inte om jag hade stått ut länge att ha det så. Så, stor (styrke)kram från mig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack tack för den välbehövliga (styrke)kramen!

      Radera
  9. Nä, du är inte självisk, du är mänsklig! kram

    SvaraRadera
  10. Jag tycker att du borde åka bort!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det var tänkt så att jag skulle det. men det känns så jävla elakt att åka ifrån honom. Det känns snarare som tortyr framför "det kan vara bra att vara ifrån varandra lite".

      Radera
  11. Then, a gradual addition of starch can be added in small quantities.
    What do you expect long-term not just short-term as
    far as an acceptable return on your investment. Some have seen an immediate weight loss, calling this a
    "miracle" diet.

    Here is my page :: hcgdiet

    SvaraRadera