onsdag 15 januari 2014

Är gränsen verkligen så hårfin?

Jag vaknar och han gråter. Sen fortsätter han gråta i kanske en timme eller så. Jag gör så gott jag kan, försöker trösta, se till att han inte gör sig illa. Men han bara slår och skriker. Kastar sig på golvet och sparkar. Kastar och förstör. Jag vet inte vad han vill men jag ser att han har det svårt. Stackars lilla barn. Hela världen förändras för dig. Du förstår mer och mer. Du lär dig nya saker varje dag. Jag förstår att det är svårt. Det är svårt för mig också. Jag kommer kanske aldrig mer bära ett barn i min kropp. Jag kommer kanske aldrig mer se ett barn gå från fullständigt hjälplös till helt självständig på två rätt så stadiga ben på så kort tid. Och du är överbeskyddad. Jag vet. Jag tänker på din lilla hjärna, på vad som kunde ha gått fel och då kickar någon uråldrig instinkt in och jag vill bara linda in dig och bära dig nära mig, för alltid.
Jag borde kanske åka iväg en stund. Till Berlin. Toronto. London. Stockholm. Gävle. Varsomhelst. Vara ifrån barnen, bara för en liten stund. Tänka på annat och lyssna på annat än det där vrålandet och det där sparkandet. Men jag vet inte om jag kan. Och ni, ni är så himla fina. Min personliga hejarklack. Vad vore den här bloggen utan er? Ingenting annat än ett tomt eko från en kvinna som balanserar på den där hårfina gränsen mellan galenskap och sunt förnuft.

13 kommentarer:

  1. carlssons syster15 januari 2014 12:09

    kom jættegærna till berlin sandra om du kænner før det! jag vill bland annat vældigt gærna ha dina tips och råd infør en sensommar då mitt liv førhoppningsvis får en till huvudpersonl!! jag tycker ju att du ær så klok. heja dig! mvh læser var dag

    SvaraRadera
  2. fattar iof att du kanske inte pallar snakka kids om reser bort!! hehe

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du är bäst! Bästa bästa inbjudan! Tack!

      Radera
  3. Du är en fantastisk mamma. Det är oundvikligt att tålamodet brister, men du försöker igen och igen, fixar fina frukostar, pysslar och går ut med de små liven. Du SER dina barn.

    Mormoren

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh tack, så himla fint skrivet.

      Radera
  4. Kom hit! Kom hit så skickar jag iväg man och barn en helg, så kan vi ha sovmorgon (well, dåligt kan ju försöka), fika på stan i timmar och gå på krogen! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men herregud. Det hade ju varit det göttigasgte någonsin. Jag ska se vad jag kan göra.

      Radera
  5. Om du inte vill åka så långt bort kanske du kan ta in på hotell/spa eller nåt annat.

    Finns det möjlighet till egen tid VARJE dag? Är ju ensam med mina barn i stort sett på heltid och kan känna ibland att en helg eller eftermiddag inte ger mig den energin jag behöver utan att jag kontinuerligt kan stanna upp och reflektera. Samtidigt som jag inte vill gå iväg när jag väl får en extra vuxen kanske det är just detta jag behöver osv.

    Om du är slutkörd så har jag hört att man behöver tanka binjurarna (hörde det igår kväll så jag har ingen aning om hur) men det kan ju också vara värt att kolla upp. Barnskrik är ju i sig jäkligt stressande. Det går liksom inte att koppla bort.

    Heja, heja dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tanka binjurar? Intressant!

      Jag tror att det blir bättre här så snart Edgar börjar kita vilket händer om ca 2 månader. Så det blir nog bra.

      Och du är min hjälte. Att du klarar det nästan helt själv, det är helt fantastiskt.

      Heja dig!

      Radera
  6. Jag ansluter mig till hejarklacken, tycker du verkar vara en jättefin mamma, en ärlig och äkta, och jag förstår. Och att få längta är aldrig fel.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh tack tack! Och heja tillbaka! Jag är sjukt exalterad över din bok!

      Radera
    2. Tack! Ja det är helt surrealistiskt hela grejen!

      Radera