tisdag 30 december 2014

Vi har kommit i mål


Vi har ett hem, barnen går på förskola, skilsmässan är klar, bistra bråk över skype har bytts ut till fina och konstruktiva konversationer via mail, barnen sover gott, äter bra, leker fint. Jag andas lätt, dansar små steg och känner mig fri och stark. Äntligen fri och stark. Som jag har längtat efter det.

Jag fattar inte att vi gjorde det. Att vi gjorde slut, att vi flyttade ifrån varandra och lämnade det vi trodde skulle vara livet. Jag fattar inte att jag packade och lämnade allt jag värdesatte. Jag fattar inte att barnen och jag överlevt, klarat oss och gjort så mycket fint och bra ihop trots kaos och förvirring. Jag fattar det verkligen inte. Men jag behöver inte fatta, för vi är ju i mål nu.

Jag har burit och skyddat barnen i min lejonfamn, men nu kan jag äntligen låta dom få irra runt fritt, jag kan andas ut och vi kan sakta hitta ett sätt att leva på nytt. Vårt liv. Det är vi nu. I vårt nya hem och vårt nya område i min gamla hemstad. Och det känns bra, rätt och fridfullt på alla sätt och vis.

Jag saknar Hamburg så det gör ont i magen fortfarande. Jag saknar vännerna, atmosfären, männen, kärleken, tillhörigheten. Jag saknar hamnen, jag saknar tunnelbanan, jag saknar de prostituerade transvestiterna några gator bort, jag saknar den tyska maten och jag saknar den stora staden. Pulsen. Ljudet. Livet. 
Men här vinner jag så mycket mer. Att kunna träffa min mamma spontant nere på stan. Att barnen kan åka till sin mormor och morfar när dom vill. Att jag stöter på gamla klasskompisar, vänners syskon, före detta kollegor och andra fina människor jag hade en gång i mitt liv och välkomnas med öppna armar. Jag kan prata med myndigheter på mitt språk, jag känner mig trygg i systemet och vet vad jag kan göra. Jag kan handla filmjölk och kaviar vilken dag som helst. Jag kan ta tag i saker jag skjutit upp. Jag kan möta det jag en gång tyckte var svårt med en lättnad nu. För att jag gör allt det här själv. Jag kan inte luta mig mot någon, jag kan inte gömma mig bakom någon. Varje beslut är mitt att ta och jag gör det med en sån jävla kraft. 

Vi är i mål. Någon slags tomhet kommer. Jag behöver inte kämpa mer. Varje dag är visserligen en kamp i sig. Att få livet att gå ihop med en mycket liten ekonomi och med väldigt små medel. Att varje dag vara närvarande, engagerad, kärleksfull och uppmuntrande. Att varje dag bry sig om att diska, laga mat och städa upp. Att varje dag roa, vara pedagogisk och rättvis. Att varje dag få utrymme att andas. Utan någon vuxen som ser och uppmärksammar. Utan någon som tar min hand och berömmer mig. Ja men jag behöver det. Veta att jag gör något bra, att jag inte sliter så förtvivlat för ingenting. Men barnen ger ju allt nu. Harmonin mellan oss. Den är så påtaglig att jag brister ut i tårar varje gång jag ser säkerheten och tryggheten i dom. När jag ser hur dom tar varandras händer och känner hur dom kramar om mina ben när jag står och diskar på kvällarna. Då kommer segerkänslan tillbaka. Men jag behöver inte kämpa mer bara för att hålla oss ovanför ytan. Sen är det ju något med den här ensamheten på kvällarna. Jag fyller tiden med år av bortglömd kreativitet. Jag skapar och släpper ut allt. Men ensamheten. Jag älskar att vara ensam, men inte att känna mig ensam. Jag behöver röster, sällskap och skratt. Jag behöver känna att jag tillhör ett sammanhang som inte bara handlar om att mätta barns hunger. Vi pratar inte om någon slags kärleksrelation här. Jag vill vara väldigt tydlig med det. Visst vill jag älska och känna igen. Jag är inte det minsta rädd för det. Men att vara två. Med alla krav och måsten. Att kväva friheten. Det ska till väldigt mycket innan jag ger mig in i det igen. Jag ryser lite av obehag av bara tanken faktiskt. 

Att få säga det högt nu, att kunna ändra situationsstatus från "Det kommer att bli bra" till "Det är bra nu" känns så förbannat jävla kraftfullt och ärligt. Bra jobbat Sandra. Fan vad bra jobbat. Snart kommer ett nytt år med andra svårigheter att ta mig igenom eller annat jag inte kan förutse. Men jag kommer aldrig behöva uppleva det jag alldeles nyss lämnat bakom mig igen. Så mycket vet jag.

Finns ni kvar med mig?

lördag 15 november 2014

Förvåningen var inte särskilt stor när jag insåg att den därbloggutmaningen bara höll i sig i några korta dagar in i november.

Hur har ni det där ute i mörkret? Själv blev jag lågmäld och lite trasig efter barnafaderns senaste besök. Något jag försökte mörka och fly undan när jag åkte till Göteborg. Dit åkte jag helt själv. Bara jag, en trasslig mage och ett ihåligt hjärta. Jag träffade gamla och nya vänner. Bodde hos min bror. Gick på konsert med samma bror och hans flickvän. Jag älskar när familjen utökas med bra folk. Jag älskar att gå på konsert också. Morrissey var bra. Inte fantastisk som jag inbillat mig, men bra. Framförallt sov jag mycket och länge. Grubblade inte så mycket utan var bara rätt lugn och framförallt var jag ju själv. Jag kan inte riktigt beskriva precis hur bra det kändes. Jag saknade inte barnen en endaste stund, inte förrän jag satt på tåget hem. Hur ska jag nu våga fråga mamma och pappa om dom kan rå om barnen igen om några månader så jag har något mer barnfritt att se fram emot framöver? Det här vill jag ju göra om. Men så länge barnafadern inte ens vet var han kommer bo känns det som att jag får förlita mig på andra hjälpsamma händer så länge. 

När jag kom hem kändes det fortfarande trassligt i magen och håligt i hjärtat. Det började göra ondare när jag hälsade på en vän på sjukhuset. Cancer. Obotlig. Sjukdomen kommer nog ta honom. Men ännu är han stark och ivrig. Kanske lite svagare än vad jag varit van att se honom. Men så klar och rak. Och ändå så sjuk. Det är så märkligt och naturligtvis sorgligt på oändliga vis. Jag kan inte hantera det. Jag lägger det på hög. Där allt annat jag inte orkat ta hand om hamnar. Som vadå tex? Tja, det gamla vanliga ni vet. Jag är snart 30, är snart skild med två små barn, jag bor hemma hos mina föräldrar och nu går jag på socialbidrag också. Fast å andra sidan har jag ingen sjukdom i min kropp som kommer äta upp mig. Jag har dessutom två barn som vill vara med mig, hos mig, i mig, på mig. Det känns som något jag borde värdesätta rätt mycket nu. Jag ska bara hitta balans i all den här självömkan, ledsamheten och trassliga magen. 





lördag 8 november 2014

Tid

Jag tror att tid är hemligheten bakom en god läkningsprocess. För mig har det inte gått så lång tid och allt är inte läkt. Små sår blöder. Andra sår spricker ibland upp. 
Jag är i mina ögon en ganska tolerant och öppensinnad kvinna. Därför kändes det inte så märkligt eller underligt att träffa den nya kvinnan i hans liv. Eller nya och nya. Hon fanns ju redan vid hans sida innan vi bestämde oss att säga hejdå. Att sitta ner. Lära känna varandra. Trampa på några ömma tår. Vara ärliga. Jag välkomnande henne i familjen. "Vi kommer alltid vara en familj och vill du vara med i den så vill jag att du ska känna dig välkommen. Älska honom högt och lågt. Jag kunde inte ge honom det men det är vad han behöver". Hon känner en annan man än den jag lärde känna. Men ändå är det samma man som vi delar på. Ett slags systerskap ska bildas mellan oss och vi verkar båda två genuint öppna för det. 
Men det finns fortfarande de där sakerna som jag aldrig kommer förstå. Prioriteringar och plötsligt ändrade löften. Precis när jag byggt upp lite förhoppningar. Lite trygghet. Då ändras allt och de där såren spricker upp lite. Blöder lite. Då behöver jag lite mer tid. Tid till att läka och slicka mina sår. Tid till att inte drunkna i bitterhetens ljuva hav. Tid till att ordna till det här jävla företeelsen som kallas för liv. Tid till att leva, inte bara överleva. 

Må du alltid få älska fritt

När hon föddes yrde snön utanför och vindarna ven runt Huddinge sjukhus. Där låg vi en nybliven familj. Lika mycket stolta som skräckslagna och lyckligtvis totalt ovetande om vad vi hade att vänta oss. När hon fyllde ett hade vi vant oss vid varandra, lärt oss av varandra och flyttat utomlands. När hon fyllde två hade hon en lillebror som tog all uppmärksamhet ifrån henne och vi tappade bort varandra litegrann. När hon fyllde tre hade jag kommit ikapp, hon hade lärt sig kommunicera, vi hade lärt oss att förlåta. Idag fyller hon fyra och jag kan fortfarande minnas varenda snöflinga som föll, varenda värk och varenda spricka i underlivet från när hon föddes. Fyra år. Det känns som ett delmål på något sätt. Större och mer surrealistiskt än ett, två och tre. Hon är så stor nu. Kan så mycket. Vill så mycket. Hon är helt vild, bullrig, känslig, omtänksam, solidarisk, envis och hon är min unge på alla sätt och vis. Grattis Edith Marianne Mayny. Grattis. Må du få älska fritt och känna dig gränslöst älskad tillbaka. 



måndag 3 november 2014

Ibland tänker jag att jag borde...

...gråta lite mindre. Men sen så tänker jag att jag skrattar ju minst lika mycket som jag gråter. Så det blir ju en balans ändå. 

söndag 2 november 2014

5 saker jag tänkt på idag

1. Hur många kakor kan ett par ungar trycka i sig under ett dopfika? Rätt så jävla många är svaret på det. Ca 15 stycken kanske. Var. 

2. Det är så underligt ändå att jag och av mina närmsta vänner har lyckats föröka oss med engelsmän. En gång i tiden satt vi på våra flickrum och borstade varandras hår (haha, nej snarare tjuvrökte och drack hemmagjort vin ur petflaskor) och pratade om våra framtida barn. Och nu har vi dom här hos oss. Med brittiskt påbrå hela bunten. Vad gjorde vi för fel? 

3. Hur många gånger kan man bråka och tjata på en fyraåring egentligen? Begrepp som "okontrollerbar" och "utom räddning" börjar dyka upp. Samt "allt är mitt fel".  Såklart. 

4. Chips och dip är en helt legitim middag tycker jag. Varför tycker inte mina föräldrar det? 

5. Vilka ord ska jag använda för att förklara hur förbannat jävla arg och ledsen jag blir på livet och slumpen när en fin människa och god vän ringer och berättar om cancern som spridit sig i hans kropp? "Jag beklagar" räcker inte på långa vägar för att få fram exakt vad jag vill. Inga ord kan räcka till det. 

"Ha det så bra"

Men vad i helvete, det här är ju anonymt näthat. Tack så jävla mycket. 


lördag 1 november 2014

1. Kolla! Så här ser det ut utomhus idag.

November är ju som bekant mer känt som rövember. En jävla rövmånad alltså. 
Jag har ju dessutom mina tvivel när det kommer till mitt bloggande, hur, vad och när jag ska skriva. Så kanske kan Onekligens Novemberlista liva upp det lite här i bloggdöden. Vi provar väl. 

Utomhus såg det i alla fall ut såhär. Grått. Blekt. Blött. Livlöst. 

fredag 31 oktober 2014

GOD JÄVLA MORGON DÅ

Det finns inga som skapar så god fredagsstämning och som säger godmorgon på så härligt sätt som mina barn gör. Vakna 04:30, synkroniserade läckande bajsblöjor och sparkar i ansiktet. Det där jag sa igår vid nattningen om att jag älskade dom till månen och tillbaka skulle jag vilja redigera lite. Det känns mer som Örebro och tillbaka just nu faktiskt.

tisdag 28 oktober 2014

En dag

En dag kommer ni fråga mig hur allt blev som det blev. Hur ni kom till, hur vi var som familj, hur vi föll sönder, hur drömmar krossades och livet förändrades. Jag undrar vad jag kommer säga? Vad tiden och åren kommer göra med mitt svar och mina minnen. 
Jag kommer kanske berätta om hur er far förändrade allt. Hur han höll om mig och hur mycket jag älskade. Hur vi nyförälskade fick ett barn. Hur vi  äventyrslystna flyttade utomlands och hur vi hoppfulla fick ännu ett barn. Hur vi låtsades vara en lycklig familj fast vi innerst inne alltid visste att vi inte var ämnade för stordåd ihop. Hur vi har varit betydelsefulla för varandra men hur rädda vi var i att förlora våra enskilda liv in i något ingen av oss trivdes i. 
Jag kommer kanske berätta hur jag tillsammans med er lämnade Hamburg. Staden jag älskade ivrigt och hatade på samma gång. Hur vi kom till Sverige och bodde hos era fantastiska morföräldrar. Hur dom öppnade upp sitt hem, ställde upp med öppna famnar och varm mat på bordet. Hur jag slet så förtvivlat med myndigheter och deras okunskap och handläggningstider. Hur jag varenda dag saknade Hamburg, saknade er far, saknade ett eget hem. Men att jag tack vare er höll mig ovanför ytan. Ibland mer, ibland lite mindre. Men att jag orkade och ville ta del av livet tack vare era bullriga små kroppar och vilda hjärtan. 
Att jag ville fortsätta känna, både det som känns bra och det som gör ont. Att jag aldrig någonsin var rädd för någonting. Ledsen och ärrad för livet kanske, men aldrig rädd. 

En dag ska jag berätta allt det här för er. Om och om igen ska jag svara på era nyfikna frågor. Förhoppningvis med samma respekt och kärlek, förhoppningsvis utan bitter smak och slitet hjärta. En dag ska jag ta med er tillbaka till Hamburg och jag ska berätta om det tredje bästa jag gjort i mitt liv. Att bo och leva där, ett helt annat sätt att leva. Och jag ska berätta om de två bästa jag gjort i mitt liv. En lite större och en lite mindre. Men båda två lika bullriga och lika vilda. Men det är en annan historia. 

måndag 20 oktober 2014

Äntligen tillbaka! Dagen i bilder, Söndagsedition.


Söndag morgon. Barnen gick och la sig elva igår kväll pga vi var ute och roade oss storartat med vänner, kortspel och sjuka mängder godis. Men ändå skulle dom upp och studsa vid sju på morgonen. Dårar är vad dom är. Men ändå rätt god stämning vid frukosten. 

Jag lyckades muta till mig lite lugn och ro. "Så mycket bättre", stickning och kaffe. Ja men jag kan inte värja mig längre. Jag anammar allt som har med tantighet och pysslighet att göra numera. Jag har visserligen alltid varit en liten tant och har någon slags bisarrt förstorad pysselådra som pumpar inuti mig. Men det där har legat lite i dvala den sista tiden. Men nu går jag visst all in. Och såg ni "Så mycket bättre" igår? Eller idag? Orup hörrni. Mitt största guilty pleasure någonsin, jag längtar redan till nästa Lördag så jag kan strunta i att gå ut och dricka öl och titta på Orup istället. 

Barnen då? Rätt slöa kan vi väl säga.

Tillslut somnade den yngsta förmågan bredvid sin morfar och det här lilla geniet satte genast igång att skriva. Ja det är hennes nya grej förstår ni. Skriver sitt namn, sin brors namn och idag ville hon skriva alla namn på alla i familjen. Det kan vara bland det gulligaste jag sett faktiskt. 

Jaha medan hon sysselsatte sig själv och sin mormor med att reda ut vad de där bokstäverna heter städade jag upp lite. Såhär bor vi. Edith bor i det här rosa rummet med prinsessslott och prinsesssäng och prinsessböcker. Det är väldigt viktigt att det är prinsessgrejer. It has begun. 

Jag och Edgar bor i den här sköna sängen. Kanske den skönaste sängen jag sovit i faktiskt. Jag hade ju helst velat ha barnen i ett rum och mig själv i ett annat rum. Men har ni hört talas om syskonbråk någon gång? Mmm. Mina barn bråkar rätt mycket. Jämt faktiskt. Till och med i sömnen. Så det är jag och samsovande tvååring i all evighet. Rätt så trevligt faktiskt.

Speaking of....efter att ha vaknat upp utan morfar bredvid sig var han i fullständig upplösningstillstånd och det enda som gjorde honom lugn igen var löften om havregrynsgröt till lunch och björnjakt i skogen. 

Så det var väl bara att ta på sig skogsmulleuniformen och se glad ut då. 

Och det här två hittade ca femton björnar som låg och sov, ett par tre lejon och en varg också. Aja. Dom kanske inte har ett hem med sina egna sängar och sina egna leksaker, men fantasi har dom i alla fall. 

När vi kom hem började den där pysslighetsådran pumpa besvärligt igen. 

Så jag gjorde en jävla krans till ytterdörren medan barnen grävde upp mammas rabatter (säg inget). Vad håller på att hända med mig? Jag har ingen aning. Men jag älskar't!

När vi kom in ville barnen leka hundar. Och då fick inte jag vara med. Nej men så tråkigt då. Jättetråkigt. Stackars stackars mig som måste ligga här och läsa i all min ensamhet medan ni två håller på att roa er sådär. 

Sen lagade morfadern sin berömda tortellini med ädelostsås-rätt. Och eftersom barnen fortfarande lekte hundar intogs maten på golvet. För några hundar vill då inte jag ha vid köksbordet i alla fall. Plus att mina barn ALLTID äter upp maten om dom får äta från golvet. Alltid. Oavsett vad som serveras. Överväg det nästa gång ni diskuterar bordskick där hemma. 

När de där urgulliga snorvalparna somnat kom den där stickningen fram igen, till Walking Dead den här gången. 

Ni kanske inte tänkte på det. Men det här är första dagen på ca två månader som jag inte gråtit. Inte en enda gång. Inte en endaste liten tår. Jag har väntat på den här dagen, väldigt länge. För jag visste att någon gång kommer det vända, någon gång kommer jag klara av att ta mig igenom en hel dag utan att gråta. Och plötsligt hände det. Nu har jag dragit ut på den här dagen. Klockan är ju snart ett och jag borde ha sovit för ca tre timmar sedan för att vara någorlunda funktionell imorgon. Men jag ville njuta lite. Känna in stämningen. Mentalt high fiva mig själv. Ja ni fattar. Nu blir det bara bättre hörrni. Och imorgon är det måndag igen.

tisdag 14 oktober 2014

Äppelmos och stickningar. Dalarna gör varenda jävel till en tant.

När jag bodde i Hamburg avskydde jag när dagarna inte fylldes med någon aktivitet eller något som kändes lite mer äventyrligt än äta/sova/byta blöja i all evighet.
Men här uppe på mamma och pappas berg är det nästan det bästa jag vet när det är sådär stilla, lugnt och inte särskilt mycket spring. Att gå och handla lite mjölk och bröd kan vara ett tillräckligt stort äventyr när en inte har körkort och måste gå igenom ett militärområde med två barn i en vagn för att kunna ta sig till närmsta butik. Två timmar tar det dessutom för den som undrar, men då ingår lunch (KORVMÄBRÖÖÖ) och ett mycket noggrant testande av både varenda leksak i butiken och den ömma moderns tålamod. Fast jag har ju varit en jävel i köket idag också. Kokat äppelsirap, äppelmos, svingod soppa, stekt pannkakor och inte ställt till med en alldeles för stor katastrof. En jävligt gullig morsa har jag också varit mot barnen för dom har varit jävligt gulliga mot mig. (Att skrika och gorma på kvällen gills inte för då är varenda jävel trött, ok?)
Ja men vi börjar väl kanske fall in i någon slags trygghet här ändå. Då var det ju bara det här med att folkbokföra sig, hitta lägenhet, hitta jobb, hitta förskola, söka till högskolan, se till att jag kan dricka öl någon gång i veckan, skicka in de sista skilsmässopapprena och kanske börja motionera eller något liknande kvar då. Eller förresten, skit i det sista. Ett steg i taget va, jag har ju precis slutat röka efter att ha levt som heltidsrökare i Hamburg ett tag. Ja att feströka fungerar ju inte när tydligen varenda dag är en fest. Men nu snusar jag istället. Inte ett dugg bättre, fast det luktar mindre. Ett steg i taget sa jag ju.

Snart börjar min favoritkvällsyssla: sticka. Like a tant.




Det här var rätt

När barnens morfar kommer hem från jobbet och slänger sig på golvet med mina barn. Leker, härjar, lever rövare. Skratten och glädjevrålen från barnen. Kärleken som pumpar i mitt hjärta. När jag står och steker pannkakor och ser dom i ögonvrån i en enda stor hög. Då känns det i hela kroppen att det var rätt beslut att flytta hem. Som om ständig tillgång till kaviar inte vore nog menar jag. 

måndag 13 oktober 2014

Befriad och mottaglig

Den här bloggen. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den. Jag gillar den, några av er verkar gilla den, men jag kan inte förmå mig att ta hand om den. Att berätta om allt, att ta tillbaka och rätta till. Att låta flödet vara levande och allt det där.

Livet. Hjärtat. Tillvaron. Känsloregistret. Det går så upp och ner. In och ut. Fram och tillbaka. Varje dag är helt ny och jag vet aldrig riktigt hur den kommer sluta. Glad och tillfreds? Ledsen och uppgiven? Deprimerad och ångestfylld? Eller det värsta, apatisk och nonchalant?
Men en sak vet jag, att jag är beredd att gå vidare helt och hållet nu.
Jag har trott och inbillat mig att jag varit det. Jag skrev på alla papper, jag flyttade, jag sa hejdå och jag var redo att gå vidare. Men jag var inte helt redo. Jag var inte klar.
Fast nu känner jag mig plötsligt helt fri och redo att gå vidare. En stor klump av sorg som svärtat ner allt jag tagit vid har lösts upp och jag känner mig helt plötsligt motiverad och hängiven att ordna till det här livet ändå. Det var så enkelt som ett möte med barnens pappa. Att han var här, att vi sågs efter tre månader ifrån varandra. Att han är den han är och att han får vara fri och växa, utforska vad han behöver utforska, leva som han behöver leva. Att jag kan vara fri och att jag kan leva som jag vill. Han har mitt stöd, jag har hans. Vi är där för varandra men håller oss på varsitt håll.
Och barnen. Dom föll in i hans famn som om han aldrig varit ifrån dom. Och dom sa hejdå med trygga löften om snara återseenden. Och hur ledsen jag än är att jag förlorade honom, hur ärrad jag än är för livet, känns det så bra att vi är vänner. Att vi kan prata och stödja varandra utan krav, utan anklagelser och utan den där bitterheten. Och friheten som kom. Äntligen. Fri.

Det är sex månader sedan vi gjorde slut. Ett halvt år som har passerat så snabbt och känts så hårt. Jag kan knappt minnas hur det var, vad vi sa och hur det blev. Precis just nu är ju allt en enda röra. Men om ytterligare sex månader kommer praktiska detaljer vara ordnade, vi kommer ha rutiner, vi kommer ha ett hem och vi kommer ha varandra.

Jag har ofta tänkt "Det här är första dagen på resten av mitt liv" men jag har aldrig riktigt menat det. Aldrig riktigt känt det. Men när små barnhänder och mjuka röster viskade godmorgon till mig imorse menade jag det, med hela mitt hjärta. Äntligen kan jag vara stark och säker, äntligen är jag befriad och mottaglig för att ta kontroll för resten av mitt liv.

Och den här bloggen. Ja vi får väl se vad vi gör av den.

söndag 5 oktober 2014

Det är bara en riktigt dålig dag. Men jag skrev det här till dig.

Det är många månader sedan vi gjorde slut med varandra. Det är ännu fler sedan jag visste att vi inte passade ihop. Men jag har bara fortsatt med allt utan att känna efter. Bara fortsatt med rutiner, löst praktiska detaljer och försökt räcka till. Jag har gjort allt själv och inte haft en enda stund över till eftertanke. Att jag ens lyckats fundera på och bestämma mig att lämna Tyskland är ett mysterium för mig. Och nu är jag här. I trygga famnar att andas ut i och gråta ut hos. Att ta in livet och försöka andas djupt. Nu kommer det. Sorgen. Insikten. De ändlösa tårarna. Nu när jag kan slappna av och ta ett steg åt sidan. När fler händer håller i barnen och fler kan hjälpas åt. Nu ångrar jag mig.
Jag vill inte vara ensam. Jag vill inte göra det här själv. Jag vill inte kämpa och slita så förtvivlat. Vi kan väl börja om? Våga be om hjälp. Lära oss att älska igen? Vi kan väl vara en familj igen? Jag behöver dig. Eller någon. Kanske vem som helst. Men någon som tar hand om mig när jag inte orkar. Det är så ofta jag inte orkar. Men du kommer bara säga nej. Du har en ny nu. Varför är hon bättre än jag? Smalare och oförstörd förmodligen. Inte lika trött. Inte lika arg. Det är henne du är med nu. Jag har inte brytt mig tidigare. Jag har till och med sagt att du ska älska fritt. Det menar jag fortfarande. Men varför vill du inte ha mig? 

Den här sorgen som jag måste bearbeta nu. Allt jag bär på. Jag måste gå vidare, jag förstår det. Men jag vet inte åt vilket håll. Jag vet inte hur. Jag hade kanske inte räknat med att det skulle slå mig så hårt. Att jag så fort det tystnar runtomkring mig sjunker djupare och djupare ner i något slags svart hål. Alla beslut är mina att fatta. Alla dagar, alla nätter, alla stunder är mina att ta mig igenom, själv. Barnen mår inte heller så bra. Dom är ledsna utan att kunna förklara varför. Men jag vet ju. Dom är ledsna för att allt är förändrat och för att allt är förstört. Dom är ledsna för att dom inte vet vart hem är och för att dom inte vet varför vi är här. Det gör mig ännu mer ledsen. Förkrossad. Och ensam. 

Jag förstår att det är bäst såhär. Jag känner det djupt där inne någonstans. Någon gång kommer det bli bra och någon gång kommer vi hitta ett lugn och en tillvaro som fungerar utan att göra ont. Och idag är ju bara en dålig dag, i morgon kan det bli en bättre. 
Det är alla dom här minnena jag har som jag inte riktig vet vad jag ska göra av med. Dom blir väl svagare med tiden gissar jag. Och jag ska tillåta mig själv att ta den här tiden att bearbeta och sörja klart. Så att jag kan bli en gladare och starkare mamma. Så att jag kan framför mina barn säga att vi fortfarande är en familj fast på ett annat sätt. Som vänner. För du vill väl fortfarande vara min vän?

onsdag 1 oktober 2014

Familjebegrepp returns home

Vi är hemma nu. Något provisoriskt och något stökigt. Men ändå något slags hem. Hemma i Sverige. Hemma i Dalarna. 

All min energi och min ork gick åt till att avsluta, säga hejdå och städa ut allt i Tyskland. Så det finns väldigt lite att ta av just nu när jag måste börja om och bygga nytt. Långa handläggningstider hos myndigheter. Långa bostadsköer. Akut framtidspanik och brist på idéer. 

Men här finns ändå en trygghet jag har saknat. Det finns ett stöd jag behöver. Mina vänner och min familj. Något jag längtat efter så länge. Och nu är vi här. Det ena och det andra löser sig säkert med tiden, även jag inser det. Men just precis nu känns det väldigt tungt att ta ansvar för livet. 

Fast. Vi är hemma nu. Äntligen. 




måndag 22 september 2014

Hej

Jag har gnällt och tjatat över hela internet redan så jag kan väl lika gärna fortsätta på temat. Herrejävlar vad jobbigt det är att flytta hörrni. Grejerna tar ju aldrig slut. Och att inte riktigt veta vad eller hur mycket jag kan ta med mig, att det mesta blir en chansning, det gör mig helt kallsvettig. Om 1,5 dag ska alla grejer fraktas till Sverige. Om 1,5 dag. Om ni hade kikat in lite snabbt nu här hemma hade ni skakat på huvudet och skrattat. 1,5 dag? Lycka till va. 

Ja det är lite stressigt med andra ord. Men jag är ju rätt dålig på att hantera stress så istället för att packa och organisera livet gör jag annat: 
...går på kalas 
...och huden ska ju ha sitt. 

Saker jag borde göra just nu istället för att ta igen dagens sammanlagda förlorade internetanvändning: sova gott, djupt och länge. 
Men inte ikväll tydligen. Hejdå 
 



måndag 15 september 2014

Kalas som inte gick i kras

Jag hade fest i lördags. Jävlar vad roligt det var. Och vilken bra blandning med folk. Jag älskar de här människorna jag har lärt känna här. Livslånga vänskapsband och sånt där. Nu känner jag mig helt redo för att flytta hem igen och bygga vidare på vänskapsbanden jag har där och lite på livet också. Jag har storslagna planer. 
Dessutom. Hemmafester hörrni. Varför har vi inte det lite oftare? 


fredag 12 september 2014

Hej

Jag ville bara säga hej. Det är så hiskeligt många som hört av sig och brytt sig. Omtanke och kärlek. Det är fint. Men jag mår bra. Jag menar antingen tar jag mig igenom det här. Eller så dör jag. Så jag gör så gott jag kan. Om två veckor är jag i Sverige och har lämnat Hamburg bakom mig. Fram tills dess försöker jag bara överleva och göra de här barnen jag har så trygga som möjligt. Det fungerar rätt bra. Ibland. Imorgon ska jag ha hejdåfest. Jag har bjudit nästan alla jag känner och håller kär dvs en ganska brokig blandning med folk. Nästa vecka kommer mamma. Några dagar senare kommer pappa med en flyttbil. Jag har en skitlång att-göra-lista som jag inte riktigt vet hur jag ska ta mig igenom. Men först fest. Hemmafest. Det har jag inte haft sen jag var 25. 
Min hjärna exploderar snart. Mina ord hakar upp sig. Mitt hjärta slutar ibland att slå. Men snart är även detta förbi. 

fredag 5 september 2014

Jag ska hjälpa dig

Jag kände det först i magen, sedan kände jag hur det spred sig. Tog tag i hjärtat och flöt upp i halsen. Paniken. Ångesten. Attacken.
Jag satte mig ner och försökte andas och ta kontroll. Det finns tid och rum för allt, men inte det här. Inte nu.
Plötsligt sätter sig någon framför mig, tar mitt ansikte i sina händer och tittar djupt in i mina ögon. "Är du ledsen mamma?" säger hon och smeker bort tårarna från mina kinder. "Det blir bättre, jag ska hjälpa dig" säger hon. Denna stora lilla varelse. Mitt vilda lilla barn. Hon som lär mig allt om livet och allt om att kämpa. Hon som driver mig till vansinne ena stunden och skänker mig de ljuvligaste skratten den andra.
Hon hjälpte mig. Hon höll min hand och pussade mig på kinden. "Sssshhhhh" viskade hon till mig. Om och om igen. Sen var det över. Krampen i kroppen släppte och jag kunde andas igen.
Bredvid mig satt en snart fyra-åring som inte vet särskilt mycket om livet än men som verkar förstå så mycket mer än så. Dom där orden. Jag ska hjälpa dig. Det påminner mig om varför jag gör det här. Varför jag börjar om och varför jag vill bygga något nytt. För hennes skull. Och för hennes bror. För oss. Jag må vara ärrad för livet efter att ha förlorat deras far, men jag tänker aldrig förlora oss.


tisdag 2 september 2014

Det som väntar

Det här med att säga hejdå. Eller förhoppningsvis på återseende. Det tynger mitt hjärta så oerhört.
Jag gråter en liten skvätt varje dag när jag tänker på det och föreställer mig det framför mig. Hur jag med tårarna rinnandes kommer hålla om mina medsystrar en sista gång. Hur jag kommer sakna deras närhet, deras evigt tacksamma råd och gripande livserfarenheter. Hur deras barn kommer växa och glömma bort oss medan jag alltid kommer minnas hur dom log, andades, bajsade och sov som bebisar.
Jag hoppas såklart att många av de här kvinnorna kommer fortsätta kännas som systrar för mig även när vi inte ses varje vecka. Och förhoppningsvis, eller med allra största säkerhet, fyller nya och gamla vänner det där enorma tomrummet när jag flyttar tillbaka till Sverige.
Men ändå. Avsked alltså. Jag förbereder mig och försöker stålsätta mig. Men ingenting i världen kan förbereda ett sentimentalt och blödigt hjärta för det som väntar.

söndag 31 augusti 2014

Allt är nog glömt och förlåtet nu

Jag har i princip aldrig dåligt samvete när det gäller barnen. Ni vet det där samvetet om att något barn får mindre uppmärksamhet än det andra, att barnen inte aktiveras tillräckligt vissa dagar, att det kanske blev lite för mycket tv någon dag osv. Jag släppte det så fort jag insåg att jag inte skulle kunna hantera föräldrarollen med två barn om jag gick runt med ständigt dåligt samvete.
Men den senaste tiden har varit rätt tung. Stressen. Oron. Ja men allt det där. Det har resulterat i att jag haft otrolig lite tålamod och varit kanske lite väl fräsig och ignorant mot barnen. Och plötsligt kom det dåliga samvetet. Med all rätt tycker jag nog.
Så den här helgen har jag släppt allt som har med flytt och grubblerier att göra och bara ägnat mig åt barnen. Dom har fått välja aktivitet, dom har styrt dagsschemat, inga måsten, inga borden, bara gött häng. Och godis. Att låta en snart fyraåring bestämma mat var väl kanske inte helt genomtänkt eftersom allt möjligt visst kan vara mat. Men låt gå för den här gången då.

Vi har läst kopiösa mängder böcker. Kanske varenda bok i hemmet. Vi åkte och tittade på fiskar och krokodiler på det tropiska akvariet. Vi har handlat godis och mjölk långt efter läggdags. Bäddat framför teven och tittat på film in på sena natten. Sovit allihop tillsammans i en stor hög och inte bråkat en enda gång faktiskt.
Det känns som en nollställning på något sätt. Nu kan vi fortsätta med rätt bra humör och en lite bättre sammanhållning dom här 26 dagarna som är kvar innan vi lämnar Hamburg. Det är rätt mycket kvar att göra faktiskt. Kanske mer än vad jag klarar av. Men på något sätt ska det väl gå. På något sätt.

fredag 29 augusti 2014

Hej på er

Det har varit torsdag men känts som fredag hela dagen. En varm, förväntansfull och pirrig känsla i hela kroppen. Det kan ha att göra med att feber och bronkithostan som härjat i barnen en längre tid äntligen verkar ha gett med sig. Det kan också ha att göra med att jag i början av veckan var nedtyngd av oro och ängslan över hur det här ska gå till. Och med det här menar jag flytten. Att packa. Att ha råd. Att få med det viktigaste. Jag orkar inte ens tänka på hur trassligt och struligt det kommer bli när vi väl kommer till Sverige. Men det är liksom då. Nu är nu. Och idag vaknade jag till något väldigt fint.

Nämligen det här. Istället för panikskrik i ansiktet och domedagsbråk var det fniss och samarbete. När det händer, då finns det ingenting i världen som gör ont eller känns svårt mer.

Strax efter frukost tog vi oss ut till parken. Efter nästan en vecka instängda i hemmet med några få avstickare till butiken kändes det rätt välbehövligt för alla inblandade. Det gjorde inget att klockan var nio och jag kände mig som en dåre som var ute så tidigt. Jag fick sitta och läsa lite medan de här två härjade fritt, högt och lågt.
Jag måste säga en sak, jävlar vad skönt det är när barnen blir äldre. Så mycket lättare allt är. Precis allt. Allt som inte har med bebisar att göra är superlätt. Jo så är det faktiskt.

Vi handlade skitmånga och billiga äpplen hos grönsakshandlaren på hörnet på vägen hem. Perfekt tillfälle att lära barnen vad äppelpaj är för något. Tänk att dom aldrig smakat smulpaj tidigare i sitt liv. Men nu lär det ju bli ordning på det. Succé blev det i alla fall. Både bakandet och ätandet.

Lagom tills pajen var klar och "kallpastamedgurkaochost-lunchen" intagits fick vi besök av en vän. Både Edith och Edgar är mycket exalterade över bebisen i hennes mage. Ja det är vi väl alla faktiskt. Särskilt eftersom jag hoppas träffa bebisen innan jag flyttar härifrån.
En bra grej med vänner som har lite yngre barn än en själv, dom tar tacksamt emot barnkläder en inte vill ha kvar längre.

Sen fick jag världens inspiration från henne att ha en hemmaloppis. Bjuda in alla jag känner, alla vänners vänner, alla grannar, alla på gatan och sälja av allt jag inte ska ha kvar längre. Så jag började riva lite bland lådor och påsar i det där hemska rummet som bara varit avlastningszon sedan Hass flyttade härifrån. Jag fick så mycket feeling och kände mig så hoppfull.

Så pass mycket feeling att jag helt glömde bort att laga middag. Jaja. Det går ingen nöd på mina barn. Medan jag var upptagen med att sortera skarvsladdar och flytta kartonger hade barnen lyckats gräva fram en gammal chokladkaka från någon bortglömd gömma. Det låter som en rimligare förklaring till varför dom höll sig borta från mig och mitt rensande än "dom kanske förstår att det här är viktigt för mig. Mmm vilken fin förståelse vi har för varandra"-förklaringen jag flummade fram för mig själv. Tur att det finns yoghurt och macka att käka då när klockan är mycket och morsan glömt bort ansvar och allt det där.

Och när barnen somnat efter bara en godnattsaga istället för 32, så fortsattes röjandet i min blivande loppisbutik. Men så fort mörkret kom, vilket är rätt snabbt nuförtiden, särskilt i ett rum utan någon lampa, la jag mig och läste ut del här förjävla bra boken. Happy Happy heter den. Den är säkert bra för alla, men särskilt för de som vill/funderar på separation, för de som går igenom det nu och för de som gått igenom det för längesedan. Helvete vad bra den här. Jag läste ut den för en kvart sedan men redan har den hjälpt mig så mycket. Jag känner det.
Ja men med den här torsdagsfredagen i minnet ska det bli gött med riktig fredag imorgon. Ja inte för att det gör någon skillnad för oss rent praktiskt. Det är ju ingen som kommer hem från jobbresa, ingen som kommer vara hemma några dagar tillsammans med oss. Ingen som ger mig sovmorgon. Ingen som lagar min favoritmat till middag. Ingen som hjäper mig vika tvätten. Ingen som finns där med oss. Men det gör inget. Vi har det väldigt bra ihop ändå. Bättre än på mycket länge. Ja jag vågar sägs det högt.

Hejdå med er

måndag 25 augusti 2014

Ja det har varit en rätt dålig dag

Jag har saknat honom vansinnigt mycket idag. Hans starka stöd och hans lugnande inverkan. Någon som kunde hålla min hand, någon som kunde hålla barnens hand när jag höll på att ge upp.
Det är inte så mycket kärleken jag saknar. Jag kommer knappt ihåg hur den kändes eller hur vi mådde. Men stödet. Familjen. Teamet. Det saknar jag, dagar som idag.

tisdag 19 augusti 2014

Och ute är det äntligen mörkt och svalt

Ensamma kvällar när jag kan göra vad jag vill. Ingen som ska ha min uppmärksamhet. Ingenting akut som måste åtgärdas. Bara mitt eget sällskap och mina egna tankar. I ett mörker under en filt i soffan. Ingen tv. Ingen dator. Kanske en bok om jag vill. Men annars bara helt informationstyst och inga intryck. Bara jag och mitt liv. Mitt. Allt det här är mitt nu. 

Barnen och jag är i fas med varandra. Vi har roligt med varandra. Jag är där för dom, dom är där för mig. Vi förstår varandra. Dom utvecklas i en rasande fart. Eller är det bara jag som ser det tydligare. Hur det än är, den där symbiosen som inte funnits på väldigt länge är så tydlig. Det är vi nu. Och vi verkar må väldigt bra av det.

Jag vågar och orkar be om hjälp med det jag inte vet hur jag ska ta tag i. Och jag får precis den hjälp jag behöver och mer därtill. Jag har känslor som bubblar i magen för någon annan. En vild och passionerad sommarflirt som kommer ta slut om 37 dagar. Sorgligt. Men kanske precis vad jag behöver. Jag vet att starka kvinnor ska laga sig själva, men jag tar lite hjälp på traven.

Äntligen lite ro. Mitt i detta vidriga flyttkaos. Fy fan så skönt. 



torsdag 14 augusti 2014

Väl förberedd

En såndär återfunnen vän som jag en gång miste men som jag nu är helt upp över öronen kompisförälskad i har nyss förlovat sig. Ja det var hela det där romantiska tjafset ni vet, ner på knä och kärleksförklaring hit och dit. Åh så ljuvligt va. Nu vet jag ju inte om jag får komma på det kommande bröllopet, men jag förbereder ändå ett tal redan nu.
Såhär långt har jag kommit hittills:
"Jaha det här var ju roligt för er. Men allt roligt tar ju slut någon gång. Som den här festen till exempel. Och det kommer kärleken också göra. Tack för mig".

Ah. Nyseparerade människor ska kanske gå på några bröllop nu när jag tänker efter.

Jahaja

Jag är hemma igen. Eller var nu hem är. Det är ju lite oklart det där, både känslomässigt och praktiskt. Jag har redan börjat rensa. Slänga. Sälja. Skänka. Allt ska bort. Ingenting för sentimentalt eller för opraktiskt ska vara kvar. Jag ska börja om nu och det räcker med att hjärtat är tillräckligt tungt att släpa runt på.
Jag längtar väldigt mycket efter det nya nu. Det liksom bubblar lite i mig. Det har det inte gjort på väldigt länge. Och nya små drömmar vaknar inom mig. Som såklart inte passat in i min tidigare situation och vår tidigare framtid. Men nu passar det bra. Nu kan jag vårda de där drömmarna och låta dom växa lite. Kanske finner jag lite lugn där någonstans också.

tisdag 5 augusti 2014

Varning för bildbomb

Sista veckan i Falun. Värmen som lamslagit oss. Vänner från förr som vi bygger nya relationer med. Vänner som jag inte sett på flera år. Mycket bad och strandhäng. Lite Classic car week. Familjemiddag med en lillebror och en svägerska. Lite kräftskiva och öl på lokal. Ett litet besök på akuten med Edgar som fick ett getingstick på läppen. Sovit i samma säng som två blodiglar till barn. Trångt och svettigt. Lite ont i magen över den där elden som sprider sig och askan som faller över oss. Men i det stora hela en fin tid. Något att sakna. Något att längta tillbaka till. Imorgon åker vi vidare till Stockholm.