lördag 30 november 2013

Fråga mig också!

Magsjukan försvann och kom tillbaka rätt kraftigt. Igår var det jag som kräktes och led, idag är det Edgar. Så jag är lite upptagen här med TTT: torka, tvätta och trösta.
Under tiden kan vi väl göra som Maria gör? Hon har fått så himla roliga frågor och jag tänker mig att ni kan komma på minst lika finurliga frågor. Så medan jag håller på med det här torkandet och tvättandet kan väl ni ställa era bästa frågor till mig, ok?

torsdag 28 november 2013

7

Saker jag har gråtit över idag:

1. När Edith visade upp sin lilla lego katt för alla sina klasskompisar och alla var så imponerade och avundsjuka. Ni skulle varit där, det var så himla fint.
2. När Edgar somnade i min famn i soffan helt utan förvarning. Ni skulle varit där, det var så bedårande.
3. Att jag kastat/slarvat bort mitt recept till mer antidepressiva tabletter. Vilket innebär att jag måste ringa och prata min hittepåtyska igen med någon stackars receptionist hos min läkare som inte kommer förstå någonting. Alternativt gå igenom soporna. Jag har inte avgjort hur jag tänker göra än.
4. Att det var så jävla kallt när vi var i lekparken och jag var som vanligt tonårsklädd i för tunn jacka och converseskor.
5. När min man sa att mitt hår luktade cigaretter. Jag vill börja röka igen.
6. Att jag inte har några som helst menstruella anledningar till att gråta åt väldigt mycket. This is alltså me.
7. När jag lade mig i sängen och tänkte på den kommande natten. Även om skiftbyte utlovas är det ju inte säkert att gruvan samarbetar. Ja alltså att de sovvägrande barnen som är något ömma för sin moder för tillfället accepterar den andra föräldern. Tänk om jag inte får sova inatt? Då kommer något dö imorgon.

Skiftbyte

Jag har nog aldrig sovit så lite som jag gör just nu. Visserligen har mina barn inte varit några bra nattsovare när de var alldeles nyfödda, men då kunde jag ändå skramla ihop sex-sju utspridda timmars sömn lite här och där. Men nu är jag inne på dygn sex med bara tre timmars sömn per natt. Barnen verkar ha glömt bort hur man sover. Och jag verkar ha glömt bort hur man vägleder dem till det heliga sömnlandet långt borta.
Stämningen hemma just nu är med andra ord rätt tryckt. Och fräsig. Men inatt har det utlovats skiftbyte i kolgruvan och detta eviga mörker och inget kunde komma lägligare om en säger så.

Hemmafru-tips för dagen

Det är rätt smart ändå att låta bli att städa, diska, plocka och tvätta i ett par dagar, för när en sen väl gör allt det där så blir det ju så himla mycket finare än vad det var innan. Så pass fint att alla familjemedlemmar märker skillnad och ger beröm för idogt arbete. Jaha ja det var väl mitt hemmafru-tips för dagen. Hej med er.

tisdag 26 november 2013

Det här är en mamma...

...som visserligen inte sagt det högt men som ändå tänkt rätt fula tankar om sina barn idag. Vilka små as dom kan vara ibland.
Jag hade tänkt lägga mig i fosterställning ikväll och surpla vin direkt ur flaskan för att på något sätt glömma den här vedervärdiga och fruktansvärda dagen. Men så kom Hass hem med root beer till mig och ibland är ju faktiskt socker ett roligare berusningsmedel än alkohol. Imorgon är en annan dag. Jag längtar så jävla mycket till en annan dag.

Det här är resterna av en mamma...

...som ger upp vilken minut som helst. Jag vet inte vem av oss som gråtit mest. Jag är säker på att Edith har skrikit mest dock. Och att Edgar haft sönder flest saker.

Det här är en mamma...

...som gör så gott hon kan för att roa rastlösa barn. Men vem ska roa den rastlösa mamman?

Det här är en mamma med tillhörande avkommor...

...som efter 15 minuter i parken gav upp och gav barnen vad dom ville ha. Bullar och samma dinosauriefilm vi tittat på flera gånger per dag, flera dagar i rad. Ännu en dag vi verkar hamna i #soffhörnsmaffian.

Det här är en mamma...

...som har sovit så otroligt lite inatt och som tvingade på ungarna overall och vantar och gick till parken åtta på morgonen. Men små barn tycker inte om vantar, overall och kyla. Små barn skriker bara och gråter över precis allting. Den här mamman försöker hålla humöret uppe. Det är svårt, men det kan gå.

måndag 25 november 2013

Totalt jävla mörker

Spruckna nätter, feberyra och lite kräks också. Tacka vet jag Pixar och matlådorna min man fyllde kylen med igår.

söndag 24 november 2013

En söndagsönskelista

Det har varit ett osammanhängande dygn med osammanhängande sömn för alla inblandade familjemedlemmar. Hade jag vetat hur det känns att springa ett maratonlopp hade jag kanske sagt att det här har varit värre. Nu vet jag inte hur det känns att springa ett maratonlopp men jag vill nog ändå hävda att det här har varit värre. Här kommer en kort lista på vad jag önskar mig av söndagskvällen:
1. Ett avsnitt av True Blood
2. Glass
3. Tvätta håret
4. Sova innan 21.00.
Det ska väl inte vara helt omöjligt att uppnå inbillar jag mig. Men jag vet ju så lite egentligen.

lördag 23 november 2013

Jag hann tänka en stund för mig själv att den här dagen hittills varit perfekt, sen kräktes någon på den tanken och då var det inte lika kul längre

Jag tar det här med frukost på sängen på allra största allvar. Så pass att jag inte kunde hejda mig och väckte han som knappt sovit en blund inatt alldeles för tidigt.

Sen fick Hass välja aktivitet idag som lite plåster på såren för att jag tog noll hänsyn till hans sömnbrist. Han valde den otippade aktiviteten "strosa på stan". Just strosa på stan är väl inte direkt känt som en särskilt härlig aktivitet med två mer eller mindre självständighetstörstande toddlers. Men det var faktiskt både trevligt och kul.

Det berodde väl mest på den här lilla liraren som inte brydde sig det minsta om eventuella folkmassor och pre-julshoppingstress. Hon tog det här med att strosa på fullt allvar.

När det blev lunch köpte vi med oss sushi och gick till Hass kontor och åt. Med andra ord kunde det kladdas och vrålas hur mycket som helst utan svettig mamma och panikslagen pappa. Bra grej.

Sen fanns det ju tv-spel där. Något som de båda föräldrarna i den här familjen var orimligt förtjusta i medan barnen som aldrig sett något liknande i hela sitt liv tog det med rätt måttlig entusiasm.

När vi kom hem efter flera trevliga timmar ihop utan bråk och gnäll låg vi i sängen allihop och värmde oss i varandras armar. Det är rätt tröttsamt att ha trevligt ihop verkar det som.

Sen blev det fest till middag. Pulled pork och coleslaw. Nej men hejsan hoppsan. Så gott det var, tyckte de vuxna medan barnen svalt i sin matvägran.

Och när barnen somnat smög jag ut och drack en drink tillsammans med en vän. Fast det där med att vi drack en drink går väl att diskutera. Så fort vi fick in drinkarna ringde nämligen min man och väste fram något om magsjuka och kräks överallt. Så jag svepte den där drinken rekordsnabbt och småsprang sedan hem till de sjuka barnen och min emetofob till make.

Och här sitter jag nu och försöker räkna ut om det är matförgiftning eller magsjuka. Har mina barn smittats av magsjukan många av mina vänners barn haft senaste veckan eller var den där sushin den sista sushin vi ätit på ett tag? Och hur många lager lakan och handdukar är rimligt att bädda med i sängen? Just nu har nämligen bäddat med varenda textil vi har i hushållet, men det känns kanske lite överdrivet, eller?

fredag 22 november 2013

Rätt ska vara rätt

Jag har mutat med fotmassage och frukost på sängen för att få titta på På spåret ikväll. Det var det nog värt. Tills jag sitter där med fötterna i knät och minns med fasa tiden då jag jobbade med fotvård. Uäh.
Nästa gång Hass vill se någon okänd science fiction film som fått 4,5 på imdb ska jag fan i mig ha både frukost, lunch och middag i sängen. I en vecka!

Att jag dessutom hade bullar i frysen var ju nästan för bra för att vara sant

Ett par gånger per år får jag för mig att jag är någon slags friluftsmänniska och jag tar med mig barnen ut i naturen. Oftast en anlagd park eftersom 1. skog är det ont om här och 2. Skog gör mig rädd (Vargar och björnar äter ju upp barn hur lätt som helst!). Vi tittade noga på alla blommor och blad, fikade med varm choklad och bullar och tittade in i det tropiska huset alldeles intill. Nu har jag tagit det friluftsmoderliga ansvaret för i år. Nu räcker det känns det som. Fast bonusen med två däckade barn gör ju att jag kan ligga på soffan och äta glass i godan ro. Precis enligt planen.

torsdag 21 november 2013

Jennifer Lawrence är min nya besatthet. Ska äntligen få se na på storskärm

Jag har tvättat av mig sminket, putsat glasögonen, har på mig bygellös bh och jeansleggings. Är så jäkla bekväm nu. Ja men det är väl det som krävs när en ska gå på bio nuförtiden.

onsdag 20 november 2013

På bild syns inte all disk heller

En hemmadag med trötta och snoriga barn. En bra sådan för en gångs skull. Ja om jag inte berättar om alla bråk mellan barnen, bajskatastroferna, soppan som kastades tvärs över hela rummet, och att jag tappade bort Edith i parken dvs. Men på bild ser det ju fint ut i alla fall.

tisdag 19 november 2013

Hybris

Idag fick barnen frukt och nötter till mellanmål istället för godis och glass som det blivit räääääätt mycket av på sista tiden. Sen gjorde jag en morotssoppa som bägge slukade och ville ha mer av (halleluja frid i allevighet amen) plus att jag kom ihåg/orkade borsta bägge barnens tänder både imorse OCH i kväll. Jag känner mig helt oslagbar just nu. VÄRLDENS BÄSTA MAMMA FÖR EN DAG IN DA HOUSE.

måndag 18 november 2013

Dom bråkade ju i alla fall inte

Jag bakade scones med barnen idag. En upplevelse jag ogärna är med om igen. Vad mycket torrt mjöl dom kan hälla i sig på rekordkort tid. Dessutom går det ju åt minst 200 gram smör per ivrig toddlerhand. Det blev rätt dyra scones. Och inte så goda heller. Men jag tjänade väl in några aktivitetspoäng ändå inbillar jag mig.

söndag 17 november 2013

En carpe-diem-dag

Det har varit några dagar med feber, snor, gnäll, kläng och allmänt fattigt med livslust. Vi är fortfarande krassliga och snoriga och jag räknar kallt med att vi kommer ha det såhär resten av vintern. Så pass att jag till och med har börjat spana på homeopatiska och örtbaserade läkemedel som tydligen ska hålla alla förkylningar borta. Men jag vet inte, riktigt så tysk har jag inte blivit än.

Idag var i alla fall första riktigt feberfria dagen. Snoriga näsor och tillhörande hosta visserligen men det är väl standard på små barn såhär års. Och den började med freaking sovmorgon. Ja ända till 07:00 sov barnen och jag var helt utom mig av chock när jag vaknade pigg och glad istället för sur och sömndepriverad. Ja jag förstår att jag har tappat begreppet om när natt tar slut och dag egentligen börjar. Men 07:00 mina vänner, det är en sån himla fin befrielse i det här 04:30-träsket vi för det mesta krälar omkring i.

Jag gjorde mitt bästa helg-trick. Jag gav barnen frukost först, och när dom var klara och färdigkladdade åt jag frukost medan dom fick fria händer att riva hela hemmet. Där satt jag i nästan en timme, fick ha min frukost ifred och drack kopp efter kopp med te. Ja jag fångade skiten ur den morgonen kan man säga.

Jag känner ingen människa som fullständigt avskyr lekparker lika passionerat som min man. Han skulle kunna vara den som skapar hatgrupper på Facebook om alla dessa jävla lekparker. Men idag hände något helt otroligt, han sa, helt utan tvång eller mutor inblandade, att han ville följa med oss ut. Till parken. Jag har aldrig varit så snabb att klä mig själv och barnen någon gång. Aldrig. Jag blev faktiskt lite förvånad själv över hur snabbt det gick. Och lika förvånad blev jag när vi gick hem från parken att vi hade haft det roligt där i parken. Allihop. Trots blöt sand, kyla och mjuka pannor mot hård rutschkana. Plötsligt händer det hörrni. Plötsligt händer det.

Detta följdes av livspusslets bästa belöning: gemensam middagssovning. Här illustrerat med en bild där jag alltså låtsassover eftersom jag ville ta bild på denna ljuvliga stund och minnas den alla gånger jag misslyckas med synkroniserad sovning för barnen.

Det värsta med att barn sover middag och äter mat är ju att de får så obeskrivligt mycket energi i de där små kropparna. Energi som vi använde till att först slå halvt ihjäl varandra efter maten. Ah denna ljuva syskonkärlek. Hoppas aldrig den bleknar. Tur att dom ibland skojar och leker ihop utan att kriga och slåss. Som att läsa böcker, sjunga 311 olika barnsånger och kladda med sådan där Playdough ni vet. Vad gott den luktar hörrni, jag kommer aldrig göra trolldeg igen.

Ibland undrar jag om det någonsin kommer komma en dag igen i mitt liv där jag inte kommer behöva säga RIGHT, THATS IT, med mycket myndig röst och förklara för barnen att man inte får slåss, inte får kasta leksaker i huvudet, inte sitta på lillebror, inte putta storasyster, inte får spotta och inte sno leksaker och springa iväg och gömma sig bakom mamma. Troligtvis inte. Jag tyckte då att det var en bra konsekvens att avbryta alla kreativa lekar med att ta det lite lugnt i soffan en stund. Menar inser nu att det snarare var en belöning än något annat. Jaja. En kan ju inte lyckas jämt, va? Jag fick ju lite möjlighet att tantpyssla lite. Ser ni vad det blir?

Sedan uppstod oändlig glädje och storslagna fyrverkerier när jag tog mig iväg på cafe. Alldeles själv. Åh det här är det bästa jag vet hörrni. Egentid och kaktid på samma gång.

Jag kom hem till lagad middag ("Ja klart jag är hungrig, nä jag åt ingen kaka alls") och en sur treåring som OSSÅ VILLE FÖLJA MED.

Resten av kvällen ägnades åt typiska söndagssysslor. Bad och gemensamt städande. Jag kan inte sluta bli lite fnissig när jag ser på städbilden och tänker på hur jobbigt det hade varit om jag stod naken där och fotade och missat att se reflektionerna av mig själv i fönsterrutan. Nu går jag inte omkring naken så ofta. Jag brukar särskilt inte stanna upp och fota familjen om jag går omkring naken. Var skulle jag tex ha telefonen om jag inte hade några fickor? Men det är en rolig tanke.

Och för den som är tysk nog och vet allt om Ruhezeit och förfasas över att vi dammsuger på en söndag av alla dagar i veckan så kan jag bara säga ja. Så gör vi. Och för den som inte vet något om Ruhezeit kan det i korthet förklaras som lugn-och-ro-tid, alla vardagar mellan 13-15, alla vardagskvällar efter 22 och alla söndagar, där man i princip inte får göra någonting annat än bara sitta i just lugn och ro. Men vi är lite av anarkisterna i den här byggnaden. Inte alltid jättepopulärt men jag förstår ju ändå inte vad dom säger om dom skulle börja klaga. Så bring it on bara.

Sen tittade vi på Lotta på Bråkmakargatan. Inte en jättebra film att titta på för en påhittig och till naturen lagd ganska bråkig treåring. Men rolig ändå. Och som vanligt när jag sitter i soffan så sitter alla i mitt knä och trängs. Det är väl mysigast så. Och så skönt när dom går och lägger sig sedan. Då uppstår min personliga Ruhezeit. Och den spenderade jag på en zombie-film som jag tyckte mer om än min man. Ja jag vet, det är ju upp och ned-vända dagen idag. Ingenting är som det brukar. Men det är väldigt väldigt fint och bra ändå.

torsdag 14 november 2013

Hej lille bloggen

Jag ville inte försvinna sådär och återkomma med något trist litet inlägg om sjuka barn. Jag menar barn är ju sjuka med jämna eller ojämna mellanrum resten av livet, vad ska man göra åt det? Resten av livet ja. Jag tänker på det ibland, hur resten av livet kommer bli. Vad jag ska göra, vad Hass kommer att göra, var vi kommer bo, hur vi ska bo och så vidare. Men jag kommer aldrig fram till något. Mer än att jag är rädd för att ge mig ut i den där jobb och pluggvärlden. Jag är rädd för att bli bedömd, jag är rädd för att få kritik, jag är rädd för att inte lyckas. Så för att komma ifrån allt det där har jag övervägt att skaffa mig ett till barn. Säger man så? Eller är det mer korrekt att säga sätta ett till barn till världen? Jag har till och med lyckats så bra i min övertalningskampanj här hemma att vi har bestämt namn för det där tilltänkta barnet. Men så går min ägglossning över och jag blir väldigt medveten om verkligheten. Jag vill inte vara hemma med en bebis igen. Hur mycket min kropp än skriker efter att få bära och hålla ett barn inom mig igen. Vi gick till och med så långt att vi skaffade en ny lägenhet. Med ett extra rum. Ja men ut ifall! Ja eller så är det bara jävligt skönt med ett arbetsrum/gästrum. Att behöva tvinga folk dela rum med barn och möglande gömda matrester som mina hamsteravkommor gömt här och var är inte så jättekul. Så vi ska flytta. En hel våning ner. Om fyra veckor ungefär. Jag ser fram emot det. Att få rensa och organisera och slänga. Och stänga in Hass i ett eget rum när han måste jobba. Men hela projektet flytt känns väl egentligen sådär lockande. Att börja om, packa ner och glömma packa upp. Vi har säkert 25 kartonger som inte är uppackade sedan vi flyttade från Sverige. Vi borde väl bara slänga dem rakt av utan att öppna dem. Har vi klarat oss i 2,5 år menar jag.

Undrar ni om konserten förresten? Jag upplevde någon slags religiös närvaro där och då. Tillsammans med Hass och alla andra där. Jag var så närvarande men ändå så frånvarande. Och så spelade dem vår låt och jag grät och sen sa jag att jag ville gå. Så vi gick. Och drack drinkar i en bar alldeles för sent för en söndag. Och en euforisk lycka spred sig inom mig. Vad jag är kär i den där människan. Och idag, av alla dagar kom han hem med en bukett rosor och en påse ost. Varför då frågade jag? Det är fyra år sedan första gången vi sågs, sa han då. Fyra år är ju ingenting. Men vi har hunnit med så mycket. Och jag hade glömt bort att det var idag. Och jag skämdes lite sen blev jag glad och kär igen. Och vi åt ost och drack vin när barnen somnat ända tills någon häftig investerare ringde mitt i, helt utan tajming. Så jag började blogga. Och nu kan jag inte sluta. Det är som om det måste ut. Mamma har åkt hem också. Hon var här i tio dagar och Edith pratar fortfarande om henne ca tio gånger per dag. Det gör så himla ont att hålla på såhär, att säga hejdå hela tiden. Jag bryter alltid ihop. Jag får alltid sitta bakom ett par solglasögon på tåget hem från flygplatsen och gråta tyst. Men det skulle göra ondare att bo där hon och pappa bor. Jag passar inte längre in där. Hur mycket jag än kan sakna det ibland. Ja men såhär är det ju, det där livet. Inte så eländigt men ändå så oroligt ändå. Och så himla bra på samma gång.

Med vänlig hälsning,
Vinlullig_85

Men tänk om den där tankens kraft skulle kunna göra något bra någon gång

Jag sa det inte ens högt igår, jag tänkte bara mycket snabbt att ungarna faktiskt inte varit så sjuka på ett tag. Snabbt tryckte jag undan det och hoppades att inget i universum skulle uppfatta den mycket mycket illavarslande tanken. Men, jag misslyckades. Här sitter jag nu med två feberungar och känner redan hur jag inte riktigt räcker till för båda två. Och då är klockan inte ens halv sex än, det ska bli spännande att se hur det känns i eftermiddag. Om man med spännande menar inte så spännande.

söndag 10 november 2013

The soundtrack of our life

Vi blev kära till dem, vi reste till dem, vi flyttade ihop till dem, vi gjorde barn till dem, vi födde barn till dem, vi flyttade utomlands till dem, vi har skrattat till dem, vi har bråkat till dem, vi har levt till och med dem. Och ikväll ska vi se dem. Nick Cave and the bad seeds. Det är bättre än julafton.

lördag 9 november 2013

I give you...

...tjock kvinna som närmar sig 30 vars största glädje just nu är att gå ut med soporna. Det är så tyst och lugnt i hissen, i soprummet och på gatan utanför när jag tar omvägen utanför huset tillbaka upp till lägenheten där skrik och panik bor. Fast det är ju inte bara dåligt. Att vara tjock till exempel gör mig så mjuk att hoppa på. Och att jag går ut med soporna flera gånger om dagen, till och med när det inte ens behövs, gör att det nästan aldrig mer luktar bajs i lägenheten. Så win win.

fredag 8 november 2013

För tre år sedan låg hon nyfödd på mitt bröst, idag åkte hon karusell helt själv

Typiskt bra födelsedag hälsar Edith. Tivoli och currywurst till middag. Ja, jag åkte karusell med barnen. Höjden av förnedring. Värre än tarmtömning faktiskt. MEN VAD GÖR MAN INTE FÖR BARNEN?

Och grattis till oss som hållit henne vid liv

Du har lärt mig allt jag kan om svår kärlek, enkel kärlek, tålamod och bubblig glädje. Och idag fyller du tre år. Grattis min lilla duva. Dig ska jag alltid älska.

tisdag 5 november 2013

Hamsterdag

Ni vet hur hamstrar kan få för sig att äta upp sina avkommor? Fast inte på ett sånt där "ni är så snuttgulliga jag tror jag vill äta upp er"-sätt. Utan på ett mycket mycket dåligt sätt.
Well, vi kan väl säga att det har varit en hamsterdag idag. En mycket lång och utdragen hamsterdag.

lördag 2 november 2013

Hörrni

Mina föräldrar kom i fredags och jag är lite upptagen med att roa dem. Eller ja, mest ser jag till att duscha extra länge och handla utan barn och när barnen sover sitter vi i soffan med en varsin iPhone. Men det är också ett sätt att umgås faktiskt.